En dag till.
Svenskan var okej, faktiskt intressant att läsa om Toscanarna ^^
Andningen var normal, lugn och fin och jag njöt. Ända till vi värmde upp på jazzen. Det sket sig to-talt. Jag gick åt sidan och försökte få det att lugna ner sig, men tillslut kände jag att det inte skulle gå, så jag tog mitt vatten, en tröja och min godispåse och gick snabbt mot dörren. Jag mötte Lenas blick, hon log och jag såg att hon förstod. Så väl ute kastade jag mig ner på golvet, lutade armbågarna mot stolarna och tryckte påsen över näsan och munnen och började andas… som sen ledde till hypervetilering. Å det grövsta, bör läggas till. Fick panik flera gånger och kastade mig av och an, jag fick ingen luft (det fick jag väl i och för sig, men det känns inte så). Jag ställde mig upp, trippade på tå, sjönk ner igen, dunsade ner på knäna, vek mig dubbel, reste upp överkroppen… och så höll jag på jag vet inte hur länge. Sebastian kom gående och försökte hjälpa.  Han satt med mig, vi var tysta… Tillslut när jag var totalt panikslagen och jag inte visste vart fasen jag skulle göra av mig själv, hackade jag fram “säg till Lena att ringa skolsyster” (med stor möda gjorde jag mig förstådd). Han stack in huvudet i danssalen, och ut kommer Emilia. Hon sprang och letade efter skolsystrarna, ingen var där. En snickare som gick förbi hade tydligen hört mig (det måste låta läskigt så som jga flämtar och drar efter andan, typ Frodo i Sagan om Ringen när han blivit stucken av Ringvåldnaderna, fast en aning högre…) och frågat Emilia vad som hände. Damerna i receptionen ville ringa 112, när Emilia sen återgav detta då jag piggnat till vred jag mig av skratt när hon gestaltade deras reaktioner och så. Men Emilia försäkrade dem om att detta händer så ofta att det inte behövs. Well, Emilia kom tillbaka och satt hos mig, min panik stegrade sig, lugnade sig, stegrade sig igen och stannade sen där uppe… Då sa Emilia att hon skulle hämta Lena, jag protesterade så gott jag kunde genom att frenetiskt skaka på huvudet och hacka fram kvidande “nej”. Jag vill inte störa Lena hela tiden, jag skäms redan tillräckligt som det är. Men Emilia var obeveklig och gick in, då började jag torrsnyfta ner i påsen och sa “nej” hela tiden… Men ut kom Lena och försökte lugna mig. Efter en stund gick det, men det satt ganska långt inne idag. Hon upprepade hela tiden att jag inte skulle stressa, att jag skulle ta det lugnt och låta det ta sin tid att gå över, och att jag inte missade något, de andra höll på att stretcha osv. Tillslut klingade det av och jag sänkte påsen (som jag för övrigt andats sönder på flera ställen, kondensen av utandningen fick den att bli så fuktig att det gick hål) och andades frisk luft igen. När jag var lugn gick Lena in igen, och Emilia och jag satt kvar. När det andra började repetera “Think” gick vi in för att kolla, och Emilia som egentligen inte var med och dansade p.g.a ond rygg dansade med lite grann medan jag agerade discjockey och körde Aretha Franklin ett antal gånger om ^^
Efteråt så pratade jag med Lena och förklarade att jag känner det som att jag förstör danslektionerna för alla andra eftersom det blir lite halvt avbrott ibland, men hon bedyrade att jag inte behövde oroa mig för det alls och sa massa andra saker så som hon alltid gör när jag kommer med mina problem. Jösses vad skönt att hon är så förstående.

Well, sen hade vi musik & kommunikation, vi slutade ca halv två eftersom vi flyttat bak den då vi icke hade någon gympa idag. Men jag satt som vanligt kvar till tjugo i fem.

Usch, andningen är tung nu. Bara det inte går längre och utvecklas till anfall… nä, jag bestämmer att det inte blir så!

Imorgon blir det Niklas Andersson! Det skall bli så himla kul, och Emma J i trean skall också vara med!

Godnatt,

Kajsa-Lisa