“… för hon har blommor i sitt hår, som bara jag kan se”

Den låten var det första jag fick på hjärnan i morse klockan 04.40. Den bara ploppade upp och jag gick och nynnade medan jag tog på mig min nya morgonrock, tände ljus och fixade frukost. Jag tror att det betyder något. När sånt händer, att det bara säger “pang!” och så får man en låt på hjärnan eller liknande. Jag tog det i alla fall som ett omen att det skulle bli en bra dag, det där med “ingenting känns komplicerat”-biten. Så jag ställde in mig på det och var glad. Sen huruvida det blev en bra dag eller inte, det är ju en helt annan femma, men där på morgonen kunde jag åtminstone glädjas lite ^^
Well, det blev bara ett fullgånget anfall idag. På baletten. Tack. Dagens enda roliga lektion (förutom klassråd och, okej, kör). Och den förstörs av sån skit. Mums. Sen blev det ingen kulturhistoria, för jag satt med S, hon hade ungefär samma problem som jag, med kramper och andningsskit… Hon berättade att hon fått ett rejält slag i solar plexus igår när hon hade karate, och det kan ju ha berott mycket på det, vad vet jag?
När de andra bytte om för att ha teater knallade jag iväg längs den mysiga gatan. Mot Bup. Det var ett bra samtal, jag blev så förbannad när jag pratade om en viss grej att jag höll på att få ett anfall till, haha! Jag blev så arg så det blev komiskt. Men men. När jag kom tillbaka var det kör, det var kul och lektionen gick fort.
Dagen var slut och skolsystern ringde. Mötet blir förmodligen på torsdag. Med alla berörda lärare. Lena ville som jag, men Anneli är stenhård. Jag tror att jag och Lena får starta en mottrupp, vi tänker precis likadant, men Anneli är benhård med sina korkade idéer. Men visst, hon får väl få en chans så får vi se hur det går. Jag tycker inte om henne längre.

Och eos:en imorgon. Jag får erkänna för dem att: “jag är hemskt ledsen, men ni får ge mig ig på den här uppgiften. Jag har tänkt, mediterat, tänkt lite till och spenderade två timmar i danssalen, dansandes och inspirationssökandes utan att komma på ett dyft. Jag kan inte göra det här. Förlåt.” För de kan inte komma och säga att jag inte ansträngt mig, för det har jag. Verkligen. Jag har försökt en hel vecka, men jag erkänner mitt nederlag. Jag kommer hata mig själv när jag säger det, är redan upprörd, men det går bara inte.

Nu skall jag göra något. Frågan är vad.

Dejlig eftermiddag,

Kajsa-Lisa