Jäkla fridans-skit.
Vad är det för fel på mig?! Hur hemskt kan det vara?!
Och jag blir så besviken på mig själv. Och jag skäms. Vågar inte se någon i ögonen. Allra minst dig. För jag skäms över att jag är så rädd. Och jag är så rädd att du blir bevsiken och arg, fast jag vet att du inte blir det. Du räddade allt genom att tacka, och genom att söka min blick med dina vackra, undrande ögon och ge mig ett leende.

Imorgon måste jag prata med dig. Detta måste få ett slut.

Förlåt mig.

Kajsa-Lisa