Det var väldigt kul att fira Lisa, tösen fyllde ju 16 år, stora damen! Och god mat var det, och gott godis, och sjukt god tårta, hela släktens favorit, som vi ätit vid alla födelsedagar i ca fem år nu, haha ^^
Och så såg jag, Lisa, Joanna och Adrian på Bridge to Terabithia. Herrejösses, är det enda jag kan säga. Hela min klänning blev TOtalt genomvåt av tårar. Det bara rann, fy vad sorglig! Men samtidigt så fruktansvärt bra! Ja herrejösses.

Hupp, imorgon är det skola igen. Jag vet inte hur detta skall sluta. Allt är meningslöst. Folk ser och märker. Frågar. Jag kan inte ljuga och säga att allt är bra, för det är det inte och det ser dem. Men om man skulle säga “allt är åt helvete och jag är tacksam de dagar jag kan andas och inte får dumma idéer i huvudet” så blir de förskräckta och måste till punkt och pricka veta varför. Och jag orkar inte förklara. För jag vet inte själv. Så på deras fråga svarar jag i och för sig sanningsenligt: “Jag vet inte.” Och de får nöja sig med det svaret for now. För jag har inget bättre.
Och adjö till Bup. Imorgon säjer vi upp kontakten.
“Det känns som du är lite deppig”
Nehej, det menar du inte?! Det var ju inte så att det var därför jag började gå till er från början? Efter ett och ett halvt år fattar hon vad jag försökt förklara. Bra. Nej, jag klarar mig bättre utan att sitta och försöka förklara saker de ändå inte fattar, hur övertydligt man än pratar. Adjö.

Hade i alla fall ett långt och härligt telefonsamtal med en fantastisk vän som aldrig någonsin övergivit mig. Som aldrig gått ifrån mig trots att vi bor så långt ifrån varandra. Hon skulle aldrig få för sig att inte vänta. Tack för att du finns, Kristina.

Godnatt.

Kajsa-Lisa