02.28.08

Publicerat i Dystert, Förtvivlan, Förvirrat, Skolan, Tårar, Övergivet vid 10:18 e m av solola

I morgon är det intagningsprov hela dagen i skolan. Det innebär att jag bara har svenska på morgonen till ca klockan 09.15, sen har jag fem timmar håltimma tills matten börjar. Och efter matten slutar jag. Då undrar jag såhär: Är jag dum i huvudet som inte går imorgon? Vi får inte ens vara i estetkorridoren, för där skall alla nior vara och de få utvalda som får hjälpa till. Just det. Utvalda. Än en gång förbisedd. Jag hatar det! Varför kan inte jag få hjälpa till? Jag älskar att hjälpa till! Jag vill hjälpa till! Och så får man inte det. Inget speciellt med de som var med på hjälpatill-listan. Säkert. Alla som ropades upp är ju bra på någonting. Tror de man är helt blåst eller? ”Ni skall inte känna er förbisedda”… tss! Det är väl klart man gör! Det är ju som att bli vald sist när man skall spela brännboll! Det är väl klart man känner sig ledsen och bortglömd när man inte ens får hjälpa till! Jag begär inte att få vara för-dansare, för det skulle jag inte klara av, det vet jag själv… jag behöver inte ens få vara motläsare i teatern, eller vad-det-nu-är-man-hjälper-till-med när det kommer till sången. Men bara få hjälpa till, visa runt, prata med, svara på frågor. Jag hade tusen frågor när jag sökte in. Inte nån fanns där som kunde svara på dem. Vi satt bara en liten grupp och hade tankar och funderingar. De på listan kommer väl göra det också, svara på frågor, visa runt. Det räcker säkert med dem, men jag känner mig ändå bortglömd. Bortglömd och struntad i. Jag såg allt hur de som blev uppropade sträckte på sig lite extra. Och det är klart! Det hade jag också gjort! Det är bara det att jag är så fruktansvärt avundsjuk på de ”normala”. Äh, ingen är väl normal, men de som klarar av allt. De som lämnar in läxuppgifter, skriver proven, inte bryter ihop och gråter varje dag. De som kan dansa utan att få ångetsattacker. Det är de som får göra saker. Inte jag. För jag är bräcklig. Svag. De får inte belasta mig för mycket, för då bryter jag ihop. Men de fattar inte! Det är ju det roliga jag måste få vara med om! Det är ju det roliga som håller en uppe, och så får man inte vara med! Hur tror de man känner sig då? Jo, det skall jag tala om. Som en sopa. Man känner sig som en sopa. Nån som inte förtjänar att gå där, som alla sneglar på för att se om man gråter eller skrattar. Nån som de inte förstår varför hon vill gå kvar, hon klarar ju ingenting? Hon mår ju bara ännu sämre? Det är i sådana här stunder jag skall plocka fram alla snälla ord, fina ord och glada tillrop. Och det gör jag. Från min allra finaste ask, klädd med sammet innuti, bäddad med den mjukaste bomull lyfter jag försiktigt upp glädjebubblorna invirade i silkepapper. De är så sköra, så sköra. Både bomull och silkepapper. Jag tittar på bubblorna, ser de glada fina scenerna spelas upp, hör de fina snälla orden. Jag är så tacksam för dem, men de kan inte ta bort känslan av… jag kommer inte på ordet… jo. Obehövd-het. Att känna sig obehövd. För det finns så många glada starka människor i hopen. Bara de inte glömmer den osynliga med en outtömlig ocean av kraft, vilja, lust, glädje, energi som hon har inom sig, redo att ta fram så fort det är något som hon älskar som är på gång. Då kommer entusiasmen. De annars matta, trötta ögonen börjar skina och lysa, på kinderna sprider sig en glad, frisk rodnad och kroppen värms upp av bubblet och det varma som kommer innifrån magen, forsar iväg, ända ut till fingertopparna.
Glöm inte den lilla osynliga. Hon vill inget hellre än att visa vad hon har att ge. Det är mycket. Det är bara ingen som sett det än.

02.26.08

I skolan.

Publicerat i Balett, Glädje, Kul, Lycka, Skolan vid 2:17 e m av solola

Blogga i skolan? På en tisdag? Ooooj!
Haha, kunde ej låta bli ^^

Jorå, i skolan sitter jag, kören var inställd, halleluja, så vi slutade direkt efter informationsmötet ang. våra projektarbeten som ”gick av stapeln” idag. Vilket ju kan bli svårt eftersom vi inte börjar med musikalen förän i trean. However, det påminner mig om att jag måste köpa en loggbok. Det blir kul ^^
Jepp, teateruppspelet idag kändes väldigt bra, förvånansvärt bra! Bara några smågrejer att tänka på. Härligt. Baletten gick väl sådär, jag var med ovanligt länge,
och fick pratat med Vajlit vilket ju var väldigt skönt.Tjaa, mer har inte hänt idag… jo, KuHi med Eva förstås. Intressant som vanligt, jag fattar inte hur hon gör!

Well, snart skall väl Isbjörn och Fisk gå till matutskicket (haha) för att få oss ett skråvmål innan vi far in till den stora staden och går på Operahuset. Det blir en dejlig kväll!

Adjö for now!

Kajsa-Lisa

02.25.08

Men… jaha.

Publicerat i Balett, Dystert, Fantastiskt, Glad längtan, Glädje, Kul, Nytt, Nöjd, Svårt att andas vid 9:36 e m av solola

Men nu är det väl ändå lite onödigt. Eller? Få cp-spänd andning, bara för att det är balett imorgon? Eller är det för att jag inte har några fina kläder inför morgondagens kvällsföreställning? Eller kanske båda? Fasligt onödigt är det i alla fall, för nu har jag ju mina fina lockar, det funkade mycket bättre idag, oj så lockigt och fint det blev! Och imorgon kommer jag ändå känna mig fin i min nya blommiga blus som jag älskar, och så med lockar på det. Det är tanken som räknas, och jag kan inte hjälpa att jag för tillfället inte äger så fina kläder, alltså kläder för dylika tillställningar. Jag har redan haft alla klänningar, vill inte använda två gånger. Nä, blus och jeans, det kan vara nog så fint! Sådär chict, typ ”oj-jag-kommer-direkt-från-jobbet-lockarna-flyger-åt-alla-håll-jag-hann-inte-byta-om”. Charmigt rufsig, mer söt liksom. Det kör vi på!
Då är det bara balett-problemet kvar. Tänk att det skulle bli så, att baletten också skulle bli min fiende. Den som var min enda vän. Jag vill inte. Vill verkligen inte.

Jag måste gå, snart kommer anfallet. Men imorgon eftermiddag/kväll blir kul!

Godnatt!

Kajsa-Lisa

02.24.08

Ojsan.

Publicerat i Upptäckt vid 8:35 e m av solola

Hopps, kom just på att det är första körrepet inför Majas konsert imorgon. Klockan åtta. Ajaj. Jag skall gå upp klockan åtta för att infinna mig hos frisören klockan elva. Äh, strunt samma, får jag inte vara med för att jag missat ett rep så blir jag inte dödsledsen, direkt. Är mest rädd för att miss Rossa blir förbannad. Men då får hon bli det.

Nu skall jag läsa Harry Potter ^^

Godnatt!

Kajsa-Lisa

Vilket jäkla geni som uppfann pizza-salladen!

Publicerat i Fika, Glädje, Helg, Komiskt, Kul, Kärlek, Lycka, Nöjd, Roligt, Skratt vid 4:25 e m av solola

Puh, har just klämt i mig en hel pizza och två salladsburkar. Kombinationen pizza/pizzasallas är banne mig så himla gott! Käre folk! Jaja.
Idag fyller min kära älskade mor år, och vi har firat lugnt här hemma. Blommor och paket på morgonen, tårta till fikat, sen skulle vi äta på reastaurang, men det visade sig att allt stängde tre, så det fick bli take-away-pizza från baren i byn, haha! Men, det är icke att förakta, fasligt gott var det, och så blir det ännu mer tårta till kvällen, hihi ^^
Jepp, imorgon skall jag in och göra om permanenten, den kanske stannar kvar den här gången, haha! Vi håller tummarna. Hon är så himla trevlig hon som gör det, Frida heter hon. Jag ringde idag och sa att jag blivit rakhårig igen. Då skrattade hon och sa att hon hade väntat sig det för att mitt hår är så friskt och opreparerat (har aldrig färgat eller någonting, klippt mig hos frisör tre gånger i hela mitt liv, mamma har bara toppat det innan) så det var svårt att få det att funka. Men, vi gör ett nytt försök imorgon. Vilket ju betyder att det inte blir någon skola imorgon, ingen direkt förlust tror (hoppas) jag. Endast engelska och teater. Hoppas Anders fortfarande är lite krasslig så den är inställd, jag vill inte missa när vi skall tända maskerna.
Nä, men nu skall jag nog läsa en stund, sen skall vi börja titta på säsong 1 av ”Vänner” som mamma fick av mig idag!
Massa grattis igen älskade mamma!!!!

Ha en fin kväll! (Och Louise, jag hoppas du blev överraskad, hihi^^)

Kajsa-Lisa

02.23.08

Ha! Komiskt!

Publicerat i Fantastiskt, Glädje, Helg, Komiskt, Kul, Nytt, Nöjd, Roligt, Skratt vid 10:08 e m av solola

Hohoho, VARFÖR har jag inte kommit på tanken att permanenta håret förut????? Varför????? Jag är så himla nöjd och glad, känner mig vacker! Det finns bara en liten nackdel… lockarna har redan börjat rakna, vissa slingor är lika raka som alltid!!! Det är så sjukt komiskt, tillåt mig ett gapskratt! Så det blir till att åka tillbaka och göra om det, hihi ^^
Jaja, inte mig emot, frisören är så trevlig. Fast kemikalievätskan hon sprutade i sved en del… och det rann längs ryggen, iiiih, det var kallt. Men det var intressant i alla fall, och fint som tusan blev det! Och nu raknar det sakta men säkert… man tackar. Jaja, på’t igen!
Alldeles nyss tog ”Den bästa av mödrar” slut. Herregud i London. Är det enda jag har att säga. Vad jag grät. Jösses. Fruktansvärt bra och sorglig.

Nej, nu skall jag slå in mammas paket, och skriva kort, hon fyller år imorgon, sen säkert sätta på en bra film, förhoppningsvis en glad en så jag slipper gråta, vill inte svullna igen.

Sov gott!

Kajsa-Lisa

02.22.08

Ja käre barn!

Publicerat i Det blåser, Helg, Hopp, Kul, Skratt, Smärta vid 9:58 e m av solola

Ojoj, idag höll man på att inte komma hem. Det är ju rå-stormen Allan, och det är superduper-översvämmningen Allan här och var, vilket betydde att min väg hem var avstängd då en buss flugit i diket och låg där vattenfylld och dan. Så det blev en timmes extra färd med många omvägar, lite färj-åkning och många svordommar, haha! Mest över att täckningen till mobilen nästan inte existerade. Genast börjat Shirley Clamp’s låt ”Dålig mottagning” mala i huvudet.
However, hem kom jag tillslut, tackar, och middag fick man i sig. Sen drog jag på mig pyjamasbrallorna, kröp ner under mitt duntäcke och kollade på Let’s Dance. I mitten av Carin da Silva’s dans ramlade ögonlocken ner, sen somnade jag som en sten och missade Tina och Linda! Det tyder ju bara på hur oitressant det blivit sen Cissi och Rickard åkte ut… det tog mig hårt. Men, jag fortsätter coacha Linda, Tina och Carin.
Idag vaknade jag ju för övrigt med nackspärr, så jazzen var bara att glömma kände jag med en gång, men jag bytte om och gick in i salen, men Lena sa att det nog var bäst att jag bara promenerade. Så då gick jag och Sanna en sväng och ventilerade, både lungor och tankar, haha! Sen på gympan fick vi som inte vara med (boxning med nackspärr, nej tack) promenera ”Hälsans stig”… kan ju säga att jag, Emilia och Mickan först gick till Maxi och sen till skolan och roade oss där istället. Dock skulle vi tillbaka, och då hade det passande nog börjat ösregna. Och då menar jag verkligen ösregna. Vi var TOtalt genomblöta när vi kom fram, vilket ju var väldigt bra, för då såg det verkligen ut som vi hade varit ute och kämpat. Det enda som var bra med den vätan var att jag fick små lockar runt hela ansiktet, så mycket har det ladrig blivit förr, och det var ju kul, då kände jag mig fin. Dock blev vi iskalla, och jag känner redan feberrosorna sprida sig på kinderna och gruset börjar svida i halsen. Tack för den. Jaja, det för mestadels en kul dag med många skratt! Och den trötthet jag känner nu, är inte den där hopplösa låt-mig-lägga-mig-ner-föralltid-tröttheten, utan en mer trött-efter-en-vecka-i-skolan-trötthet. Det känns väldigt bra, lite hopp om framtiden, månne? Det var nog den där Shakespeare-texten som gjorde det. Den satt där den skulle, nu är den gjord!
Nu skall jag först tvätta håret, sen nana, upp tidigt imorgon, för då händer det grejer minnsann!

Dejlig natt, i detta stormiga land!

Kajsa-Lisa

02.17.08

Åh håll nu opp!

Publicerat i Förtvivlan vid 6:26 e m av solola

Jag blir sakta men säkert galen. Hoppa av? Inte hoppa av? Hoppa av? Inte hoppa av?
Egentligen, vad får jag ut av att vara kvar? Inte nåt för tillfället. Inte ett enda jävla skit. Nu är det inte långt kvar tills den där smällen kommer. Pang! Ner på golvet och bli liggande. Spelar ingen roll om folk drar i en eller pratar. Det går inte att röra sig, går inte att prata. Undrar om man blir insydd då? För det vill jag inte. Folk med vita rockar och morfinsprutor, nej tack. Jag vet bara inte riktigt vad man skall ta sig till.

02.16.08

Jösses. Här kommer förklaringar om det var en smula svamligt innan.

Publicerat i Förklaring vid 11:31 e m av solola

Käre Gud i London vad veligt det där sista inlägget blev. Vad jag svamlar ibland! Men det är bara för att jag inte kan hålla ordning på tankarna riktigt. Skall härmed klargöra ett och annat:
Jag är inte ”kär” i Anna Pihl.
Jag är ”kär” i själva serien, för den är så fruktansvärt bra, den har blivit min livlina, min lycka.
Jag är endast kär, på riktigt, i Claes Bang som spelar Martin i Anna Pihl. Undrar om det är Vajlit’s son…? Hur som haver så är han underbar, vacker, och ser sorgsen ut på ett fantastiskt övrjordiskt vackert sätt. Jag älskar honom.
Angående min mobil: Det är inte en sån Anna har, nej, hon har en rosa Motorola (låter ju som jag är desperat, men det är svårt att undgå att lägga märke till det då hon pratar i den hela tiden), och jag vet inte hur det kom sig, men så fort jag såg min telefon (som ju, än en gång, också är rosa) så ploppade bara Anna Pihl upp i huvudet och därför kallar jag den för det.

Jag vet inte varför jag skrev detta, kanske för att klargöra för mig själv vad jag menar, haha! Håll till godo.

Godnatt igen!

Kajsa-Lisa

Varför finns inte danska ö:n och ae:n på min dator?

Publicerat i Förtvivlan, Förvirrat, Glädje, Kvillrande känsla, Nattligt svammel, Obeskrivligt, Roligt, Rörigt, Skratt, Stjärnor och himlar, Svammel, Totalt genomförvirrat, Underligt vid 11:19 e m av solola

Jag käre Gud denna dag.
Klyva ved en väldans lång stund, en rolig lång stund, och jag kommer drömma om vedträn och olika trä-kvaliteer i natt. Björken skjuter iväg som en projektil, men inte om den är sur, så klyvs den perfekt, om det inte är ett kvisthål, för då blir den seg att dra isär. Tall kan man aldrig analysera, för den gör som den vill varje gång. Men är den torr så blir det perfekt, om man måttar bra. Perfekta vedträn och man ser framför sig den där vackra, värmande, romantiska brasan som en gång skall flamma i öppna spisen. Och man längtar efter iskalla dagar med snö. Det enda jag ser när jag blundar är vedträ. Dra isär, banka ihop, klyv igen och iväg till stapeln. Underbart dagsverke. Sen blev det fika! En stor, och jag menar det, tårtbit. Prinsesstårta, med rosa marsipan, formad som ett hjärta. Kvar sen Alla Hjärtans Dag. Lika god, om inte godare, för sällskapet var bäst idag, och så hade man gjort något bra. Och en kopp te till tårtbiten fylld med lycka. Sen blev det bums i säng för att kolla på disc 2 och 3, Anna Pihl, säsong 2. Jag har sparat sista avsnittet tills nu. Jag tittade så länge att det blev mörkt och middagen blev klar. Sen var det Melodifestival och det blev som jag önskade. Härligt. Och modershjärtat sväller när den gråa bäbisen kommer gående på hjulbenta tigerben och piper. Jag svarar pipande tillbaka och så konverserar vi en stund. Hon berättar att hon är hungrig och vill att jag skall fylla på maten i hennes skål. Jag förstår och då kurrar hon till, eller kuttrar, jag vet inte riktigt vad men det är det sötaste ljud jag känner. Hon tackar för maten med stryk kring benen. Vi fortsätter prata hela tiden. Om ditt och datt och vardagliga ting. Det är bara mig hon pratar med, och då blir jag varm. Känner mig stolt och utvald. Vi har vårt egna språk. Sen kommer hon och trycker nosen hårt mot min näsa. Och igår natt kelade hon så mycket att hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen. Hon låg och kullrade sig på rygg, spann så hon frustade och jag klappade och kliade och hon log. Men sen fick jag trösta, när det sved i örat som jag var tvungen att badda med såpvatten. Hon kliade bort skorpan fast jag sa att det inte var bra. Men det blev bättre med såpan, dock struntade jag i alcogelen, då skulle hon blivit jätteledsen. Efter lite klapp började hon trampa och tova med sin fäll, och då gick jag och lade mig. På morgonen sitter hon alltid utanför min dörr och skriker. Inte piper eller jamar. Hon skriker. Tills jag kliver upp och öppnar dörren, då purrar/kuttrar hon sådär och börjar spinna. Först då blir hon nöjd. Jag älskar henne. Så extremt mycket.

Happ, för övrigt har jag inlett ett djupt förhållande med min mobil. Jag, mobilen och Anna Pihl. Det är något starkt band mellan telefonen och Anna Pihl. Kanske därför jag blev så kär i den så fort jag såg den. Inte för att jag är kär i Anna Pihl, i så fall i Claes Bang (Vajlit’s son?) som spelar Martin. Ja, Martin är jag kär i, egentligen är jag snarare kär i själva serien. Och Rapace är ett galet snyggt namn. Martin Rapace. Jatack. Jag har förresten döpt mobilen till Anna Pihl. För det är så härligt att säga det. På danska. Anna Pihl-mobilen. För den är en sån. En Anna Pihl-mobil. Tackar för det.

Nu skall jag sluta detta nattliga svammel. Svävandes mellan glädje och förtvivlan. En ganska egendomlig känsla, en kick av något slag. Kan det vara all choklad?
Nu skall jag se sista avsnittet. Åh håll nu kaeft va dejligt!
Jag skall lära mig danska. Flytande. Punk slut.

Godnatt!

Kajsa-Lisa

Nästa sida