Varför kan det inte funka för mig?

Jag älskar att läsa om hur bra det går för mina närmsta vänner, deras framsteg och deras glädjeämnen. För jag vet hur det känns. Jag har också kännt så. På den tiden då allt funkade. Nu för tiden funkar det bara ibland, vissa dagar. Men jag tycker verkligen det är kul att läsa och höra om att det får bra för vännerna, även om det alltid hugger i mig, ett litet sting av avundsjuka. Helt fel, för jag unnar dem allt gott, på riktigt. Det är bara det att jag blir så sorgsen, för jag känner att jag aldrig kan bli så bra. Jag bara nynnar på mina musikalsånger och drömmer, fantiserar. De andra nynna också, men säkrare, och de drömmer inte, jo, det gör de också, men de gör något åt saken. De jobbar på och utvecklas. Jag vill också kunna jobba på och utvecklas. Men jag har nått en mur. En bäng-tjock mur som man bara inte kan ta sig igenom. Hur gärna man än vill. Den visar sig mest på dansen. Jag vill våga, vill prova, vill kunna. Men jag blir så rädd, min lilla själ darrar inom mig så till den grad att jag skakar på rösten om jag försöker prata. Min ständiga tanke och fråga är: varför?

“Jag vill bara dansa, jag har övat!
Jag vill bara dansa, jag har övat…”

Mitt inre vädjar varje gång till… vad det nu är, men det är sällan jag får vara ifred och bara dansa. Sällan eller aldrig. Och att Hon bara är sur gör ju inte hela saken bättre. Då vågar jag verkligen inte. Öööööööööh, jag orkar inte.

Idag träffade jag hur som helst V. Herregud, tack för vårt möte! Det var meningen att vi skulle äta sushi, första gången för mig, men det var stängt! Idag av alla dagar! Oj som vi skrattade! Vi begav oss till närmsta café istället och tog varsin sallad. Sen började vi prata. Eller ja, jag började prata och hon frågade. Jag fick berätta allt om båten och H och så. Och jag blev rädd, för när jag berättade, plockade fram minnena och kände efter så slog det till med starkare styrka än någonsin. Jag började skaka och stamma, höll på att börja gråta. Det gjorde V med. Tårarna blänkte i hennes ögon, och hon tittade på mig med uppriktigt medkännande. Hon blev alldeles stum. Hon sa att det var ett trauma. Jag visste det! Jag visste det hela tiden! Har bara inte vågat erkänna det. Men det var det, hon tvingade mig att se det.
Jag visste att panikattackerna inte bara berodde på prestationsångest. Ha! Jag visste det med hela tiden! Folk har bara manipulerat bort verkligheten. Det de sa blev verkligt för mig. Värdelösheten, otacksamheten, elakheten, latheten blev verklighet. Men nu har den verkliga verkligheten berättat för mig att det var lögn. Den verkliga verkligheten är precis tvärt om.

Jag vet inte hur jag skall kunna tacka V för vår eftermiddag.

Och nu kommer mamma snart hem, hon har landat på svensk mark och jag kan andas ut.

/ Kajsa-Lisa