Jag käre Gud denna dag.
Klyva ved en väldans lång stund, en rolig lång stund, och jag kommer drömma om vedträn och olika trä-kvaliteer i natt. Björken skjuter iväg som en projektil, men inte om den är sur, så klyvs den perfekt, om det inte är ett kvisthål, för då blir den seg att dra isär. Tall kan man aldrig analysera, för den gör som den vill varje gång. Men är den torr så blir det perfekt, om man måttar bra. Perfekta vedträn och man ser framför sig den där vackra, värmande, romantiska brasan som en gång skall flamma i öppna spisen. Och man längtar efter iskalla dagar med snö. Det enda jag ser när jag blundar är vedträ. Dra isär, banka ihop, klyv igen och iväg till stapeln. Underbart dagsverke. Sen blev det fika! En stor, och jag menar det, tårtbit. Prinsesstårta, med rosa marsipan, formad som ett hjärta. Kvar sen Alla Hjärtans Dag. Lika god, om inte godare, för sällskapet var bäst idag, och så hade man gjort något bra. Och en kopp te till tårtbiten fylld med lycka. Sen blev det bums i säng för att kolla på disc 2 och 3, Anna Pihl, säsong 2. Jag har sparat sista avsnittet tills nu. Jag tittade så länge att det blev mörkt och middagen blev klar. Sen var det Melodifestival och det blev som jag önskade. Härligt. Och modershjärtat sväller när den gråa bäbisen kommer gående på hjulbenta tigerben och piper. Jag svarar pipande tillbaka och så konverserar vi en stund. Hon berättar att hon är hungrig och vill att jag skall fylla på maten i hennes skål. Jag förstår och då kurrar hon till, eller kuttrar, jag vet inte riktigt vad men det är det sötaste ljud jag känner. Hon tackar för maten med stryk kring benen. Vi fortsätter prata hela tiden. Om ditt och datt och vardagliga ting. Det är bara mig hon pratar med, och då blir jag varm. Känner mig stolt och utvald. Vi har vårt egna språk. Sen kommer hon och trycker nosen hårt mot min näsa. Och igår natt kelade hon så mycket att hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen. Hon låg och kullrade sig på rygg, spann så hon frustade och jag klappade och kliade och hon log. Men sen fick jag trösta, när det sved i örat som jag var tvungen att badda med såpvatten. Hon kliade bort skorpan fast jag sa att det inte var bra. Men det blev bättre med såpan, dock struntade jag i alcogelen, då skulle hon blivit jätteledsen. Efter lite klapp började hon trampa och tova med sin fäll, och då gick jag och lade mig. På morgonen sitter hon alltid utanför min dörr och skriker. Inte piper eller jamar. Hon skriker. Tills jag kliver upp och öppnar dörren, då purrar/kuttrar hon sådär och börjar spinna. Först då blir hon nöjd. Jag älskar henne. Så extremt mycket.

Happ, för övrigt har jag inlett ett djupt förhållande med min mobil. Jag, mobilen och Anna Pihl. Det är något starkt band mellan telefonen och Anna Pihl. Kanske därför jag blev så kär i den så fort jag såg den. Inte för att jag är kär i Anna Pihl, i så fall i Claes Bang (Vajlit’s son?) som spelar Martin. Ja, Martin är jag kär i, egentligen är jag snarare kär i själva serien. Och Rapace är ett galet snyggt namn. Martin Rapace. Jatack. Jag har förresten döpt mobilen till Anna Pihl. För det är så härligt att säga det. På danska. Anna Pihl-mobilen. För den är en sån. En Anna Pihl-mobil. Tackar för det.

Nu skall jag sluta detta nattliga svammel. Svävandes mellan glädje och förtvivlan. En ganska egendomlig känsla, en kick av något slag. Kan det vara all choklad?
Nu skall jag se sista avsnittet. Åh håll nu kaeft va dejligt!
Jag skall lära mig danska. Flytande. Punk slut.

Godnatt!

Kajsa-Lisa