I gryningen kommer tankarna.
När Anna Pihl är slut och hjärnan börjar tänka själv.

Vad är det för mening med skiten? Allt. Vad i helvete skall jag göra?
Allvarligt talat, tanken har inte lämnat mig på de här två åren. Inte en enda gång har jag känt mig riktigt säker. “Det är väl klart att du inte skall hoppa av, du är ju så duktig”. Tack, men nej. Jag får ju inte ut nåt av det! Jag mår ju bara sämre och sämre ju längre tiden går, då kan det ju inte vara bra. Nu i trean kommer ju varietén och musikalen. Frågan är, är det värt det? Är det värt allt psykiskt och fysiskt lidande? För såhär ont, både i själen och kroppen, har jag aldrig haft förr. Men om jag nu skulle sätta stopp för lidandet, vad skulle jag hitta på istället? Jobba? Nä, det jag ser framför mig är dagar av ändlöst självförakt, liggandes i sängen, klibbig av svett, helt orkeslös, matt av förmycket sömn, trots obotlig trötthet. Apati. Livet som rinner från en. Det har redan börjat. Jag försöker se framåt, men jag ser ingenting. Inte ett enda jävla dugg.
Jag hade det så bra, varför var det tvunget att bli såhär? Varför i helvete började jag känna efter? Varför i helvete ställde Christina den enda jävla frågan?! Den förstörde mitt liv! Åtminstone såhär långt! VARFÖR?! Och ingen finns att prata med, för det är mitt i natten, alla sover. Och BRIS känns inte så lockande, även om jag övervägt tanken. Men varför, prata med någon okänd för en stund, sen lägga på för att aldrig pratas vid igen. Fy fan vad jag känner mig vilsen. Helt jävla lost. Lost in space.

Vad i helvete skall jag göra?