Sist jag skrev var allt väldigt grått, men så fort mamma kom hem igen från seglingen blev mycket så mycket bättre. Skönt.

Igår var jag i den Kungliga Hufvudstaden hos min underbara Anna. Det var ett av de bästa mötena, om inte det bästa. Så mycket blev sagt, tänkt och gjort. Befriande.
Och tågresorna  dit och hem var de angenämaste jag någonsin varit med om! Tog med mig datorn och min nyinköpta, underbara: Sweeney Todd. Såg den både på ditvägen och på hemvägen. Älskade den. Mer än älskade. Det går inte att beskriva. Men jag blev oerhört besviken på slutet, inte alls så som jag ville ha det! Men ack, alltid måste det väl vara något med filmer som man icke skola vara tillfredställd med. Som nu till exempel, en liten parantes. Det har pågått någon slags dans-afton på kanal 2, och i denna stund går en långfilm om Isadora Duncan, ett patetiskt, smaklöst och vulgärt sätt att försöka beskriva hennes liv och leverne. Det är en skymf mot hennes väsen! De framställer henne på ett… naturvidrigt sätt, inte alls så som hon verkat i sin självbiografi. Nej, tacka vet jag den franska dokumentären som gick tidigare ikväll om samma kvinna. Det var grejer det! Äkta vara. Isadora-anda. Den inspirerade. Så till den milda grad att jag släckte ner alla ljuskällor i mitt rum och dansade. Bara dansade. Det var endast stjärnorna genom fönstret som såg på, och katten som låg på min säng och alltjämt spann. Det var en magisk stund. En stund att hedra, och tacka, den fria dansens moder, en allhelgona-helg som denna.

Nu skall jag lägga mig, och somna till tonerna från Sweeney Todd.

En god natt tillönskas eder,

Kajsa