Jodå, än en gång tog det typ tjugo år innan jag skrev igen. However.

Ojoj, denna dag.
Den började helt fantastiskt med ett samtal med Lena. Människan är ju banne mig magisk, hon säger så bra saker och är så klok och… mänsklig. Jag gick därifrån så glad, uppfylld och trygg. Trygg med att jag har hennes stöd, she’s covering my back, liksom. Men. There’s always a but. Hon bad mig prata med Kristina, och det samtalet gick sådär. Hon tolkade fel, och började ”skälla” fast liksom inte på mig, men jag blev så frustrerad över att hon inte fattade vad jag sa och varför, så tillslut började jag gråta… great. Hon skämdes nog, för hon sa ”men jag menar ju inte detta för dig” och så gav hon mig en karamell. Herrejösses vad rar hon är, hihi ^^ Jaja, nu känns det ganska bra, men jag grät hela vägen till bussen för mig själv, lyckligtvis var Oliver där och muntrade upp mig. Well, well, det blir bra.

Dock, har jag ju sovit knappt åtta timmar på två dygn, och då min puls ibland rusar, huvudvärk förekommer och jag tydligen haft lite näsblod, så stannar jag hemma imorgon och vilar. Det blir skönt. Jag skall bära in vagnslaster med ved så jag inte behöver springa varje dag. Det är ganska mysigt med ett eget hemman. Jag och katten. Kristina har tre. Jag blev alldeles glad.

Ja, that’s all for now, I think.

Kajsa