… lyssnar på den hela tiden, för nu är jag återigen inne i en period där jag känner mig väldigt otrygg, liten och ensam. Att känna sig otrygg hemma måste vara en av de värsta känslorna. Jag har haft en helt underbar dag i teatern med Grease-gänget, roligt nästan hela tiden, men så fort dagen var slut kom ”nej, jag vill inte åka hem”-känslan.
Att behöva gömma kakor i sitt rum, ljuga om vad jag ätit… tröstäta. Jag hatar det! Och att jag fick en hel låda kakor i lördags gjorde ju inte saken bättre. Det var jättesnällt och omtänksamt, men jag har ju faktiskt uttryckligen sagt att jag inte skall äta sånt mer. Och nu sitter jag här. Och äter i smyg. Jag vet inte ens om jag vill…? Eller jo, klart jag vill, det är så himla gott, men fy för den lede vad pissigt man mår efteråt. Oj. Jag rodnar nu, när jag skriver! Rodnar för att jag skäms och känner mig äcklig. Och jag kan inte börja gråta nu, för snart är det middag. Men det bränner i ögonen. Och självföraktet som detta frambringar skär i hela kroppen, själen. Jag som var så modig och fantastisk i lördags! Som körde till Kungälv alldeles själv, och tankade helt själv för första gången, på vägen hem, det som jag varit så rädd för. Där körde jag i mörkret och tog resolut sikte på macken, och tankade! Helt själv! Jag var så himla stolt, och det var vackert ute och jag lyssnade på den underbara ”Kaffesången” från Bröderna Lejonhjärta… Och det hade varit en sån underbar dag på Ullevi. Malena var helt magisk, och matchen var toppen och stämningen och allt var bara underbart! Varför fick jag inte behålla den lyckan? Nu är jag ändå lycklig, för jag skall sjunga med M på fredag, det är en räddning! En absolut räddning, jag förgås av alla tankar och skuldkänslor och all shit här hemma. Kvav luft. Äckelpäckel. Jag vill hem till er, där luften är så frisk och klar och det luktar gott och känns tryggt. Vill ni adoptera mig? Det vill jag. Det är delvis därför jag älskar att titta på dansen. För när du går förbi, sveper doften förbi. Den trygga underbara doften.

Nu är det middag.
Adjö.

Kajsa

Men förlåt så in i helvete jävla mycket för att jag vill torka mina sängkläder i torktumlaren. Förlåt så JÄVLA mycket. FÖRLÅT SÅ IN ÅT HELVETE MYCKET. FÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅT för att jag vill använda mitt isbjörnspåslakan och råkar använda torktumlaren för en jävla helvetes gångs skull. För det går alltid bra på dagen att använda den, men nu, när de är kväll, då hör du den och kan inte sova, och så skyller du på att det är energislösande att torka helt torrt. Det vet jag väl att det är, men hur ofta gör jag så? När jag nu vill använda mitt isbjörnspåslakan, kan jag inte få göra det då? Kan du inte bara sätta ner foten och säga ”jag vill inte att du torktumlar såhär sent” istället för att svamla om ”du som bryr dig så mycket om jorden och miljön”. Hade du sagt att du inte ville att jag gjorde det, då hade jag ju inte gjort det fattar du väl????

Och jag fattar inte ens varför jag är så jävla arg! Jo, förresten. För din jävla ton när du svarade ”godnatt”. Du skall väl inte vara sur, jag gjorde ju som du sa nu. Jag stängde ju av maskinen. Sen att jag blir sur måste du ju fatta, du vet hur jag blir när jag föreställt mig nåt och sen blir det inte så. Du vet hur fel det blir inom mig. Så du skall fan inte vara sur. Du skall säga ”bra att du stängde av den” och sen säga godnatt på vanligt vis. Inte tyket och för att visa att du är sur.

Och jag vill inte vara arg på dig, för då händer det säkert nåt och jag kommer aldrig förlåta mig själv, men nu är jag arg på dig. Och det är en jävligt främmande känsla. Och jag hatar den. Men jag hatar också att du är så jävla envis. Jag skall lida för att jag blir sur, jag får ju inte vara sur för då blir du sur. För du får ju känna och göra vad fan du vill, det får inte jag. För då blir du sur.