Sitter och kan inte sova, tusen tankar, sånger, sorger, massa saknad och massa kärlek… det är nog för att hålla en vaken ett jävla tag. Och inte finns det nåt på tv heller… sitter och ”titta” (lyssnar) på en radiokanal och zappar mellan ”schlager-” och ”svenskt”-katergorin… just nu rullar Caroline af Ugglas ”Snälla snälla”. Jag tycker om den. Faktiskt.

Shit alltså, jag sprängs snart. Min hals är så sjuk, och jag får panik på alla sånger jag vill, men inte kan sjunga just nu. Den är en abstinens som inte går att beskriva! Och jag som upptäckt så mycket nytt det sista i sångväg som jag vill utforska och utveckla! Jag har inte tid att vara sjuk, det finns så mycket att sjunga! Städade förut med mamma och vi lyssnade på Cats… tjena, prova att lyssna på den utan att sjunga med… mamma fick dra skräckexempel på artister som förlorat sina sångröster för att jag skulle hålla tyst. Och knappt då gick det…

Usch, alla dessa tankar på tal om mamma… härom dagen när vi skulle äta så började hon gråta, och jag frågade vad det var… ”det är faktiskt du”. Jävlar vad det skar. Återigen, jag gör inte tillräckligt, visar inte min uppskattning, jag bör inte stänga in mig på mitt rum så mycket. Yes, tack, där rök min sista bundsförvant. Under alla dessa år när Hasse varit på mig har jag ändå alltid haft mamma, men nu har jag tydligen inte henne heller… Det känns inte så i alla fall. Hon fattar inte. Det låter sjukt klyschigt, men hon fattar verkligen inte. Hon förstår inte känslan jag ständigt bär på, att det inte finns någonting jag klarar av. Att jag inte vill ha det där jävla sommarjobbet för att jag inte kommer klara det. Att jag inte vill vara med dom, för att han är där. Att jag inte duger för att jag bara drömmer och fantiserar hela tiden, skapar mig egna världar att fly till så fort jag kan. Ja, men ser du ett mönster? Jag kanske lever i mina världar och tv-serier av en anledning? Jo, för jag skapar trygghet i musikalerna, i tv-serierna och i mina fantasier. Trygghet som inte finns någonstans. Här hemma kan man ju tydligen inte vara trygg, för man vet aldrig när man får ett hugg i ryggen. Man trodde allt var bra, att man dög. Men nej. Varför skulle man duga?

Fy vad jag hatar det här… Jo, förresten. Det finns trygghet. I människor. Och de här människorna saknar jag något otroligt just nu. Synd att man skall få breakdowns mitt i natten, annars kunde man ju kanske ringt dom, bara säga hej…
Åh vad jag vill ha en storasyster… Eller det behöver inte ens vara en storasyster. Bara någon, lite äldre, som alltid fanns där. Till och med mitt i natten. Någon som tröstade, kramade, som man kunde prata om allt med.

Usch, näe, nu får det vara nog.

Godnatt.