april 1, 2010
Att smyga…
En tanke har förföljt mig de senaste dagarna… sen i måndags mer exakt. Att jag, i snart åtta år, har smugit mig igenom mitt liv. Att behöva gömma sig i sitt rum varenda dag… bara för att det sitter en person där ute i köket, eller vardagsrummet som jag inte känner. Som jag inte kommer lära känna. För att den okända personen sagt saker och ting som bitit sig fast. Stenhårt. Och jag trodde på allvar att jag kommit över dom grejerna, men i måndags, när jag berättade om det hastigt och “lustigt”, av en slump, då kom minnena tillbaka. “Jag tycker ju inte om henne!!” “Du är lat och värdelös!” “Du är elak mot din mamma!”
Nu är det ju ett par år sen dessa ord uttalades, men dom sitter tydligen kvar.
Att jag, speciellt under seglingsperioderna, smugit runt som en skugga, städat, gjort sysslor, allt för att inte bli attackerad. Sneglat oroligt och försökt hitta saker som inte varit perfekta, och göra dom perfekta… Gråtit långa nätter över rädslan för vad han kan ta sig till…
Bara nu till exempel, sitter jag under mitt skrivbord och skriver, för att han inte skall titta in genom mitt fönster och se att jag sitter framför datorn. Då bränner hans blick med “du är lat”. Jag vill unvika hans blick så mycket som möjligt, för den har alltid gjort mig illa.
Och som sagt, det var ett bra tag sen orden uttalades, men dom sitter, stenhårt! Jag sitter ALLTID i mitt rum med mina filmer och min musik och drömmer mig bort. Drömmer om dom människorna utanför som räddat mitt liv. Saknar dom. Det är därför jag delvis avskyr lov, för då är dom så långt borta. Då är jag fast här med hotet, suckarna och blicken.
Jag är säkerligen lite paranoid, men så blir det efter åtta år med ständig oro och rädsla.
Och hur kan en förälder låta det pågå? Ja, den frågan fick jag, och jag ställer den ibland till mig själv, i perioderna när detta kommer tillbaka till mig. Det var ett tag sen nu, men frågan finns alltid någonstans.
Och det jobbigaste av allt är att jag så gärna vill prata om det här. Med en vuxen. Som kan hjälpa mig reda ut ett och annat. Eller bara lyssna. Det räcker… bara lyssna…
Kärlek,
Kajsa
kikki sade ,
maj 21, 2010 den 9:57 e m
min älskade vän <3 mitt hjärta ! det gör så ont i mig när du mår sådär…jag vill att du ska må bra <3 jag finns ALLTID här för dig, vi kämpar tillsammans <3 vi skulle klara vad som helst !