05.25.08
Holy macaroni!
Nu var det banne mig väääldigt längesen jag skrev! Men treornas musikal som vi hållit på med den senaste månaden har tagit all möjlig tid. Okej att det var så galet påfrestande och rent av vidrigt ibland, men herregud vad roligt det har varit! Främst att få lära känna treorna närmre. De är så fantastiskt duktiga och snälla, och jag kommer sakna dem så fruktansvärt mycket nu när de tar srudenten.
Sista föreställningen firades med party på Combi, först lite tacobuffé och läsk, sen JÄKLAR drog dansen igång! Jag som ju aldrig vågar dansa dansade precis hela kvällen. Satt still ett par gånger för att dricka vatten (svettades som en flodhäst), men det var väl allt. Den roligaste kvällen jag var med om på väldigt länge! Dock har ju allt en baksida, och nu pratar jag inte om bakfylla eftersom jag inte dricker, men min kropp! Jag kände att det gjorde lite ont i höger vad när vi åkte hem, jag och Christin, men tänkte att det vara var träningsvärk eftersom jag stått och hoppat upp och ner ganska mycket. När jag gick upp på lördagen gjorde det ont, men inte förfärligt, men det blev bara värre och värre, och på kvällen kunde jag banne mig inte gå! Och idag är det sju resor värre! Jag har blåmärken i knävecken, ett stort på armen efter att ha klämt mig under ett bord i pausen till Hair.nu. I knäväcken liksom! Det måste ju vara någon slags bristning eller liknande, jag har ju inte fått några slag där precis. Hur som helst, det gör jäkligt ont, och jag är jäkligt sur, för nu kommer jag ju inte kunna genomföra min gren på fältstafetten på onsdag (=springa över älven 3 gånger och hämta badankor). Skit också. Men, herregud, jag skall inte klaga, nu har jag ett synnerligen giltigt skäl till att bara ligga hemma och vila upp mig. Nu skall jag nog kolla på någon bra film.
Hej så länge!
Kajsa
02.01.08
Tusen tankar
Ojoj, denna dag. Dessa miljoner tankar. Fjärilspirr och kvillrande känsla blandas med tårar och hopplöshet. Det är först såhär i kvällningen, när man börjat varva ner, som tankarna riktigt kommer igång. Rollerna sattes idag. Jag är inte besviken, inte alls! Men ändå känner man sig som en medelmåtta. En av alla horor. Jag förväntade mig inte att få en större roll, verkligen inte, och jag är inte besviken, men det fanns ju alltid ett litet hopp. En liten låga som alltid finns där och värmer mig i de svartaste av stunder. Jag började tänka att jag kanske är inne på fel spår, detta är inte min grej, jag är inte så duktig, vad kan jag utbilda mig till istället? Men så kom rösten. ”Men kära lilla du, bara för att det inte blev en så stor roll denna gången betyder det ju inte att det alltid kommer vara så. Och skulle det bli så, så är det ju nästan skitsamma eftersom du ändå kommer jobba med samma sak och ha lika kul, om inte ännu roligare!” Och då tänkte jag genast på Martyna. Hon hade inte huvudrollen i Chess, ändå var hon den jag lade mest märke till. För att hon har utstrålning. Och det är det det handlar om. En huvudroll utan utstrålning är ju tråkigt att titta på, men finns det någon annan på scen som gnistrar och lyser, så kan det rädda hela föreställningen. Vad patetiskt, nu låter det som att jag försöker övertala mig själv att inte vara besviken, men jag är inte det. Inte på det sättet. Inte alls. Jag blev så glad när han skrev upp mitt namn. Mimi – Kajsa J
Jag skall ”dela” roll med den andra Cajsa. Jag blev glad, för det känns som vi kommer ha kul. Och det skall bli spännande att spela hora! Det är så långt ifrån mig man kan komma, snacka om en utmaning! En riktigt rolig utmaning! Detta projekt tar jag mig an med glatt humör och jag vet att vi kommer ha hur kul som helst! Over and out.
Över till något annat. Jazzen. Jag avskyr diagonalen. Det bara är så. Uppvärmningen gick någorlunda bra, hängde jag inte med så tittade jag. No problems. Men sen. Di-a-go-nal. Bara ordet. Schasséer med jazzwalk. Och man känner sig som en valross. Det känns som jag bara ramlar fram utan någon styrsel, finess och grace. Hjärtklappningen kom, andningen spändes åt. Jag gick åt sidan. Jag avskyr att gå till sidan, för man står obönhörligt mitt emot spegelväggen och ser därmed sig själv där man står med sin skam och rodnar. Rodnar över att man är så vek och inte vågar. Över att man är dålig. Jag började hyperventilera ganska ordentligt, rummet suddades ut och det svartnade framför ögonen, snurrade och gungade. Det gick över. Velade lite fram och tillbaka. Och då blev jag arg. Antingen kommer det, och det på riktigt, eller så kan det lika gärna hålla sig borta. Inget mes med en och annan flämtning. Det tar sån himla tid då. Bättre att få det big time och så är det över på max en halvtimme. Om inte kan det ju hålla på hur länge som helst. Idag började jag gråta istället. För jag är så trött på det, på allt. Och alla lärare är sura, jag vågar knappt se dem i ögonen. Känns som de är så oerhört trötta på mig och mina sjuka ”problem”. Förlåt mig, snälla ni, jag försöker mitt bästa, jag gör vad jag kan, kämpar för att orka, snälla, var inte arga på mig. Bubblan dyker upp i mitt huvud, och den underbara tanken att stänga in sig i tysthet sköljer över mig som en varm våg. Men jag blir rädd. Lämna allt? Ja tack. I de stunderna. Men kan man ta sig ut ur bubblan när man vill? Eller måste man stänna där en viss tid. Tänk om man inte kan ta sig ut alls? Då börjar jag gråta igen, för jag är rädd och ensam. Orden klingar i mitt huvud.
”Giftet har börjat ta, det rusar runt i blodet nu
Starkare varje dag, jag kan inte få nog, men du
Känner du samma sak, känner du igen det här
Vet du hur ont det gör, har du också varit där?
*
Stoppa mig innan jag går för långt
Stoppa mig nu så slipper jag ångra
mitt enda liv
Stoppa mig innan jag går för långt
Demonerna är ju redan så många
Så lite tid, i mitt enda liv.”
Tårarna droppar ner på tröjan, den som håller om mig känner hur en tår landar i armvecket.
Och L. Måtte hon inte vara arg på mig. Jag försöker hela tiden med att locka fram ett leende. Lyckas ibland, men sen är det lika sammanbitet i alla fall. Och du struntar i att jag gråter. Det har blivit en vana, både gråten och attackerna. Men bara för att det händer ofta betyder det inte att jag inte är lika ledsen, får lika ont i själen, som någon annan. Jag är orolig för dig. Ser att du har ont. Du haltar ibland och rynkar ihop ögonbrynen, men man ser det inte om man inte tittar noga. Jag vill att du skall må bra och slippa ha ont. För du betyder så mycket för mig.
Men ingen betyder mer än mamma. Mamma. Jag saknar henne så jag håller på att gå sönder. Saknar att kunna dryfta dagen när man kommer hem från skolan, en varm famn att krypa ihop i och prata. Få ”feedback” som verkar vara lärares favoritord. Jag har börjat avsky det, men det är det bästa jag har för tillfället.
Jag älskar dig mamma.
Nä, nu får det vara slut på den patetiska klagan. Var glad att du lever! Det är jag. Bara så du vet. Väldigt glad.
Kajsa-Lisa
01.26.08
Fy vad tiden går snabbt.
Helger går fort, för fort, men veckorna går också fort, egentligen, om man tänker efter. Kanske inte när man befinner sig mitt i alltihop, sittandes på en musikteorilektion och inte förstå ett ord, eller sitta och gråtandes längst ner på källarplan under en trappa. Men nu, när det är helg och man kan slappna av, ja, då har det ju faktiskt gått fort.
Hur som haver, torsdagen liksom. Vilken dag. Både PISSdålig och helt UNDERBAR! Tänk vad komiskt att det kan vara så. Jag och Lena hade i alla fall vårt ”möte”, och Gud vad svårt det är att prata. Jag börjar bli riktigt orolig nu. Men, lyhörd som hon är så förstod hon precis allt, och nu är fridansen borta. Först blev jag jätteledsen, när jag väl hade gått från lärarrummet så grät jag… jag vet inte hur länge, men sedan, när jag tänkt, så blev det bättre, och redan på eftermiddagen släppte någon spärr, och efter fridansen (som jag ju inte var med på alltså) så hjälpte Tanya mig med den nya koreografin och jag lärde mig alltihop! Helt otroligt! Och vi dansade och dansade, och Tanya var så underbart go som hade tålamod och var så hjälpsam och predagogisk och uppmuntrande! God, jag var hur lycklig som helst!
Vi blev kvar i skolan hela kvällen eftersom vi skulle kolla på treornas vintervarieté (som för övrigt var fantastisk, jag skrattade halvt ihjäl mig och tårarna bara rann, haha!) och vi hjälpte treorna att koka kaffe, organisera alla blommor som kom in till ”stjärnorna” och dela ut program och sånt. Inte minst hjälpa till och sälja fika i pausen, dock gjorde inte jag det, de visade sig att de inte behövde så mycket hjälp ändå.
However, klockan var väl runt elva när jag kom hem, och det första jag gjorde var att sätta på ”One” från ”A Chorus Line” och dansa koreografin som jag ju nu kunde! Och jag tvingade mamma att titta ett antal gånger, dels för att jag tycker låten och dansen är så härlig, dels för att jag var så glad att jag kunde. Jag kom i säng runt halv två… haha!
Fredagen då? Jo, jag var så spänd inför jazzen, på ett förväntansfullt sätt alltså, men modet sjönk som en gråsten när det slog mig: ”Vi skulle ju ha helklass-lektion idag!” Det sög till i magen, men så tänkte jag ”Men, det spelar ju ingen roll, jag kan dansen, och det vi skall lära oss idag har ju ingen sett…” så då blev jag lugn igen. Dessutom var två av de tre ”farliga” inte där, så då var jag ännu lugnare. Och Cajsa, Emilia och Louise satt och peppade bakifrån, det kändes jätteskönt. Jag fick hjärtklappning ett par gånger, men det gick över, jag gick åt sidan lite i uppvärmningen, men annars var jag med, till coh med när vi i smågrupper dansade upp det vi lärt oss! Det jag fruktar mest! Jag måste erkänna att jag var väldigt stolt över mig själv efteråt, och jag blev ännu gladare av att höra att vi skulle spela badminton på gympan! Jag ÄLSKAR ju det! Och för första gången det här läsåret var jag med på precis HELA gympalektionen! Inte ett enda anfall eller ångestattack! Jag är helt lycksalig fortfarande! Vi spelade rundbadminton en stund, och då blev andningen ansträngd, men jag bestämde mig för att ”nej nu jävlar!” skall här inte bli några attacker, inte när jag hade så himla roligt! När vi sedan spelade två mot två (jag och Bide mot Sanna och Sara) så höll jag banne mig på att skratta ihjäl mig, de andra tre också, vi ramlade ihop i högar på golvet och jag kunde verkligen inte andas! Gympaläraren kom gående och frågade om vi kissade ner oss eller nåt, men vi fortsatte bara att skratta. Ja herrejösses, det var nog det som orsakade träningsvärken jag har i magen idag, haha! Jag har träningsvärk i absolut hela kroppen, och det känns underbart! Jag gav verkligen allt igår, och jag är så himmelens glad!
Ja käre folk ^^
Idag, lördag, har jag städat, mitt rum och toa, och dammsugit hela huset i princip. Och dansat ^^ Jag brukar dansa med dansugaren, och sjunga samtidigt, det är därför jag tycker så mycket om att städa, man kan göra det till en musikal! Och jag och mamma handlade också, och på eftermiddagen kom moster Kari. Mycket roligt! Och imorgon kommer även modermoder, hihi ^^ (Mormor).
Jahopp, idag gick Harry Potter två på tv, happyhappy, äntligen fick jag se den på engelska igen, eftersom jag, av ett rent misstag, har den på svenska och därmed inte är van vid den engelska. Så det var kul.
Ha en fortsatt trevlig kväll/natt!
Kajsa-Lisa
01.17.08
Men varför? Och vad?
Jäkla fridans-skit.
Vad är det för fel på mig?! Hur hemskt kan det vara?!
Och jag blir så besviken på mig själv. Och jag skäms. Vågar inte se någon i ögonen. Allra minst dig. För jag skäms över att jag är så rädd. Och jag är så rädd att du blir bevsiken och arg, fast jag vet att du inte blir det. Du räddade allt genom att tacka, och genom att söka min blick med dina vackra, undrande ögon och ge mig ett leende.
Imorgon måste jag prata med dig. Detta måste få ett slut.
Förlåt mig.
Kajsa-Lisa
01.10.08
Pang! Rätt in i verkligheten…
Skolan började med en stenhård kick i ändan. IN OCH DANSA BALETT! Och det var banne mig det roligaste jag gjort på länge, jösses vad kul, och vilken härlig träningsvärk det resulterade i. Nu är vi igång igen.
Tss… det var det enda denna korta vecka som varit bra. Hittills i alla fall. Okej, sånglektionen gick ovanligt bra. Och musikalteatern var kul. Resten har bara varit en stor fet omhuldning av Herr Ågren.
Fridansen idag. Vilket patetiskt försök. Ombytt och klar, spyfärdig av nervositet. Folk pratar, jag hör inte vad de säger.
Va? säger jag dumt och huttrar i kölden som sprids innifrån. Inte ens min musikaltröja kan värma mig.
Men jag fick göra mina hoppsasteg. De är mina bästa vänner. Mina enda vänner i fridansens grotta. Sen ställde jag mig vid stången och tittade på. Stod och skämdes och vågade inte se någon i ögonen. Flackar med blicken och ler hastigt om någon skojar. En kram, och tårarna kom. De höll sig i schack ett tag. Sen rann de över. När lektionen var slut var det strida strömmar. Jag satte mig på bänken utanför omklädningsrummet och pillade på en lapp. En vänlig själ kom och jag försökte berätta, förklara.
”Det känns så meningslöst att gå kvar när man inte vågar göra något” hulkade jag och fick en kram till. Sen bildade mina tårar en stor våt fläck på skjortan som en annan vänlig själ bar, när hon kramade mig. Det är tur att alla är så generösa med kramar, det är den bästa trösten.
Tur att vi hade baletthistoria. Giselle. Svansjön. Sylfiden. Ljuva ord för mina öron och ögon. Och tack för tokskrattet!
”En gång till!”
Tårarna sprutade igen, men denna gången av ett gapskratt. Magen krampade ihop sig och jag flämtade efter luft, haha! Det var ett rejält skratt, det behövdes.
Nu. Te. Stillhet. En bok. En ruta choklad. Och jag orkar inte duscha.
/Kajsa-Lisa
10.26.07
Midnatt, jag är ensam med månen…
… och sitter och väntar på att ”Crossing Jordan” skall börja ^^ Jag vet, jag är helt obsessed, men det är banne mig det bästa program som finns. Såg nyss det nya avsnittet, om hon inte blir frisk efter operationen så kommer jag stämma någon… men det måste hon ju bli, annars är de ju tvungna att avsluta serien… de kan ju inte fortsätta ”Jordan” utan Jordan… eller? Jag håller tummarna i alla fall. Well, avsnitten som går mitt i nätterna är gamla, men lika underbara ändå. Tyvärr kan man ju då få för sig att mitt i veckan titta på ett avsnitt som börjar tolv och därmed är slut ett. Man tänker glatt ”jamen jag är inte så trött!” Nä, smart-ass, men nästa dag när klockan ringer 04.40, då är du det! Trots att jag vet det kan jag inte motstå det. Dock hade jag inga nattliga tittningar under veckan som gått. Var tillräckligt trött ändå. Jag vet inte hur många timmar jag spenderat sovande denna vecka i skolan (mest utanför lektioner).
Och är det inte det ena så är det det andra. Inga attacker på två veckor, superbra! Men istället någon skum åkomma i vänster ben. Eventuell benhinne-inflammation med lite muskelbristning i vaden, ungefär. Kopiös smärta, i alla fall. Och inte fick man dansa upp ”Think”, just på grund av detta. Jag som övat hela veckan, trots smärtor, bara för att kunna göra bra ifrån mig och visa att jag faktiskt också kan dansa… but no. Men Lena sa att vi kunde ta det efter lovet om jag väldigt gärna ville. Och det vet jag att jag vill. Den nya koreografin är jätterolig, snygg som attan! Dock tittade jag ju bara idag, för när de andra gjorde diagonaler satt jag som en mes och näst intill grät av smärta (rodnar av skam) för att jag hade ”hoppat sönder” vaden under uppvärmningen. Smart-ass once again. Lena beordrade mig att gå till skolsystern, och Marika, en supersnäll praktikant som brukar titta på våra danslektioner, följde med mig. Väldigt trevlig och rolig person, haha! Well, Maria (skolsyster) gav mig två Panodil och kletade in hela underbenet med Zon, och tusan hakar, all smärta försvann! Efter en stund. Resten av dagen har flutit på nästan helt smärtfritt! Är så tacksam så. Jag klarade av att gå hela vägen till Bup och tillbaka utan komplikationer. Samtalet var ganska givande. Fick förklarat en massa. Whatever.
Nu var det ju längesen jag skrev, men det har inträffat mycket roligt.
My Fair Lady, till exempel! Den var vi på med skolan, fruktansvärt bra, jag skall se den nästa lördag igen, denna gången från första rad! Skall bli oerhört kul ^^
Men, den största nyheten… till jul flyttar en liten kissekatt hem till oss!!! Min alldeles egen! Vi skall åka och hälsa på henne för första gången nu på onsdag, och jag längtar så! De som har henne kallar henne Amanda Gos, i mitt sinne kallas hon än så länge Amanda-Miranda GosNos, hihi ^^ Lutar åt att det blir Miranda sen, men vi får se ^^ Är så himmelens glad för detta!
Nu, gott folk, måste jag sluta, Jordan börjar snart ^^
Godnatt,
Kajsa-Lisa
09.28.07
Sympathy, Tenderness…
Oh vad jag är trött…
Det har varit en bra dag, ett anfall under jazzen, men men. Lena är så go så det går ju inte att beskriva…
- Håll munnen! Nej, jag menar inte så… hahaha!
Det var ju för roligt, vi riktigt bröt ihop ^^ Vi kom nämligen underfund med att den metod som fungerar bäst under anfall är att hålla för min mun så jag bara kan andas genom näsan. Och det var just vad hon gjorde, höll för min mun, och tillslut gjorde jag det själv, men så släppte jag några gånger för att dra djupt efter andan (så som jag inte skall göra, men ändå måste) och då sa hon så, men ångrade sig genast för hon menade ju inte att jag skulle hålla tyst, men jag förstod och vi roade oss kungligt med det en stund, haha!
För övrigt så var det så komiskt i början av jazzen, eller ja, vi satt utanför och väntade på att Lena skulle låsa upp dörren, men hon kom inte på en lång stund… när det gått ca fem minuter hörde vi klackar och dörrarna genom korridoren flyger upp. Där står hon, i egen hög person, hur snygg som helst i svarta välputsade klackskor, sketsnygga mörka jeans, en grymt snygg top, sin blåa vindjacka över och väskan chict på axeln. Hon bad oss gå in och värma upp med en lek medan hon bytte om. Jag bara stammade, hade tappat all fattning. Men lekte gjorde vi, först ”Nätet” sen ”Kram-jage”, och varma blev vi. När Lena var klar förklarade hon att hon just varit på ryggbehandling (därav förseningen gissar jag) och inte skulle göra så mycket annat än att gå rakt, med andra ord inte ge sig hän i någon dans.
Well, dansen var kul, det lilla jag var med.
Gympan var också kul, det gick jättebra idag, inga anfall där inte ^^ Cred!
Sen satt jag länge kvar, städade och så. Gick även och köpte godis med Cajsa. Det var mysigt.
Nu måste jag sova, så jag orkar med morgondagen!
Kajsa-Lisa
09.27.07
Åh. herre. GUD. vilken. dag!!!
Giiiiihihihihiiiiiiiii!!!!
HERREGUD, TACK FÖR DENNA DAG!!!!!!
Jag fattar inte att man kan vara såhär lycklig!!!!!! GAAAAAAAAAAH!!!!!
Förlåt, men jag typ studsar runt i hela huset och inom hela min kropp, är helt crazy!!!!
Puh, jag kanske skall förklara varför min dag varit så underbar.
Jag skall bara skriva några ledord:
Bullar. Godis. Sånglektion. Lovord. Svordommar (sagda i glädje). Människor man älskar. En fruktansvärt bra sång. Många kloka ord. Dans. Premiärlektion med människan jag älskar mest i hela världen. Ett fantastiskt möte.
Ja, det är väl ungefär det som symboliserar dagen.
Första lektionen var matte och jag mådde skit, andningen var rubbad och jag var orolig/sur/rädd. Så jag gick därifrån, lade mig på en bänk och lyssnade på Peter Jöback. Andningen blev bra efter en stund.
När de andra slutat gick jag, Jenny, Linnéa och Wiken till Maxi. Där shoppade vi loss på bullar, godis, Condis-kakor, Brago-kex, nyponsoppa och annat gott! Min skörd blev: en kanelbulle, en godispåse, ett paket Brago-kex (Bronco ^^) och Fishermans Friends. Vi hade så kul så, jag var grymt glad när vi kom tillbaka. Sen var det dax för sånglektion och jag var ganska dämpad… övervägde att köra med ”jag har ont i halsen” men oh nej då! Vi diskuterade vad Lars hade kommenterat, sen blev det BRÖSTRÖSTÖVNING, milde tid!!! Och jäklarns, jag blir alldeles superupprymd, för jag hittade mig bröströst!!! Jag har aldrig någonsin sjungit med den förr! Det var som en helt ny värld som öppnades! Jag blev helt tossig, Kristina blev också alldeles till sig, och vi provade och provade, tillslut fick jag nästan ett anfall och vi skojade och skrattade, tillslut satte jag mig på golvet och sjöng, för jag var helt färdig. Jag satt där och bröstade hela ”On my own”. Jag bröstade hela ”On my own”!!!!! Jag blir galen! Det kanske låter konstigt, men det är en stor bedrift för mig! Jag är så glad, jag fattar inte vad jag hållit på med tidigare, det är ju det här som är att sjunga! Och jag som skrev igår att jag inte tycker det är roligt längre… pyttsan! Glöm vad jag skrev/sa, nu har det blivit pånyttfött liksom ^^ Det är verkligen så, som att lära sig sjunga på nytt. Underbart! Sen började Kristina prata. Och prata. Och jag stod och började nästan gråta. Så mycket snälla ord har jag aldrig fått, det var en sån otrolig känsla, jag lyfte flera meter och visste inte vart jag skulle göra av mig själv! Jag kunde ha flugit!
- Ta åt dig det här nu, bär det med dig och tänk på det.
- Det gör jag, det är därför jag håller på att börja gråta, kved jag i något som var en blandning av skratt och gråt.
Kristina kom fram och kramade mig.
Jag har banne mig aldrig blivit så glad för berömmande ord som när hon sa allt det där. Jösses.
Efter det gick jag för att äta innan fridansen, men var så upprymd att jag bara fick i mig två knäckemackor och ett glas yoghurt. Sen gick jag och bytte om. Fridansen gick jättebra, vi började på diagonalen, det gick bra, sen körde vi uppvärmningen och allt kändes toppen! Helt plötsligt när vi gör ”ande-grejen” som jag kallar den för mig själv, så säger det bara klick! och jag var tvungen att dra jättedjupt efter andan. Bara poff så kom en andingsattack! Och jag hade inte känt något innan! Jag blev helt chockad. Men men, den utvecklades aldrig till någon panikpanik attack, bara halvt om halvt. Men jag kunde vara med lite igen sen, men så kom det tillbaka, och tillslut fick jag sätta mig i Lena Vajlit’s omklädningsrum. Sen följdes jag och Lena åt till maten och pratade om hur obscent det är med utmanande kläder. Hon skrattade när jag sa att jag är som en nunna när det kommer till sånt, knäpper ända upp ^^
Efter maten var det engelska och jag skrev den där förjordade bokrecensionen… hon sa att om vi inte hann klart så kunde vi få ta med den hem, så då slappnade jag av, men när lektionen var slut (och jag inte var klar) så fick man i alla fall inte göra det, så det var bara att lämna in… men men.
Sen var det äntligen dags för kulturhistoria (numera kallad danshistoria) med Lena! Som jag längtat! Jag hann lyckligvis byta om till vanliga kläder innan det (hade engelska, och åt i jazzkläder, det var så jag och Lena kom in på kläder överhuvud taget). Well, salen vi skulle vara i ändrades i sista sekund, och några saknades, så medan Tanya gick och hämtade dem sprang jag på toa, sen sprang jag som en galning tillbaka för att inte missa något, men då såg jag att Lena stod i änden av korridoren och viftade med armarna att jag skulle sakta ner, så det gjorde jag ^^ Hon sa att det inte var någon brådska, att vi inte börjat än. Jag log fåraktigt. Jag satt med Sanna under lektionen, jag kan säga att vi bröt ihop precis innan vi började, sen kunde vi inte se på varandra utan att frusta av skratt, men vi lyckades hålla oss. Lektionen var i alla fall jätteintressant och jag var superlycklig ^^
När den var slut blev jag nervös, det var dags för möte med lärarna. Jag gick till salen vi skulle vara i, men den var upptagen, så jag fick lite smått panik. Precis då kom Lena, och sa att salen var ändrad (denna med…) I alla fall, vi kom rätt tillslut, och där satt redan ett antal av mina lärare. Jag blev sketblyg (är jag aldrig annars) och höll mig nära Lena. Vi flyttade lite bord och grejer så att alla skulle få plats, och Lena klappade på en stol bredvid sig och jag satte mig på den. Sen inväntade vi de sista, och tillslut kom även skolläkaren och A-Li. Lena klappade mig på ryggen, då blev jag lugn.
Sen körde vi igång pratet. Det var verkligen helt underbart, alla var så snälla, de förstod, ställde lite frågor, föll in med kommentarer, och vi skrattade en hel del. Kristina log och blinkade åt mig flera gånger, det gjorde de andra med. Vi satt i ca 45 minuter, sen var det klart. När Vajlit gick förbi mig klappade hon mig på kinden, hon är för himla go. Under mötets gång frågade hon om jag kände det som att det var lärarna som ställde för höga krav på mig (när vi kom in på att jag har så höga krav på mig själv) men jag bedyrade att jag kände motsatsen, att jag får ett väldigt stort stöd från lärarna. Jag tycker så mycket om dem allihop (med undantag för kanske en…).
Well, sen var jag tvungen att skynda mig för att hinna med bussen hem… jag var för övrigt så uppspelt och lycklig att jag inte somnade med en gång för en gångs skull, utan först efter en lång stund^^
Nu, efter denna otroligt långa utläggning om min otroligt, fantastiskt underbara dag, skall jag duscha, äta lite av godiset jag köpte, och sova ^^
Godnatt alla underbara människor!
Kajsa-Lisa
09.25.07
”Ingenting känns komplicerat, ingenting känns svårt…”
”… för hon har blommor i sitt hår, som bara jag kan se”
Den låten var det första jag fick på hjärnan i morse klockan 04.40. Den bara ploppade upp och jag gick och nynnade medan jag tog på mig min nya morgonrock, tände ljus och fixade frukost. Jag tror att det betyder något. När sånt händer, att det bara säger ”pang!” och så får man en låt på hjärnan eller liknande. Jag tog det i alla fall som ett omen att det skulle bli en bra dag, det där med ”ingenting känns komplicerat”-biten. Så jag ställde in mig på det och var glad. Sen huruvida det blev en bra dag eller inte, det är ju en helt annan femma, men där på morgonen kunde jag åtminstone glädjas lite ^^
Well, det blev bara ett fullgånget anfall idag. På baletten. Tack. Dagens enda roliga lektion (förutom klassråd och, okej, kör). Och den förstörs av sån skit. Mums. Sen blev det ingen kulturhistoria, för jag satt med S, hon hade ungefär samma problem som jag, med kramper och andningsskit… Hon berättade att hon fått ett rejält slag i solar plexus igår när hon hade karate, och det kan ju ha berott mycket på det, vad vet jag?
När de andra bytte om för att ha teater knallade jag iväg längs den mysiga gatan. Mot Bup. Det var ett bra samtal, jag blev så förbannad när jag pratade om en viss grej att jag höll på att få ett anfall till, haha! Jag blev så arg så det blev komiskt. Men men. När jag kom tillbaka var det kör, det var kul och lektionen gick fort.
Dagen var slut och skolsystern ringde. Mötet blir förmodligen på torsdag. Med alla berörda lärare. Lena ville som jag, men Anneli är stenhård. Jag tror att jag och Lena får starta en mottrupp, vi tänker precis likadant, men Anneli är benhård med sina korkade idéer. Men visst, hon får väl få en chans så får vi se hur det går. Jag tycker inte om henne längre.
Och eos:en imorgon. Jag får erkänna för dem att: ”jag är hemskt ledsen, men ni får ge mig ig på den här uppgiften. Jag har tänkt, mediterat, tänkt lite till och spenderade två timmar i danssalen, dansandes och inspirationssökandes utan att komma på ett dyft. Jag kan inte göra det här. Förlåt.” För de kan inte komma och säga att jag inte ansträngt mig, för det har jag. Verkligen. Jag har försökt en hel vecka, men jag erkänner mitt nederlag. Jag kommer hata mig själv när jag säger det, är redan upprörd, men det går bara inte.
Nu skall jag göra något. Frågan är vad.
Dejlig eftermiddag,
Kajsa-Lisa
