09.30.08
???
Men allvarligt talat, vad är det som händer?
Vaknar upp, glad, pigg, lust att ta itu med talet. Här sitter man nu ett antal timmar senare och är hur jävla low som helst. Försöker identifiera varför jag känner som jag gör. Tänker på drömmen jag hade i natt, kommer in på kattungarna. Börjar gråta. Tänker på folk jag saknar. Saknar mer, måste sätta ”Till en ängel” på repeat för att få lite tröst.
Har skrivit klart talet men är inte alls nöjd, men jag tror jag skall låta det ligga till imorgon och bearbeta mer då. Kajsa, du har varit jätteduktig som skrivit talet, bra jobbat!
Så, så det är inte det som är fel, att jag inte gjort något nyttigt alltså.
Kan det vara att jag vill att mina böcker skall komma som jag beställt? Näe, så himla mycket längtar jag inte efter dem. Kan det vara så att jag tyckte slutet på ”Kaskeloternas sång” var så himla dåligt!? Ja, det är nog en orsak. Ja, jag känner att det är det, hela boken var så ledsam i slutet, såklart att det sänkte mig något oerhört.
Förut tänkte jag att jag skulle sjunga lite ”Memory” så jag kan den bra till nästa sånglektion. Men jag har inte lust… det är helt sjukt, jag har inte lust att sjunga… det tar verkligen emot när jag tänker på det. Blä. Och inte vill jag se på film heller. Men vad i hellapella är detta?! Inte ens sova vill jag, och då är det illa! Det brukar alltid funka när jag är låg. Kanske skall lyssna lite på Mia…? Ja, det tror jag, hon får mig alltid att skratta.
Bye for now.
Kajsa
09.29.08
Vad har hänt…?
Fick nåt slags… breakdown idag efter lunch. Kallsvettades, fick ont i magen, blev trött som ett svin, yr, ont i huvudet. Lade mig på golvet men Lou följde mig till vilorummet. Jag somnade som en sten, vaknade till då och då och frös, trots fleece-filt. Sov tills Lou knackade på dörren och sa att sång C just skulle börja, så jag kravlade mig upp ur mitt (då) varma bo. Led mig igenom lektionen, alldeles för hög nivå för mina nysovna öron och mitt sprängande huvud. När det blev för långrandigt läste jag ”Kaskeloternas sång” och glömde bort var jag var. Jag simmade bredvid valarna och kände deras lycka över att simma, dyka och hoppa.
Hade ett fint samtal på bussen, kul att vi kunde dela tankar och känslor med varandra, C.
När jag kom hem började jag baka kakor och samtidigt som jag lyssnade på ”Så Dumt!” och Mias röst fick mig att bli lite gladare. Hon läser så bra, jag skrattar när hon svär och betonar olika saker. Underbara människa.
Denna melankoli som drabbat mig måste vara saknad. Jag är inte skapad för att leva själv, jag behöver min mamma bredvid mig. Jag går runt i något slags vakuum, bubbla, är inte alls med på vad som händer runt omkring. Vill hänga med, men något har stängt av. Underligt. Shirley Clamp’s låt ”Ensam” började just ljuda i mitt huvud.
Bye for now
Kajsa
09.28.08
Meh…
Nåt hände… melankolisk apati forsade över mig som om jag stått under självaste Niagara-fallen. Det var väl jävligt onödigt…
Skall egentligen starta en tvätt med lakan, tanka moppen, tömma diskmaskinen och sätta in det smutsiga som finns kvar… och lite sånt. Men jag orkar inte. Gorgelforgelsmendiogantameningslöshet.
Men låt oss säga såhär, om jag inte tankar så får jag kanske soppatorsk imorgon påväg till bussen på morgonen, det vore ju dock skönt för då får jag sova, men jag missar sång C och det vill jag absolut inte, jag har ju en hälsning att farmföra till Bernard! Får jag inte soppatorsk på vägen dit, men påväg hem från bussen, ja då måste jag leda fanskapet en jäkla bit, och den väger ju ändå en del och det kommer ta tusen år innan jag kommer hem. Så det smartaste vore ju om jag gick och fyllde på tanken nu.
Jag har i alla fall köpt boken ”Silke” idag, en underbar saga om en flicka som bara trivs och är lycklig när hon är i vattnet, på land har hon massa eksem och allergier. Jag läste den första gången när jag var… åtta, nio och blev helt förtrollad, jag har ju känt likadant! Jag har alltid velat bli en sjöjungfru, i havet är allting vackert, tyst men ändå fullt av ljud, ingenting gör ont, man är lätt och snabb. Det enda som tvingar en upp är bristen på luft som gör sig påmind efter ett tag.
Jag längtar tills boken anländer på posten.
Nä, gott folk, nu skall jag ut och fylla på moppetanken.
Kajsa
06.25.08
Broken vow
Vet inte vad jag skall skriva. Behöver bara skriva.
Jag kommer inte orka med att ta körkort nu. Den där j*vla subban som jag körde med igår var helt dum i huvudet, hispig som en jag vet inte vad, vidrig och bara hemsk. Jag vill aldrig mer tillbaka dit. Och jag vill inte ha nåt dumt körkort. Jo, såklart jag vill, men jag orkar inte nu.
Och så båten. Älskade kära båt. Det känns som en familjemedlem har blivit allvarligt skadad.
Och jag har så spänd andning hela tiden. Och allt känns skit. Jag vill till Koster och träffa Lisa. Jag vill ha sommarlov. Inte plugga massa skit till körkort. Jag vill inte. Jag orkar inte! Jag har inte blivit frisk än. Inte stark nog. Jag vill bara leva. Snälla, låt mig leva, låt mig slippa göra massa saker, tvinga mig inte att umgås. Jag vill bara leva.
Gud, jag saknar Anna så jag håller på att dö. Jag måste höra hennes smarta tankar, peppande ord, hennes skratt, hennes underbara galen-het. Och alla sköna ord hon själv hittat på, suveränt. ”Jamen själle!” ”Själle?” ”Självklart, på mitt språk.”
Tur att det inte är långt kvar.
Godnatt.
03.16.08
”Det är slut…”
Nu är sista My Fair Lady-föreställningen över. Slut. Finito. Jag kan inte förstå, och jag saknar den något fruktansvärt redan.
”Aj som faan i helvetes skit och pess!” har sagts för sista gången.
”É du mossa till denne flanen? Då är la du änna ytterst ansvarig för det psykliska lidande och den ekonomiska förlust han har tillfrågat maj!”
Ja herrejösses vad jag älskar den.
Farväl alla underbara människor som varit med om att skapa My Fair Lady. Och tack!
Kajsa-Lisa
02.28.08
I morgon är det intagningsprov hela dagen i skolan. Det innebär att jag bara har svenska på morgonen till ca klockan 09.15, sen har jag fem timmar håltimma tills matten börjar. Och efter matten slutar jag. Då undrar jag såhär: Är jag dum i huvudet som inte går imorgon? Vi får inte ens vara i estetkorridoren, för där skall alla nior vara och de få utvalda som får hjälpa till. Just det. Utvalda. Än en gång förbisedd. Jag hatar det! Varför kan inte jag få hjälpa till? Jag älskar att hjälpa till! Jag vill hjälpa till! Och så får man inte det. Inget speciellt med de som var med på hjälpatill-listan. Säkert. Alla som ropades upp är ju bra på någonting. Tror de man är helt blåst eller? ”Ni skall inte känna er förbisedda”… tss! Det är väl klart man gör! Det är ju som att bli vald sist när man skall spela brännboll! Det är väl klart man känner sig ledsen och bortglömd när man inte ens får hjälpa till! Jag begär inte att få vara för-dansare, för det skulle jag inte klara av, det vet jag själv… jag behöver inte ens få vara motläsare i teatern, eller vad-det-nu-är-man-hjälper-till-med när det kommer till sången. Men bara få hjälpa till, visa runt, prata med, svara på frågor. Jag hade tusen frågor när jag sökte in. Inte nån fanns där som kunde svara på dem. Vi satt bara en liten grupp och hade tankar och funderingar. De på listan kommer väl göra det också, svara på frågor, visa runt. Det räcker säkert med dem, men jag känner mig ändå bortglömd. Bortglömd och struntad i. Jag såg allt hur de som blev uppropade sträckte på sig lite extra. Och det är klart! Det hade jag också gjort! Det är bara det att jag är så fruktansvärt avundsjuk på de ”normala”. Äh, ingen är väl normal, men de som klarar av allt. De som lämnar in läxuppgifter, skriver proven, inte bryter ihop och gråter varje dag. De som kan dansa utan att få ångetsattacker. Det är de som får göra saker. Inte jag. För jag är bräcklig. Svag. De får inte belasta mig för mycket, för då bryter jag ihop. Men de fattar inte! Det är ju det roliga jag måste få vara med om! Det är ju det roliga som håller en uppe, och så får man inte vara med! Hur tror de man känner sig då? Jo, det skall jag tala om. Som en sopa. Man känner sig som en sopa. Nån som inte förtjänar att gå där, som alla sneglar på för att se om man gråter eller skrattar. Nån som de inte förstår varför hon vill gå kvar, hon klarar ju ingenting? Hon mår ju bara ännu sämre? Det är i sådana här stunder jag skall plocka fram alla snälla ord, fina ord och glada tillrop. Och det gör jag. Från min allra finaste ask, klädd med sammet innuti, bäddad med den mjukaste bomull lyfter jag försiktigt upp glädjebubblorna invirade i silkepapper. De är så sköra, så sköra. Både bomull och silkepapper. Jag tittar på bubblorna, ser de glada fina scenerna spelas upp, hör de fina snälla orden. Jag är så tacksam för dem, men de kan inte ta bort känslan av… jag kommer inte på ordet… jo. Obehövd-het. Att känna sig obehövd. För det finns så många glada starka människor i hopen. Bara de inte glömmer den osynliga med en outtömlig ocean av kraft, vilja, lust, glädje, energi som hon har inom sig, redo att ta fram så fort det är något som hon älskar som är på gång. Då kommer entusiasmen. De annars matta, trötta ögonen börjar skina och lysa, på kinderna sprider sig en glad, frisk rodnad och kroppen värms upp av bubblet och det varma som kommer innifrån magen, forsar iväg, ända ut till fingertopparna.
Glöm inte den lilla osynliga. Hon vill inget hellre än att visa vad hon har att ge. Det är mycket. Det är bara ingen som sett det än.
02.25.08
Men… jaha.
Men nu är det väl ändå lite onödigt. Eller? Få cp-spänd andning, bara för att det är balett imorgon? Eller är det för att jag inte har några fina kläder inför morgondagens kvällsföreställning? Eller kanske båda? Fasligt onödigt är det i alla fall, för nu har jag ju mina fina lockar, det funkade mycket bättre idag, oj så lockigt och fint det blev! Och imorgon kommer jag ändå känna mig fin i min nya blommiga blus som jag älskar, och så med lockar på det. Det är tanken som räknas, och jag kan inte hjälpa att jag för tillfället inte äger så fina kläder, alltså kläder för dylika tillställningar. Jag har redan haft alla klänningar, vill inte använda två gånger. Nä, blus och jeans, det kan vara nog så fint! Sådär chict, typ ”oj-jag-kommer-direkt-från-jobbet-lockarna-flyger-åt-alla-håll-jag-hann-inte-byta-om”. Charmigt rufsig, mer söt liksom. Det kör vi på!
Då är det bara balett-problemet kvar. Tänk att det skulle bli så, att baletten också skulle bli min fiende. Den som var min enda vän. Jag vill inte. Vill verkligen inte.
Jag måste gå, snart kommer anfallet. Men imorgon eftermiddag/kväll blir kul!
Godnatt!
Kajsa-Lisa
02.04.08
Det funkar för folk
Varför kan det inte funka för mig?
Jag älskar att läsa om hur bra det går för mina närmsta vänner, deras framsteg och deras glädjeämnen. För jag vet hur det känns. Jag har också kännt så. På den tiden då allt funkade. Nu för tiden funkar det bara ibland, vissa dagar. Men jag tycker verkligen det är kul att läsa och höra om att det får bra för vännerna, även om det alltid hugger i mig, ett litet sting av avundsjuka. Helt fel, för jag unnar dem allt gott, på riktigt. Det är bara det att jag blir så sorgsen, för jag känner att jag aldrig kan bli så bra. Jag bara nynnar på mina musikalsånger och drömmer, fantiserar. De andra nynna också, men säkrare, och de drömmer inte, jo, det gör de också, men de gör något åt saken. De jobbar på och utvecklas. Jag vill också kunna jobba på och utvecklas. Men jag har nått en mur. En bäng-tjock mur som man bara inte kan ta sig igenom. Hur gärna man än vill. Den visar sig mest på dansen. Jag vill våga, vill prova, vill kunna. Men jag blir så rädd, min lilla själ darrar inom mig så till den grad att jag skakar på rösten om jag försöker prata. Min ständiga tanke och fråga är: varför?
”Jag vill bara dansa, jag har övat!
Jag vill bara dansa, jag har övat…”
Mitt inre vädjar varje gång till… vad det nu är, men det är sällan jag får vara ifred och bara dansa. Sällan eller aldrig. Och att Hon bara är sur gör ju inte hela saken bättre. Då vågar jag verkligen inte. Öööööööööh, jag orkar inte.
Idag träffade jag hur som helst V. Herregud, tack för vårt möte! Det var meningen att vi skulle äta sushi, första gången för mig, men det var stängt! Idag av alla dagar! Oj som vi skrattade! Vi begav oss till närmsta café istället och tog varsin sallad. Sen började vi prata. Eller ja, jag började prata och hon frågade. Jag fick berätta allt om båten och H och så. Och jag blev rädd, för när jag berättade, plockade fram minnena och kände efter så slog det till med starkare styrka än någonsin. Jag började skaka och stamma, höll på att börja gråta. Det gjorde V med. Tårarna blänkte i hennes ögon, och hon tittade på mig med uppriktigt medkännande. Hon blev alldeles stum. Hon sa att det var ett trauma. Jag visste det! Jag visste det hela tiden! Har bara inte vågat erkänna det. Men det var det, hon tvingade mig att se det.
Jag visste att panikattackerna inte bara berodde på prestationsångest. Ha! Jag visste det med hela tiden! Folk har bara manipulerat bort verkligheten. Det de sa blev verkligt för mig. Värdelösheten, otacksamheten, elakheten, latheten blev verklighet. Men nu har den verkliga verkligheten berättat för mig att det var lögn. Den verkliga verkligheten är precis tvärt om.
Jag vet inte hur jag skall kunna tacka V för vår eftermiddag.
Och nu kommer mamma snart hem, hon har landat på svensk mark och jag kan andas ut.
/ Kajsa-Lisa
02.01.08
Tusen tankar
Ojoj, denna dag. Dessa miljoner tankar. Fjärilspirr och kvillrande känsla blandas med tårar och hopplöshet. Det är först såhär i kvällningen, när man börjat varva ner, som tankarna riktigt kommer igång. Rollerna sattes idag. Jag är inte besviken, inte alls! Men ändå känner man sig som en medelmåtta. En av alla horor. Jag förväntade mig inte att få en större roll, verkligen inte, och jag är inte besviken, men det fanns ju alltid ett litet hopp. En liten låga som alltid finns där och värmer mig i de svartaste av stunder. Jag började tänka att jag kanske är inne på fel spår, detta är inte min grej, jag är inte så duktig, vad kan jag utbilda mig till istället? Men så kom rösten. ”Men kära lilla du, bara för att det inte blev en så stor roll denna gången betyder det ju inte att det alltid kommer vara så. Och skulle det bli så, så är det ju nästan skitsamma eftersom du ändå kommer jobba med samma sak och ha lika kul, om inte ännu roligare!” Och då tänkte jag genast på Martyna. Hon hade inte huvudrollen i Chess, ändå var hon den jag lade mest märke till. För att hon har utstrålning. Och det är det det handlar om. En huvudroll utan utstrålning är ju tråkigt att titta på, men finns det någon annan på scen som gnistrar och lyser, så kan det rädda hela föreställningen. Vad patetiskt, nu låter det som att jag försöker övertala mig själv att inte vara besviken, men jag är inte det. Inte på det sättet. Inte alls. Jag blev så glad när han skrev upp mitt namn. Mimi – Kajsa J
Jag skall ”dela” roll med den andra Cajsa. Jag blev glad, för det känns som vi kommer ha kul. Och det skall bli spännande att spela hora! Det är så långt ifrån mig man kan komma, snacka om en utmaning! En riktigt rolig utmaning! Detta projekt tar jag mig an med glatt humör och jag vet att vi kommer ha hur kul som helst! Over and out.
Över till något annat. Jazzen. Jag avskyr diagonalen. Det bara är så. Uppvärmningen gick någorlunda bra, hängde jag inte med så tittade jag. No problems. Men sen. Di-a-go-nal. Bara ordet. Schasséer med jazzwalk. Och man känner sig som en valross. Det känns som jag bara ramlar fram utan någon styrsel, finess och grace. Hjärtklappningen kom, andningen spändes åt. Jag gick åt sidan. Jag avskyr att gå till sidan, för man står obönhörligt mitt emot spegelväggen och ser därmed sig själv där man står med sin skam och rodnar. Rodnar över att man är så vek och inte vågar. Över att man är dålig. Jag började hyperventilera ganska ordentligt, rummet suddades ut och det svartnade framför ögonen, snurrade och gungade. Det gick över. Velade lite fram och tillbaka. Och då blev jag arg. Antingen kommer det, och det på riktigt, eller så kan det lika gärna hålla sig borta. Inget mes med en och annan flämtning. Det tar sån himla tid då. Bättre att få det big time och så är det över på max en halvtimme. Om inte kan det ju hålla på hur länge som helst. Idag började jag gråta istället. För jag är så trött på det, på allt. Och alla lärare är sura, jag vågar knappt se dem i ögonen. Känns som de är så oerhört trötta på mig och mina sjuka ”problem”. Förlåt mig, snälla ni, jag försöker mitt bästa, jag gör vad jag kan, kämpar för att orka, snälla, var inte arga på mig. Bubblan dyker upp i mitt huvud, och den underbara tanken att stänga in sig i tysthet sköljer över mig som en varm våg. Men jag blir rädd. Lämna allt? Ja tack. I de stunderna. Men kan man ta sig ut ur bubblan när man vill? Eller måste man stänna där en viss tid. Tänk om man inte kan ta sig ut alls? Då börjar jag gråta igen, för jag är rädd och ensam. Orden klingar i mitt huvud.
”Giftet har börjat ta, det rusar runt i blodet nu
Starkare varje dag, jag kan inte få nog, men du
Känner du samma sak, känner du igen det här
Vet du hur ont det gör, har du också varit där?
*
Stoppa mig innan jag går för långt
Stoppa mig nu så slipper jag ångra
mitt enda liv
Stoppa mig innan jag går för långt
Demonerna är ju redan så många
Så lite tid, i mitt enda liv.”
Tårarna droppar ner på tröjan, den som håller om mig känner hur en tår landar i armvecket.
Och L. Måtte hon inte vara arg på mig. Jag försöker hela tiden med att locka fram ett leende. Lyckas ibland, men sen är det lika sammanbitet i alla fall. Och du struntar i att jag gråter. Det har blivit en vana, både gråten och attackerna. Men bara för att det händer ofta betyder det inte att jag inte är lika ledsen, får lika ont i själen, som någon annan. Jag är orolig för dig. Ser att du har ont. Du haltar ibland och rynkar ihop ögonbrynen, men man ser det inte om man inte tittar noga. Jag vill att du skall må bra och slippa ha ont. För du betyder så mycket för mig.
Men ingen betyder mer än mamma. Mamma. Jag saknar henne så jag håller på att gå sönder. Saknar att kunna dryfta dagen när man kommer hem från skolan, en varm famn att krypa ihop i och prata. Få ”feedback” som verkar vara lärares favoritord. Jag har börjat avsky det, men det är det bästa jag har för tillfället.
Jag älskar dig mamma.
Nä, nu får det vara slut på den patetiska klagan. Var glad att du lever! Det är jag. Bara så du vet. Väldigt glad.
Kajsa-Lisa
01.20.08
En fin helg
Det var väldigt kul att fira Lisa, tösen fyllde ju 16 år, stora damen! Och god mat var det, och gott godis, och sjukt god tårta, hela släktens favorit, som vi ätit vid alla födelsedagar i ca fem år nu, haha ^^
Och så såg jag, Lisa, Joanna och Adrian på Bridge to Terabithia. Herrejösses, är det enda jag kan säga. Hela min klänning blev TOtalt genomvåt av tårar. Det bara rann, fy vad sorglig! Men samtidigt så fruktansvärt bra! Ja herrejösses.
Hupp, imorgon är det skola igen. Jag vet inte hur detta skall sluta. Allt är meningslöst. Folk ser och märker. Frågar. Jag kan inte ljuga och säga att allt är bra, för det är det inte och det ser dem. Men om man skulle säga ”allt är åt helvete och jag är tacksam de dagar jag kan andas och inte får dumma idéer i huvudet” så blir de förskräckta och måste till punkt och pricka veta varför. Och jag orkar inte förklara. För jag vet inte själv. Så på deras fråga svarar jag i och för sig sanningsenligt: ”Jag vet inte.” Och de får nöja sig med det svaret for now. För jag har inget bättre.
Och adjö till Bup. Imorgon säjer vi upp kontakten.
”Det känns som du är lite deppig”
Nehej, det menar du inte?! Det var ju inte så att det var därför jag började gå till er från början? Efter ett och ett halvt år fattar hon vad jag försökt förklara. Bra. Nej, jag klarar mig bättre utan att sitta och försöka förklara saker de ändå inte fattar, hur övertydligt man än pratar. Adjö.
Hade i alla fall ett långt och härligt telefonsamtal med en fantastisk vän som aldrig någonsin övergivit mig. Som aldrig gått ifrån mig trots att vi bor så långt ifrån varandra. Hon skulle aldrig få för sig att inte vänta. Tack för att du finns, Kristina.
Godnatt.
Kajsa-Lisa
