I morgon är det intagningsprov hela dagen i skolan. Det innebär att jag bara har svenska på morgonen till ca klockan 09.15, sen har jag fem timmar håltimma tills matten börjar. Och efter matten slutar jag. Då undrar jag såhär: Är jag dum i huvudet som inte går imorgon? Vi får inte ens vara i estetkorridoren, för där skall alla nior vara och de få utvalda som får hjälpa till. Just det. Utvalda. Än en gång förbisedd. Jag hatar det! Varför kan inte jag få hjälpa till? Jag älskar att hjälpa till! Jag vill hjälpa till! Och så får man inte det. Inget speciellt med de som var med på hjälpatill-listan. Säkert. Alla som ropades upp är ju bra på någonting. Tror de man är helt blåst eller? ”Ni skall inte känna er förbisedda”… tss! Det är väl klart man gör! Det är ju som att bli vald sist när man skall spela brännboll! Det är väl klart man känner sig ledsen och bortglömd när man inte ens får hjälpa till! Jag begär inte att få vara för-dansare, för det skulle jag inte klara av, det vet jag själv… jag behöver inte ens få vara motläsare i teatern, eller vad-det-nu-är-man-hjälper-till-med när det kommer till sången. Men bara få hjälpa till, visa runt, prata med, svara på frågor. Jag hade tusen frågor när jag sökte in. Inte nån fanns där som kunde svara på dem. Vi satt bara en liten grupp och hade tankar och funderingar. De på listan kommer väl göra det också, svara på frågor, visa runt. Det räcker säkert med dem, men jag känner mig ändå bortglömd. Bortglömd och struntad i. Jag såg allt hur de som blev uppropade sträckte på sig lite extra. Och det är klart! Det hade jag också gjort! Det är bara det att jag är så fruktansvärt avundsjuk på de ”normala”. Äh, ingen är väl normal, men de som klarar av allt. De som lämnar in läxuppgifter, skriver proven, inte bryter ihop och gråter varje dag. De som kan dansa utan att få ångetsattacker. Det är de som får göra saker. Inte jag. För jag är bräcklig. Svag. De får inte belasta mig för mycket, för då bryter jag ihop. Men de fattar inte! Det är ju det roliga jag måste få vara med om! Det är ju det roliga som håller en uppe, och så får man inte vara med! Hur tror de man känner sig då? Jo, det skall jag tala om. Som en sopa. Man känner sig som en sopa. Nån som inte förtjänar att gå där, som alla sneglar på för att se om man gråter eller skrattar. Nån som de inte förstår varför hon vill gå kvar, hon klarar ju ingenting? Hon mår ju bara ännu sämre? Det är i sådana här stunder jag skall plocka fram alla snälla ord, fina ord och glada tillrop. Och det gör jag. Från min allra finaste ask, klädd med sammet innuti, bäddad med den mjukaste bomull lyfter jag försiktigt upp glädjebubblorna invirade i silkepapper. De är så sköra, så sköra. Både bomull och silkepapper. Jag tittar på bubblorna, ser de glada fina scenerna spelas upp, hör de fina snälla orden. Jag är så tacksam för dem, men de kan inte ta bort känslan av… jag kommer inte på ordet… jo. Obehövd-het. Att känna sig obehövd. För det finns så många glada starka människor i hopen. Bara de inte glömmer den osynliga med en outtömlig ocean av kraft, vilja, lust, glädje, energi som hon har inom sig, redo att ta fram så fort det är något som hon älskar som är på gång. Då kommer entusiasmen. De annars matta, trötta ögonen börjar skina och lysa, på kinderna sprider sig en glad, frisk rodnad och kroppen värms upp av bubblet och det varma som kommer innifrån magen, forsar iväg, ända ut till fingertopparna.
Glöm inte den lilla osynliga. Hon vill inget hellre än att visa vad hon har att ge. Det är mycket. Det är bara ingen som sett det än.