02.24.09
Skitdag… yet, not….
Hmm… Fram till teatern så var dagen bra, liksom slätstruken. På teatern fick vi som har Anders som handledare tillbaka våra loggböcker. Min var för mycket som en dagbok, surprise, men det gör inget, jag fattade hur jag skulle skriva för att göra det mer som dom vill ha det. Det var det en av oss som inte fattade, och ställde därmed till en jättescen… Jag blir ju så himla rädd när folk blir upprörda och höjer rösterna, men jag rabblade namnen på folk som betyder extra mycket för mig, som ett mantra, så det gick ganska bra.
Klassrådet. Elevtiden. Whatever you want to call it. Lesson from… nåt fult. Jag hatar det verkligen. Och jag hatar att bli ignorerad. Jag hatar att bli behandlad som luft. Jag skiter i vad folk säger, om de vill att jag skall vara med. Jag vill inte vara med. För jag tänker inte vika mig. Tänker inte ändra åsikt eller böja mig bara för att bli accepterad, eller spela teater bara för att få vara med. Jag vill vara mig själv. Tyck om mig som jag är, eller strunta i det. Jag vill inte med till London. Så. Basta. Hoppas Ryanair går med på att avboka, det var ju så nyligen bokningen gjordes. Håll tummarna.
Tack gode Gud för musiken. Lyssnar nu på ”Som en himmel”, en låt som betyder så otroligt mycket för mig. Den tröstar, glädjer, lugnar… det som behövs i stunden liksom. Just nu tröstar. Det är som att någon håller mig i sin famn och sjunger de vackra orden alldeles nära mina öron. Tröstar. Kramar. Älskar mig.
Det har dock funnits roliga grejer med denna dagen med, det var inte bara bagg. Jag fick se dig äta semla. Det var kul ^^ Och jag fick många skratt med Bide och Josefin. Och jag hade ett väldigt skönt samtal med Miriam och en annan Josefin. Tack för allt det.
Nu skall jag duscha och stryka, osv. Eller nej, inte stryka. Jag tar nog klänningen imorgon istället.
Jösses, katten är hysteriskt busig. Kastar sig upp i soffan, tar sats, svänger på svansen ett par gånger, kastar sig ur soffan och drar ett race runt huset… Kul att nån har roligt ^^
Godkväll!
Kajsa
Grattis på födelsedagen, älskade mamma! Jag längtar tills på lördag <3
09.30.08
???
Men allvarligt talat, vad är det som händer?
Vaknar upp, glad, pigg, lust att ta itu med talet. Här sitter man nu ett antal timmar senare och är hur jävla low som helst. Försöker identifiera varför jag känner som jag gör. Tänker på drömmen jag hade i natt, kommer in på kattungarna. Börjar gråta. Tänker på folk jag saknar. Saknar mer, måste sätta ”Till en ängel” på repeat för att få lite tröst.
Har skrivit klart talet men är inte alls nöjd, men jag tror jag skall låta det ligga till imorgon och bearbeta mer då. Kajsa, du har varit jätteduktig som skrivit talet, bra jobbat!
Så, så det är inte det som är fel, att jag inte gjort något nyttigt alltså.
Kan det vara att jag vill att mina böcker skall komma som jag beställt? Näe, så himla mycket längtar jag inte efter dem. Kan det vara så att jag tyckte slutet på ”Kaskeloternas sång” var så himla dåligt!? Ja, det är nog en orsak. Ja, jag känner att det är det, hela boken var så ledsam i slutet, såklart att det sänkte mig något oerhört.
Förut tänkte jag att jag skulle sjunga lite ”Memory” så jag kan den bra till nästa sånglektion. Men jag har inte lust… det är helt sjukt, jag har inte lust att sjunga… det tar verkligen emot när jag tänker på det. Blä. Och inte vill jag se på film heller. Men vad i hellapella är detta?! Inte ens sova vill jag, och då är det illa! Det brukar alltid funka när jag är låg. Kanske skall lyssna lite på Mia…? Ja, det tror jag, hon får mig alltid att skratta.
Bye for now.
Kajsa
06.25.08
Broken vow
Vet inte vad jag skall skriva. Behöver bara skriva.
Jag kommer inte orka med att ta körkort nu. Den där j*vla subban som jag körde med igår var helt dum i huvudet, hispig som en jag vet inte vad, vidrig och bara hemsk. Jag vill aldrig mer tillbaka dit. Och jag vill inte ha nåt dumt körkort. Jo, såklart jag vill, men jag orkar inte nu.
Och så båten. Älskade kära båt. Det känns som en familjemedlem har blivit allvarligt skadad.
Och jag har så spänd andning hela tiden. Och allt känns skit. Jag vill till Koster och träffa Lisa. Jag vill ha sommarlov. Inte plugga massa skit till körkort. Jag vill inte. Jag orkar inte! Jag har inte blivit frisk än. Inte stark nog. Jag vill bara leva. Snälla, låt mig leva, låt mig slippa göra massa saker, tvinga mig inte att umgås. Jag vill bara leva.
Gud, jag saknar Anna så jag håller på att dö. Jag måste höra hennes smarta tankar, peppande ord, hennes skratt, hennes underbara galen-het. Och alla sköna ord hon själv hittat på, suveränt. ”Jamen själle!” ”Själle?” ”Självklart, på mitt språk.”
Tur att det inte är långt kvar.
Godnatt.
05.27.08
Jefla skit.
I gryningen kommer tankarna.
När Anna Pihl är slut och hjärnan börjar tänka själv.
Vad är det för mening med skiten? Allt. Vad i helvete skall jag göra?
Allvarligt talat, tanken har inte lämnat mig på de här två åren. Inte en enda gång har jag känt mig riktigt säker. ”Det är väl klart att du inte skall hoppa av, du är ju så duktig”. Tack, men nej. Jag får ju inte ut nåt av det! Jag mår ju bara sämre och sämre ju längre tiden går, då kan det ju inte vara bra. Nu i trean kommer ju varietén och musikalen. Frågan är, är det värt det? Är det värt allt psykiskt och fysiskt lidande? För såhär ont, både i själen och kroppen, har jag aldrig haft förr. Men om jag nu skulle sätta stopp för lidandet, vad skulle jag hitta på istället? Jobba? Nä, det jag ser framför mig är dagar av ändlöst självförakt, liggandes i sängen, klibbig av svett, helt orkeslös, matt av förmycket sömn, trots obotlig trötthet. Apati. Livet som rinner från en. Det har redan börjat. Jag försöker se framåt, men jag ser ingenting. Inte ett enda jävla dugg.
Jag hade det så bra, varför var det tvunget att bli såhär? Varför i helvete började jag känna efter? Varför i helvete ställde Christina den enda jävla frågan?! Den förstörde mitt liv! Åtminstone såhär långt! VARFÖR?! Och ingen finns att prata med, för det är mitt i natten, alla sover. Och BRIS känns inte så lockande, även om jag övervägt tanken. Men varför, prata med någon okänd för en stund, sen lägga på för att aldrig pratas vid igen. Fy fan vad jag känner mig vilsen. Helt jävla lost. Lost in space.
Vad i helvete skall jag göra?
