09.26.07
Babbel babbel…
Dagens låt var ”I’m a little yellow fish” från den tecknade filmen ”Hjälp, jag är en fisk”. Det sa plopp i morse, och där satt den. Spikad. Tills jag började nynna på ”Kärleken är”, och då fastnade den istället ^^
Jahopp, dagen då, hur var den?
Åt helvete, är väl ett bra svar på den frågan… Nä, riktigt så illa var det inte, men jag tänker ju alldeles för mycket, och då blir det lätt så. Innan eos:en var jag så nervös att jag inte kunde äta. Höll nästan på att spy. Jag drack ett glas yoghurt, that’s it. Och fick ett anfall innan lektionen började. Eller ja, det blev aldrig ett fullt utvecklat anfall, dock nästan. Höll i sig i ca en timme. Men det visade sig att jag ändå inte tillhörde den gruppen som skulle visa upp sin lilla ”lerklumps-rörelsesekvens” eftersom vi jobbar i halvklass. Min grupp hade ”klipp-och-klistra”-övningar. Men jag låg inne hos Lisa, Aldo och Jarl och lyssnade på musik. Sen kom Lars och vi skojade om att jag är en musikalnörd. Jag blev riktigt smickrad av det Lars sa, och han är inte den som är den, så det gäller att suga i sig ^^ För övrigt så sjöng jag upp på musikalteatern idag. Av en ren slump. Vi hade en kvart över, så jag körde. Det gick bra. Naturligtvis finns det massor att peta i, men jag är nöjd ändå. Eftersom det inte var planerat eller genomtänkt för fem öre. Och ja, jag vet… jag skall jobba på bröströsten. Kristina jagar mig med piskan för att jag skall hitta den. Samtidigt som hon tvingar mig upp, upp, upp. Jag ser inte fram emot sånglektionerna längre. Jag tycker inte det är kul att sjunga längre. Inte så ofta i alla fall. För min röst har blivit så dålig. Jag med. Fy, vad hemskt det kändes att erkänna det där, men det är så. Jag tycker inte det är roligt att sjunga längre. Fy fan. Det är ju på sång jag byggt mitt liv. Vad skall jag nu leva på och av? Äh, det märker vi.
Imorgon blir det möte. Med hela lärarstaben, plus rektorn. Man tackar för pådraget, men rektorn? Är det verkligen nödvändigt? Och den där f******ade skolläkaren som sa att hostan var ett verbalt tix. Verbalt tix my ass. Och skolsköterskan. Med sina dumma idéer. Och som säger elaka saker om Lena. Jag har kommit att avskt henne för det. Ingen är elak mot Lena så länge jag finns här. Så det så. Men jag tror att A-Li känner sig dum och underlägsen. För Lena har så bra förslag och tankar hela tiden. Det är ju A-Li som skall föreställa vara skolsköterska. Lena är mycket bättre, akta dig du! För hon är en vanlig människa. Nä, inte vanlig för mig. Men ingen överlägsen högt utbildad (?) fil.kand.-läkare… pyttsan alltså.
Idag var det Lisa som ”tog hand” om mig när andningen sket sig, och hon frågade:
- Är det något som hjälper, som lindrar det hela lite?
Och så log hon och svarade på sin egen fråga:
- Lena…
Då log jag och blev generad, för det stämmer ju. Jag kunde se den roade glimten i Lisas ögon. Hon är för rolig ^^
Ja, jag kom bara på det sådär plötsligt när jag skrev om A-Li och hennes korkade sägningar om Lena. Hon säger ju inte direkt något om Lena, men jag hör tonen hon säger det med, och ser den där överlägsna blicken. Blä, den får mig att må dåligt. Blickar kan verkligen beskriva mycket, och avslöja ännu mer. Jaja, det är A-Li’s problem. Jag och Lena kör vårt eget race. Och imorgon skall jag ha första kulturhistoria-lektionen med Lena! ^^ Jag är så glad så! Jag gissar att det bara kommer handla om dans, vilket jag är fullkomligt nöjd med ^^ Hon skulle kunna läsa utantill ur en telefonkatalog utan att det skulle bli tråkigt. Det har jag säkert sagt förut, men det stämmer så väl så det tål att sägas igen.
Innan det är det dock sånglektion… och fridans… men jag och Jenny tränade som tokar på fridansen, så nu är vi grymma! ^^ Dansen blir nog inga problem. Och sången får vi försöka ta med en klackspark.
Nu skall jag snart lägga mig, är sjuhelsikes trött idag!
Kajsa-Lisa
09.25.07
”Ingenting känns komplicerat, ingenting känns svårt…”
”… för hon har blommor i sitt hår, som bara jag kan se”
Den låten var det första jag fick på hjärnan i morse klockan 04.40. Den bara ploppade upp och jag gick och nynnade medan jag tog på mig min nya morgonrock, tände ljus och fixade frukost. Jag tror att det betyder något. När sånt händer, att det bara säger ”pang!” och så får man en låt på hjärnan eller liknande. Jag tog det i alla fall som ett omen att det skulle bli en bra dag, det där med ”ingenting känns komplicerat”-biten. Så jag ställde in mig på det och var glad. Sen huruvida det blev en bra dag eller inte, det är ju en helt annan femma, men där på morgonen kunde jag åtminstone glädjas lite ^^
Well, det blev bara ett fullgånget anfall idag. På baletten. Tack. Dagens enda roliga lektion (förutom klassråd och, okej, kör). Och den förstörs av sån skit. Mums. Sen blev det ingen kulturhistoria, för jag satt med S, hon hade ungefär samma problem som jag, med kramper och andningsskit… Hon berättade att hon fått ett rejält slag i solar plexus igår när hon hade karate, och det kan ju ha berott mycket på det, vad vet jag?
När de andra bytte om för att ha teater knallade jag iväg längs den mysiga gatan. Mot Bup. Det var ett bra samtal, jag blev så förbannad när jag pratade om en viss grej att jag höll på att få ett anfall till, haha! Jag blev så arg så det blev komiskt. Men men. När jag kom tillbaka var det kör, det var kul och lektionen gick fort.
Dagen var slut och skolsystern ringde. Mötet blir förmodligen på torsdag. Med alla berörda lärare. Lena ville som jag, men Anneli är stenhård. Jag tror att jag och Lena får starta en mottrupp, vi tänker precis likadant, men Anneli är benhård med sina korkade idéer. Men visst, hon får väl få en chans så får vi se hur det går. Jag tycker inte om henne längre.
Och eos:en imorgon. Jag får erkänna för dem att: ”jag är hemskt ledsen, men ni får ge mig ig på den här uppgiften. Jag har tänkt, mediterat, tänkt lite till och spenderade två timmar i danssalen, dansandes och inspirationssökandes utan att komma på ett dyft. Jag kan inte göra det här. Förlåt.” För de kan inte komma och säga att jag inte ansträngt mig, för det har jag. Verkligen. Jag har försökt en hel vecka, men jag erkänner mitt nederlag. Jag kommer hata mig själv när jag säger det, är redan upprörd, men det går bara inte.
Nu skall jag göra något. Frågan är vad.
Dejlig eftermiddag,
Kajsa-Lisa
09.21.07
Fredag
En dag till.
Svenskan var okej, faktiskt intressant att läsa om Toscanarna ^^
Andningen var normal, lugn och fin och jag njöt. Ända till vi värmde upp på jazzen. Det sket sig to-talt. Jag gick åt sidan och försökte få det att lugna ner sig, men tillslut kände jag att det inte skulle gå, så jag tog mitt vatten, en tröja och min godispåse och gick snabbt mot dörren. Jag mötte Lenas blick, hon log och jag såg att hon förstod. Så väl ute kastade jag mig ner på golvet, lutade armbågarna mot stolarna och tryckte påsen över näsan och munnen och började andas… som sen ledde till hypervetilering. Å det grövsta, bör läggas till. Fick panik flera gånger och kastade mig av och an, jag fick ingen luft (det fick jag väl i och för sig, men det känns inte så). Jag ställde mig upp, trippade på tå, sjönk ner igen, dunsade ner på knäna, vek mig dubbel, reste upp överkroppen… och så höll jag på jag vet inte hur länge. Sebastian kom gående och försökte hjälpa. Han satt med mig, vi var tysta… Tillslut när jag var totalt panikslagen och jag inte visste vart fasen jag skulle göra av mig själv, hackade jag fram ”säg till Lena att ringa skolsyster” (med stor möda gjorde jag mig förstådd). Han stack in huvudet i danssalen, och ut kommer Emilia. Hon sprang och letade efter skolsystrarna, ingen var där. En snickare som gick förbi hade tydligen hört mig (det måste låta läskigt så som jga flämtar och drar efter andan, typ Frodo i Sagan om Ringen när han blivit stucken av Ringvåldnaderna, fast en aning högre…) och frågat Emilia vad som hände. Damerna i receptionen ville ringa 112, när Emilia sen återgav detta då jag piggnat till vred jag mig av skratt när hon gestaltade deras reaktioner och så. Men Emilia försäkrade dem om att detta händer så ofta att det inte behövs. Well, Emilia kom tillbaka och satt hos mig, min panik stegrade sig, lugnade sig, stegrade sig igen och stannade sen där uppe… Då sa Emilia att hon skulle hämta Lena, jag protesterade så gott jag kunde genom att frenetiskt skaka på huvudet och hacka fram kvidande ”nej”. Jag vill inte störa Lena hela tiden, jag skäms redan tillräckligt som det är. Men Emilia var obeveklig och gick in, då började jag torrsnyfta ner i påsen och sa ”nej” hela tiden… Men ut kom Lena och försökte lugna mig. Efter en stund gick det, men det satt ganska långt inne idag. Hon upprepade hela tiden att jag inte skulle stressa, att jag skulle ta det lugnt och låta det ta sin tid att gå över, och att jag inte missade något, de andra höll på att stretcha osv. Tillslut klingade det av och jag sänkte påsen (som jag för övrigt andats sönder på flera ställen, kondensen av utandningen fick den att bli så fuktig att det gick hål) och andades frisk luft igen. När jag var lugn gick Lena in igen, och Emilia och jag satt kvar. När det andra började repetera ”Think” gick vi in för att kolla, och Emilia som egentligen inte var med och dansade p.g.a ond rygg dansade med lite grann medan jag agerade discjockey och körde Aretha Franklin ett antal gånger om ^^
Efteråt så pratade jag med Lena och förklarade att jag känner det som att jag förstör danslektionerna för alla andra eftersom det blir lite halvt avbrott ibland, men hon bedyrade att jag inte behövde oroa mig för det alls och sa massa andra saker så som hon alltid gör när jag kommer med mina problem. Jösses vad skönt att hon är så förstående.
Well, sen hade vi musik & kommunikation, vi slutade ca halv två eftersom vi flyttat bak den då vi icke hade någon gympa idag. Men jag satt som vanligt kvar till tjugo i fem.
Usch, andningen är tung nu. Bara det inte går längre och utvecklas till anfall… nä, jag bestämmer att det inte blir så!
Imorgon blir det Niklas Andersson! Det skall bli så himla kul, och Emma J i trean skall också vara med!
Godnatt,
Kajsa-Lisa
09.18.07
Dagens:
Denna dag har handlat om:
Andning. Felaktig andning. Jobbig andning. Panisk andning. Igen-pluggade luftrör. Panik. Fuktiga godispåsar. En surdegsdoftande plastpåse. Vänner som bryr sig om. Lärare som bryr sig om. Tårar. En ring. Ett par ögon. Vackra händer. En vit prick i höger ögonvrå. En röd lackväska med hästbett. En gullig dusch.
Det har även funnits skratt. Och lyckan över att få ha bytt några ord med en medresenär på bussen som jag ser varje dag. En stulen bil fanns också. Och Gibbrish. Och som alltid: massa, massa tankar. Roliga tankar, sorgliga tankar, oroande tankar, ilskna tankar, besvikna tankar osv… Jobbet är viktigare. Och det kanske det är, men det vore skönt med lite omtanke, att få känna att detta faktiskt betyder någonting, att det inte bara är ”jaja, men det där håller ju på hela tiden, det är väl inget att bli hämtad för”. Men det tyckte Lena. För det här är jobbigt för mig. Vore fint om du visade att detta inte bara är mitt problem, utan vårat problem. Jag orkar inte lösa allt själv längre, jag orkar inte kämpa för att hela tiden må bra och vara glad. Det är det andingen försöker förklara. På sitt kryptiska vis. Vill förklara att jag vill ha någon där. Som finns, för mig. Som älskar mig. Som stöttar mig.
Massa problem hopar sig i tankarna: sånglektioner, dialoger, dans, eos, människor. Och andingen protesterar, men jag kan inte skjuta bort de här tankarna. Tyvärr. Och nu vill jag ha hjälp med det. Snarast. Omgående. Kvickt som attan.
För jag orkar inte mer.
Och nu skall jag ta en dusch, jag känner mig så ”kletig” för att citera någon jag tycker väldigt mycket om.
Godnatt.
Kajsa-Lisa
09.17.07
En snabb en
En jävla dag.
Svårt att andas. 1 och ½ attack. Massa svett. Jävla Västtafik som åkte ifrån mig.
Men även: fantastiska vänner som bryr sig, och lärare.
En underbar busstur till S med dig. Tack för att du gillar Duvemåla lika mycketsom jag, och för att du vill sjunga duett med mig <3
Godnatt!
Kajsa-Lisa
