02.04.08
Det funkar för folk
Varför kan det inte funka för mig?
Jag älskar att läsa om hur bra det går för mina närmsta vänner, deras framsteg och deras glädjeämnen. För jag vet hur det känns. Jag har också kännt så. På den tiden då allt funkade. Nu för tiden funkar det bara ibland, vissa dagar. Men jag tycker verkligen det är kul att läsa och höra om att det får bra för vännerna, även om det alltid hugger i mig, ett litet sting av avundsjuka. Helt fel, för jag unnar dem allt gott, på riktigt. Det är bara det att jag blir så sorgsen, för jag känner att jag aldrig kan bli så bra. Jag bara nynnar på mina musikalsånger och drömmer, fantiserar. De andra nynna också, men säkrare, och de drömmer inte, jo, det gör de också, men de gör något åt saken. De jobbar på och utvecklas. Jag vill också kunna jobba på och utvecklas. Men jag har nått en mur. En bäng-tjock mur som man bara inte kan ta sig igenom. Hur gärna man än vill. Den visar sig mest på dansen. Jag vill våga, vill prova, vill kunna. Men jag blir så rädd, min lilla själ darrar inom mig så till den grad att jag skakar på rösten om jag försöker prata. Min ständiga tanke och fråga är: varför?
”Jag vill bara dansa, jag har övat!
Jag vill bara dansa, jag har övat…”
Mitt inre vädjar varje gång till… vad det nu är, men det är sällan jag får vara ifred och bara dansa. Sällan eller aldrig. Och att Hon bara är sur gör ju inte hela saken bättre. Då vågar jag verkligen inte. Öööööööööh, jag orkar inte.
Idag träffade jag hur som helst V. Herregud, tack för vårt möte! Det var meningen att vi skulle äta sushi, första gången för mig, men det var stängt! Idag av alla dagar! Oj som vi skrattade! Vi begav oss till närmsta café istället och tog varsin sallad. Sen började vi prata. Eller ja, jag började prata och hon frågade. Jag fick berätta allt om båten och H och så. Och jag blev rädd, för när jag berättade, plockade fram minnena och kände efter så slog det till med starkare styrka än någonsin. Jag började skaka och stamma, höll på att börja gråta. Det gjorde V med. Tårarna blänkte i hennes ögon, och hon tittade på mig med uppriktigt medkännande. Hon blev alldeles stum. Hon sa att det var ett trauma. Jag visste det! Jag visste det hela tiden! Har bara inte vågat erkänna det. Men det var det, hon tvingade mig att se det.
Jag visste att panikattackerna inte bara berodde på prestationsångest. Ha! Jag visste det med hela tiden! Folk har bara manipulerat bort verkligheten. Det de sa blev verkligt för mig. Värdelösheten, otacksamheten, elakheten, latheten blev verklighet. Men nu har den verkliga verkligheten berättat för mig att det var lögn. Den verkliga verkligheten är precis tvärt om.
Jag vet inte hur jag skall kunna tacka V för vår eftermiddag.
Och nu kommer mamma snart hem, hon har landat på svensk mark och jag kan andas ut.
/ Kajsa-Lisa
02.01.08
Tusen tankar
Ojoj, denna dag. Dessa miljoner tankar. Fjärilspirr och kvillrande känsla blandas med tårar och hopplöshet. Det är först såhär i kvällningen, när man börjat varva ner, som tankarna riktigt kommer igång. Rollerna sattes idag. Jag är inte besviken, inte alls! Men ändå känner man sig som en medelmåtta. En av alla horor. Jag förväntade mig inte att få en större roll, verkligen inte, och jag är inte besviken, men det fanns ju alltid ett litet hopp. En liten låga som alltid finns där och värmer mig i de svartaste av stunder. Jag började tänka att jag kanske är inne på fel spår, detta är inte min grej, jag är inte så duktig, vad kan jag utbilda mig till istället? Men så kom rösten. ”Men kära lilla du, bara för att det inte blev en så stor roll denna gången betyder det ju inte att det alltid kommer vara så. Och skulle det bli så, så är det ju nästan skitsamma eftersom du ändå kommer jobba med samma sak och ha lika kul, om inte ännu roligare!” Och då tänkte jag genast på Martyna. Hon hade inte huvudrollen i Chess, ändå var hon den jag lade mest märke till. För att hon har utstrålning. Och det är det det handlar om. En huvudroll utan utstrålning är ju tråkigt att titta på, men finns det någon annan på scen som gnistrar och lyser, så kan det rädda hela föreställningen. Vad patetiskt, nu låter det som att jag försöker övertala mig själv att inte vara besviken, men jag är inte det. Inte på det sättet. Inte alls. Jag blev så glad när han skrev upp mitt namn. Mimi – Kajsa J
Jag skall ”dela” roll med den andra Cajsa. Jag blev glad, för det känns som vi kommer ha kul. Och det skall bli spännande att spela hora! Det är så långt ifrån mig man kan komma, snacka om en utmaning! En riktigt rolig utmaning! Detta projekt tar jag mig an med glatt humör och jag vet att vi kommer ha hur kul som helst! Over and out.
Över till något annat. Jazzen. Jag avskyr diagonalen. Det bara är så. Uppvärmningen gick någorlunda bra, hängde jag inte med så tittade jag. No problems. Men sen. Di-a-go-nal. Bara ordet. Schasséer med jazzwalk. Och man känner sig som en valross. Det känns som jag bara ramlar fram utan någon styrsel, finess och grace. Hjärtklappningen kom, andningen spändes åt. Jag gick åt sidan. Jag avskyr att gå till sidan, för man står obönhörligt mitt emot spegelväggen och ser därmed sig själv där man står med sin skam och rodnar. Rodnar över att man är så vek och inte vågar. Över att man är dålig. Jag började hyperventilera ganska ordentligt, rummet suddades ut och det svartnade framför ögonen, snurrade och gungade. Det gick över. Velade lite fram och tillbaka. Och då blev jag arg. Antingen kommer det, och det på riktigt, eller så kan det lika gärna hålla sig borta. Inget mes med en och annan flämtning. Det tar sån himla tid då. Bättre att få det big time och så är det över på max en halvtimme. Om inte kan det ju hålla på hur länge som helst. Idag började jag gråta istället. För jag är så trött på det, på allt. Och alla lärare är sura, jag vågar knappt se dem i ögonen. Känns som de är så oerhört trötta på mig och mina sjuka ”problem”. Förlåt mig, snälla ni, jag försöker mitt bästa, jag gör vad jag kan, kämpar för att orka, snälla, var inte arga på mig. Bubblan dyker upp i mitt huvud, och den underbara tanken att stänga in sig i tysthet sköljer över mig som en varm våg. Men jag blir rädd. Lämna allt? Ja tack. I de stunderna. Men kan man ta sig ut ur bubblan när man vill? Eller måste man stänna där en viss tid. Tänk om man inte kan ta sig ut alls? Då börjar jag gråta igen, för jag är rädd och ensam. Orden klingar i mitt huvud.
”Giftet har börjat ta, det rusar runt i blodet nu
Starkare varje dag, jag kan inte få nog, men du
Känner du samma sak, känner du igen det här
Vet du hur ont det gör, har du också varit där?
*
Stoppa mig innan jag går för långt
Stoppa mig nu så slipper jag ångra
mitt enda liv
Stoppa mig innan jag går för långt
Demonerna är ju redan så många
Så lite tid, i mitt enda liv.”
Tårarna droppar ner på tröjan, den som håller om mig känner hur en tår landar i armvecket.
Och L. Måtte hon inte vara arg på mig. Jag försöker hela tiden med att locka fram ett leende. Lyckas ibland, men sen är det lika sammanbitet i alla fall. Och du struntar i att jag gråter. Det har blivit en vana, både gråten och attackerna. Men bara för att det händer ofta betyder det inte att jag inte är lika ledsen, får lika ont i själen, som någon annan. Jag är orolig för dig. Ser att du har ont. Du haltar ibland och rynkar ihop ögonbrynen, men man ser det inte om man inte tittar noga. Jag vill att du skall må bra och slippa ha ont. För du betyder så mycket för mig.
Men ingen betyder mer än mamma. Mamma. Jag saknar henne så jag håller på att gå sönder. Saknar att kunna dryfta dagen när man kommer hem från skolan, en varm famn att krypa ihop i och prata. Få ”feedback” som verkar vara lärares favoritord. Jag har börjat avsky det, men det är det bästa jag har för tillfället.
Jag älskar dig mamma.
Nä, nu får det vara slut på den patetiska klagan. Var glad att du lever! Det är jag. Bara så du vet. Väldigt glad.
Kajsa-Lisa
