Skolan började med en stenhård kick i ändan. IN OCH DANSA BALETT! Och det var banne mig det roligaste jag gjort på länge, jösses vad kul, och vilken härlig träningsvärk det resulterade i. Nu är vi igång igen.
Tss… det var det enda denna korta vecka som varit bra. Hittills i alla fall. Okej, sånglektionen gick ovanligt bra. Och musikalteatern var kul. Resten har bara varit en stor fet omhuldning av Herr Ågren.
Fridansen idag. Vilket patetiskt försök. Ombytt och klar, spyfärdig av nervositet. Folk pratar, jag hör inte vad de säger.
Va? säger jag dumt och huttrar i kölden som sprids innifrån. Inte ens min musikaltröja kan värma mig.
Men jag fick göra mina hoppsasteg. De är mina bästa vänner. Mina enda vänner i fridansens grotta. Sen ställde jag mig vid stången och tittade på. Stod och skämdes och vågade inte se någon i ögonen. Flackar med blicken och ler hastigt om någon skojar. En kram, och tårarna kom. De höll sig i schack ett tag. Sen rann de över. När lektionen var slut var det strida strömmar. Jag satte mig på bänken utanför omklädningsrummet och pillade på en lapp. En vänlig själ kom och jag försökte berätta, förklara.
”Det känns så meningslöst att gå kvar när man inte vågar göra något” hulkade jag och fick en kram till. Sen bildade mina tårar en stor våt fläck på skjortan som en annan vänlig själ bar, när hon kramade mig. Det är tur att alla är så generösa med kramar, det är den bästa trösten.

Tur att vi hade baletthistoria. Giselle. Svansjön. Sylfiden. Ljuva ord för mina öron och ögon. Och tack för tokskrattet!

”En gång till!”

Tårarna sprutade igen, men denna gången av ett gapskratt. Magen krampade ihop sig och jag flämtade efter luft, haha! Det var ett rejält skratt, det behövdes.

Nu. Te. Stillhet. En bok. En ruta choklad. Och jag orkar inte duscha.

/Kajsa-Lisa