05.27.09

Kan bara vara just den jag är, men det räcker inte här….

Publicerat i Oro, Rädsla, Saknad, Sömnlöshet, Tårar, Övergivet vid 11:18 e m av solola

Sitter och kan inte sova, tusen tankar, sånger, sorger, massa saknad och massa kärlek… det är nog för att hålla en vaken ett jävla tag. Och inte finns det nåt på tv heller… sitter och ”titta” (lyssnar) på en radiokanal och zappar mellan ”schlager-” och ”svenskt”-katergorin… just nu rullar Caroline af Ugglas ”Snälla snälla”. Jag tycker om den. Faktiskt.

Shit alltså, jag sprängs snart. Min hals är så sjuk, och jag får panik på alla sånger jag vill, men inte kan sjunga just nu. Den är en abstinens som inte går att beskriva! Och jag som upptäckt så mycket nytt det sista i sångväg som jag vill utforska och utveckla! Jag har inte tid att vara sjuk, det finns så mycket att sjunga! Städade förut med mamma och vi lyssnade på Cats… tjena, prova att lyssna på den utan att sjunga med… mamma fick dra skräckexempel på artister som förlorat sina sångröster för att jag skulle hålla tyst. Och knappt då gick det…

Usch, alla dessa tankar på tal om mamma… härom dagen när vi skulle äta så började hon gråta, och jag frågade vad det var… ”det är faktiskt du”. Jävlar vad det skar. Återigen, jag gör inte tillräckligt, visar inte min uppskattning, jag bör inte stänga in mig på mitt rum så mycket. Yes, tack, där rök min sista bundsförvant. Under alla dessa år när Hasse varit på mig har jag ändå alltid haft mamma, men nu har jag tydligen inte henne heller… Det känns inte så i alla fall. Hon fattar inte. Det låter sjukt klyschigt, men hon fattar verkligen inte. Hon förstår inte känslan jag ständigt bär på, att det inte finns någonting jag klarar av. Att jag inte vill ha det där jävla sommarjobbet för att jag inte kommer klara det. Att jag inte vill vara med dom, för att han är där. Att jag inte duger för att jag bara drömmer och fantiserar hela tiden, skapar mig egna världar att fly till så fort jag kan. Ja, men ser du ett mönster? Jag kanske lever i mina världar och tv-serier av en anledning? Jo, för jag skapar trygghet i musikalerna, i tv-serierna och i mina fantasier. Trygghet som inte finns någonstans. Här hemma kan man ju tydligen inte vara trygg, för man vet aldrig när man får ett hugg i ryggen. Man trodde allt var bra, att man dög. Men nej. Varför skulle man duga?

Fy vad jag hatar det här… Jo, förresten. Det finns trygghet. I människor. Och de här människorna saknar jag något otroligt just nu. Synd att man skall få breakdowns mitt i natten, annars kunde man ju kanske ringt dom, bara säga hej…
Åh vad jag vill ha en storasyster… Eller det behöver inte ens vara en storasyster. Bara någon, lite äldre, som alltid fanns där. Till och med mitt i natten. Någon som tröstade, kramade, som man kunde prata om allt med.

Usch, näe, nu får det vara nog.

Godnatt.

02.27.09

”Aldrig har jag känt såhär, nej aldrig har jag tvivlat på vem jag är…”

Publicerat i Besviken, Förtvivlan, Oro, Saknad, Svårt att andas, Tårar, Övergivet vid 7:49 e m av solola

Shirley Clamp’s låt ”Aldrig” började just snurra i huvudet. Ännu en såndär underbar låt som man kan plocka fram känslorna till. Oftast gråt, även i detta fallet. Så det är lite deppigt. Och jag som garvat hela dagen och spelat cool och oberörd. Och det är just det… spelat. Spelat så bra att jag lurade mig själv, en stund. Tills jag berättade hur det var för någon. Då brast något. När jag kom tillbaka till skolan kollapsade jag i korridoren och grät och grät. Stod utanför lärarnas dörr en timme och hulkade, men vågade inte gå in. Ville bara säga några ord:

Jag orkar inte längre

Men jag ringde till Lenas mobil istället. Hon svarade inte, men jag tänkte att hon skulle ringa upp senare. Det gjorde hon, när jag satt på bussen och äntligen samlat mig. Efter samtalet började det rinna igen. Men hon lyssnade och tröstade. Jag tycker mycket om henne. Mycket.

Men vad faaaan???!!!! Såg just på tv att de spelat in ”Bröderna Lejonhjärta”, alltså musikallåtarna, men med Pernilla & Benjamin Wahlgren och Niklas Andersson??????? Meh! Den musikalen tillhör Alexander, Hanna och Annica!!!! Niklas i all ära, men… Åh… tröttsamt! Jaja, TACK för att den spelats in iaf, bättre än inget.

Ja, kom ju helt bort från ämnet, men det var väl lika bra. Känner mig hur som helst hopplöst ensam.

Godkväll.

Kajsa

09.29.08

Vad har hänt…?

Publicerat i Dystert, Förvirrat, Oro, Saknad, Övergivet vid 8:17 e m av solola

Fick nåt slags… breakdown idag efter lunch. Kallsvettades, fick ont i magen, blev trött som ett svin, yr, ont i huvudet. Lade mig på golvet men Lou följde mig till vilorummet. Jag somnade som en sten, vaknade till då och då och frös, trots fleece-filt. Sov tills Lou knackade på dörren och sa att sång C just skulle börja, så jag kravlade mig upp ur mitt (då) varma bo. Led mig igenom lektionen, alldeles för hög nivå för mina nysovna öron och mitt sprängande huvud. När det blev för långrandigt läste jag ”Kaskeloternas sång” och glömde bort var jag var. Jag simmade bredvid valarna och kände deras lycka över att simma, dyka och hoppa.

Hade ett fint samtal på bussen, kul att vi kunde dela tankar och känslor med varandra, C.

När jag kom hem började jag baka kakor och samtidigt som jag lyssnade på ”Så Dumt!” och Mias röst fick mig att bli lite gladare. Hon läser så bra, jag skrattar när hon svär och betonar olika saker. Underbara människa.

Denna melankoli som drabbat mig måste vara saknad. Jag är inte skapad för att leva själv, jag behöver min mamma bredvid mig. Jag går runt i något slags vakuum, bubbla, är inte alls med på vad som händer runt omkring. Vill hänga med, men något har stängt av. Underligt. Shirley Clamp’s låt ”Ensam” började just ljuda i mitt huvud.

Bye for now

Kajsa

06.25.08

Broken vow

Publicerat i Chockad, Dystert, Förtvivlan, Förvirrat, Hopplöshet, Oro, Rörigt, Svårt att andas, Tårar vid 11:18 e m av solola

Vet inte vad jag skall skriva. Behöver bara skriva.

Jag kommer inte orka med att ta körkort nu. Den där j*vla subban som jag körde med igår var helt dum i huvudet, hispig som en jag vet inte vad, vidrig och bara hemsk. Jag vill aldrig mer tillbaka dit. Och jag vill inte ha nåt dumt körkort. Jo, såklart jag vill, men jag orkar inte nu.

Och så båten. Älskade kära båt. Det känns som en familjemedlem har blivit allvarligt skadad.

Och jag har så spänd andning hela tiden. Och allt känns skit. Jag vill till Koster och träffa Lisa. Jag vill ha sommarlov. Inte plugga massa skit till körkort. Jag vill inte. Jag orkar inte! Jag har inte blivit frisk än. Inte stark nog. Jag vill bara leva. Snälla, låt mig leva, låt mig slippa göra massa saker, tvinga mig inte att umgås. Jag vill bara leva.

Gud, jag saknar Anna så jag håller på att dö. Jag måste höra hennes smarta tankar, peppande ord, hennes skratt, hennes underbara galen-het. Och alla sköna ord hon själv hittat på, suveränt. ”Jamen själle!” ”Själle?” ”Självklart, på mitt språk.”
Tur att det inte är långt kvar.

Godnatt.

02.01.08

Tusen tankar

Publicerat i Dans, Dystert, Förvirrat, Känslostorm, Nattligt svammel, Oro, Rädsla, Rörigt, Skolan, Smärta, Tårar, Övergivet vid 10:59 e m av solola

Ojoj, denna dag. Dessa miljoner tankar. Fjärilspirr och kvillrande känsla blandas med tårar och hopplöshet. Det är först såhär i kvällningen, när man börjat varva ner, som tankarna riktigt kommer igång. Rollerna sattes idag. Jag är inte besviken, inte alls! Men ändå känner man sig som en medelmåtta. En av alla horor. Jag förväntade mig inte att få en större roll, verkligen inte, och jag är inte besviken, men det fanns ju alltid ett litet hopp. En liten låga som alltid finns där och värmer mig i de svartaste av stunder. Jag började tänka att jag kanske är inne på fel spår, detta är inte min grej, jag är inte så duktig, vad kan jag utbilda mig till istället? Men så kom rösten. ”Men kära lilla du, bara för att det inte blev en så stor roll denna gången betyder det ju inte att det alltid kommer vara så. Och skulle det bli så, så är det ju nästan skitsamma eftersom du ändå kommer jobba med samma sak och ha lika kul, om inte ännu roligare!” Och då tänkte jag genast på Martyna. Hon hade inte huvudrollen i Chess, ändå var hon den jag lade mest märke till. För att hon har utstrålning. Och det är det det handlar om. En huvudroll utan utstrålning är ju tråkigt att titta på, men finns det någon annan på scen som gnistrar och lyser, så kan det rädda hela föreställningen. Vad patetiskt, nu låter det som att jag försöker övertala mig själv att inte vara besviken, men jag är inte det. Inte på det sättet. Inte alls. Jag blev så glad när han skrev upp mitt namn. Mimi – Kajsa J
Jag skall ”dela” roll med den andra Cajsa. Jag blev glad, för det känns som vi kommer ha kul. Och det skall bli spännande att spela hora! Det är så långt ifrån mig man kan komma, snacka om en utmaning! En riktigt rolig utmaning! Detta projekt tar jag mig an med glatt humör och jag vet att vi kommer ha hur kul som helst! Over and out.

Över till något annat. Jazzen. Jag avskyr diagonalen. Det bara är så. Uppvärmningen gick någorlunda bra, hängde jag inte med så tittade jag. No problems. Men sen. Di-a-go-nal. Bara ordet. Schasséer med jazzwalk. Och man känner sig som en valross. Det känns som jag bara ramlar fram utan någon styrsel, finess och grace. Hjärtklappningen kom, andningen spändes åt. Jag gick åt sidan. Jag avskyr att gå till sidan, för man står obönhörligt mitt emot spegelväggen och ser därmed sig själv där man står med sin skam och rodnar. Rodnar över att man är så vek och inte vågar. Över att man är dålig. Jag började hyperventilera ganska ordentligt, rummet suddades ut och det svartnade framför ögonen, snurrade och gungade. Det gick över. Velade lite fram och tillbaka. Och då blev jag arg. Antingen kommer det, och det på riktigt, eller så kan det lika gärna hålla sig borta. Inget mes med en och annan flämtning. Det tar sån himla tid då. Bättre att få det big time och så är det över på max en halvtimme. Om inte kan det ju hålla på hur länge som helst. Idag började jag gråta istället. För jag är så trött på det, på allt. Och alla lärare är sura, jag vågar knappt se dem i ögonen. Känns som de är så oerhört trötta på mig och mina sjuka ”problem”. Förlåt mig, snälla ni, jag försöker mitt bästa, jag gör vad jag kan, kämpar för att orka, snälla, var inte arga på mig. Bubblan dyker upp i mitt huvud, och den underbara tanken att stänga in sig i tysthet sköljer över mig som en varm våg. Men jag blir rädd. Lämna allt? Ja tack. I de stunderna. Men kan man ta sig ut ur bubblan när man vill? Eller måste man stänna där en viss tid. Tänk om man inte kan ta sig ut alls? Då börjar jag gråta igen, för jag är rädd och ensam. Orden klingar i mitt huvud

”Giftet har börjat ta, det rusar runt i blodet nu
Starkare varje dag, jag kan inte få nog, men du
Känner du samma sak, känner du igen det här
Vet du hur ont det gör,
har du också varit där?
*
Stoppa mig innan jag går för långt
Stoppa mig nu så slipper jag ångra
mitt enda liv
Stoppa mig innan jag går för långt
Demonerna är ju redan så många
Så lite tid, i mitt enda liv.”

Tårarna droppar ner på tröjan, den som håller om mig känner hur en tår landar i armvecket.
Och L. Måtte hon inte vara arg på mig. Jag försöker hela tiden med att locka fram ett leende. Lyckas ibland, men sen är det lika sammanbitet i alla fall. Och du struntar i att jag gråter. Det har blivit en vana, både gråten och attackerna. Men bara för att det händer ofta betyder det inte att jag inte är lika ledsen, får lika ont i själen, som någon annan. Jag är orolig för dig. Ser att du har ont. Du haltar ibland och rynkar ihop ögonbrynen, men man ser det inte om man inte tittar noga. Jag vill att du skall må bra och slippa ha ont. För du betyder så mycket för mig.
Men ingen betyder mer än mamma. Mamma. Jag saknar henne så jag håller på att gå sönder. Saknar att kunna dryfta dagen när man kommer hem från skolan, en varm famn att krypa ihop i och prata. Få ”feedback” som verkar vara lärares favoritord. Jag har börjat avsky det, men det är det bästa jag har för tillfället.
Jag älskar dig mamma.

Nä, nu får det vara slut på den patetiska klagan. Var glad att du lever! Det är jag. Bara så du vet. Väldigt glad.

Kajsa-Lisa

01.10.08

Men visst, varför inte?

Publicerat i Nattligt svammel, Oro, Rörigt, Sömnlöshet, Trötthet vid 11:55 e m av solola

Det är väl klart, det är natt, klockan är 00.42 och naturligtvis kan man inte sova. Och imorgon är det fredag. Happy time… För det första blåser det för fasen storm, för det andra är det något högfrekvent ljud i mitt rum som jag inte kan lokalisera som stör mig något kopiöst, för det tredje så florerar ca tusen tankar i mitt huvud och större delen av dem är orosmoment, och för det fjärde så har jag alla Jekyll and Hyde-låtar på hjärnan samtidigt. I alla fall ”Once upon a dream”, ”In his eyes”, ”Dangerous game”, ”Facade”, ”A new life” och ”Take me as I am”… Man börjar på ”When this all began” och fortsätter med ”what I wouldn’t give to have a new life”. Ett härligt potpurri som försvårar sovandet avsevärt.
Så nu sitter jag här och svamlar. Och varför inte, det är väl trevligt?
JA! Nu lokaliserade jag det högfrekventa ljudet! Kom från skrivaren, så nu är den utdragen. Bra, ett problem mindre. Den mest pockande tanken är: Var i h*lvete är mina jazzskor??!! Jag får krupp! Jag har NOLL idea om var i helsike de kan vara! Och det är grymt jobbigt.

Happ, imorgon skall vi ha gympa första gången med vår nya gympalärare… Och ettorna skall minsann få ha Christian! Vi startar nog ett uppror om detta med… vi är liksom ganska bra på det i vår klass.  Well well. Hoppas bara hon är förstående så hon inte tror att alla problem bara är undanflykter för att slippa vara med.

Och imorgon hoppas jag att det blir en tur till Bräcket ^^ Vi planerade det idag, att smita iväg på engelskan, men naturligtvis så var det en kreativ dag idag, då vi ej får lämna klassrummet, så planen gick i stöpet. Men imorgon är jazzen inställd (både bra och dåligt) så då hoppas jag på en sväng.

Nä, nu har jag inte direkt något med att skriva… så, Godnatt allihop!

Kajsa-Lisa

Pang! Rätt in i verkligheten…

Publicerat i Dans, Dystert, Men ändå ganska bra, Oro, Rörigt, Skolan, Svammel, Tårar vid 7:21 e m av solola

Skolan började med en stenhård kick i ändan. IN OCH DANSA BALETT! Och det var banne mig det roligaste jag gjort på länge, jösses vad kul, och vilken härlig träningsvärk det resulterade i. Nu är vi igång igen.
Tss… det var det enda denna korta vecka som varit bra. Hittills i alla fall. Okej, sånglektionen gick ovanligt bra. Och musikalteatern var kul. Resten har bara varit en stor fet omhuldning av Herr Ågren.
Fridansen idag. Vilket patetiskt försök. Ombytt och klar, spyfärdig av nervositet. Folk pratar, jag hör inte vad de säger.
Va? säger jag dumt och huttrar i kölden som sprids innifrån. Inte ens min musikaltröja kan värma mig.
Men jag fick göra mina hoppsasteg. De är mina bästa vänner. Mina enda vänner i fridansens grotta. Sen ställde jag mig vid stången och tittade på. Stod och skämdes och vågade inte se någon i ögonen. Flackar med blicken och ler hastigt om någon skojar. En kram, och tårarna kom. De höll sig i schack ett tag. Sen rann de över. När lektionen var slut var det strida strömmar. Jag satte mig på bänken utanför omklädningsrummet och pillade på en lapp. En vänlig själ kom och jag försökte berätta, förklara.
”Det känns så meningslöst att gå kvar när man inte vågar göra något” hulkade jag och fick en kram till. Sen bildade mina tårar en stor våt fläck på skjortan som en annan vänlig själ bar, när hon kramade mig. Det är tur att alla är så generösa med kramar, det är den bästa trösten.

Tur att vi hade baletthistoria. Giselle. Svansjön. Sylfiden. Ljuva ord för mina öron och ögon. Och tack för tokskrattet!

”En gång till!”

Tårarna sprutade igen, men denna gången av ett gapskratt. Magen krampade ihop sig och jag flämtade efter luft, haha! Det var ett rejält skratt, det behövdes.

Nu. Te. Stillhet. En bok. En ruta choklad. Och jag orkar inte duscha.

/Kajsa-Lisa

12.18.07

Hmm…

Publicerat i Dystert, Men ändå ganska bra, Nattligt svammel, Nöjd, Oro, Otålig, Rörigt, Skolan, Upp och ner vid 9:33 e m av solola

… såhär i kvällningen kommer tankarna…

Jag är inte superdown nu, verkligen inte! Behöver bara skriva av mig lite.
Jag var ju hemma idag för att jag hade förkylningskänningar igår, plus att jag väl inte var jättesugen på att spela upp dialogen på teatern… men men, hade ju en underbar dag hemma istället, kändes mycket bra! Men nu är det såhär va att… jag inte tänker gå till skolan imorgon heller… Det känns så fruktansvärt onödigt! Om jag är i skolan så mår jag på ett så konstigt sätt och jag är sventrött om jag så sovit i tolv timmar, jag känner mig avstängd och hänger inte med, varken när folk pratar eller på lektioner. Lena förklarade till exempel en grej för mig härom dagen men hon hade lika gärna kunnat prata ryska! Jag begrep inte ett ord! Det är jätteobehagligt, för hjärnan känns liksom ihopkrympt på ett väldigt underligt sätt som gör mig rädd. Så då missar jag massa saker ändå, lika väl som när jag är hemma. Men jag vill inte missa massa grejer för jag vill inte att lärarna skall bli sura och börja tycka illa om mig, men jag vill defenitivt inte hoppa av. Detta är en jävla soppa, och jag är så trött på att tänka på det. Därför var jag så glad hela helgen och idag, för jag tänkte/har inte tänkt på det då. Förän nu när jag ringde och sjukanmälde mig. Och innan det. Nej, nu skiter jag i det här! Nu tänker jag titta lite på granen som är så himla fin, och så skall jag lyssna på Jekyll and Hyde som nu ligger på min mp3, och så skall jag tänka på hur fint det blev i garderoben nu när jag flyttat alla kläder dit, och på att alla filmer finns i byrån i mitt rum. Väldans vad mycket man har fått gjort idag!

Sov så gott!

Kajsa-Lisa

12.14.07

Misslyckad lucia

Publicerat i Dystert, Glad längtan, Kvillrande känsla, Kärlek, Obeskrivlig lycka, Oro, Rädsla, Rörigt, Skolan, Övergivet vid 6:52 e m av solola

Okej att det var lucia igår, men först idag kunde jag sätta ord på mina tankar.

Att känna sig som ett övergivet barn, när alla samlas för att ha det mysigt tillsammans, att fika, lussebulle och festis, mysstund med studiehandledarna… Men vi…. Det stod tre pallar med bullar och två flak med festis. Alla fick inte ens eftersom de som mös med sina klasser kom som gamar och åt upp vårat mys också. Inte för att det gjorde så mycket. Det var ju inte mysigt i alla fall. Lena och Aldo var ju inte ens i skolan. Så jag hade ingen att sjunga för. Bara ett gäng fransmän som såg ut att vilja komma därifrån. Och inte undra på det. Vilket luciatåg. Eller vilket fiasko snarare. Vad hände detta året? Förra året var en riktig dröm-lucia! Ett fantastiskt tåg, sångerna satt som en smäck i väggen, sen mys med Lena och Aldo i vårat klassrum. Som någon annan för övrigt lagt beslag på. Vilket jävla år. Alla känns som zombier. Alla går runt och är arga, Lena är nästan utbränd för att hon tycker vi är så jobbiga. Men idag var hon tillbaka. Jag blev så otroligt lycklig när hon stack in huvudet i danssalen, såhär lättad har jag inte kännt mig på flera dagar! Och hon skrattade och såg sådär lugn och glad ut. Och hon ville prata omdömen med mig. Jag trodde inte hon skulle tycka att det behövdes. Jag blev ännu mer lycklig. Plus att hon log och skrattade så in i bomben gulligt när vi väl pratade. Jösses. Nu kan jag leva ett tag till, haha.
Well, hade även uppsjungning för Kristina, det var bara Bide och jag som dök upp. Jag sjöng ”Sörj inte mig Argentina”. Slätstruket och tråkigt som fan, men det var en sån dag. Bide var inte heller nöjd. Och jag tror inte Kristina var nöjd med oss. Hon log knappt. Whatever, jag var så trött att jag knappt registrerade vad som hände.
Men svenskan var bra! Jag fick MVG på min dikttolkning, och läraren skrev även i sin kommentar att jag ”har en oerhört vacker handstil!” Det blev jag nästan mest glad för. Jag har bara fått höra att det ser ut som hieroglyfer. Men nu är jag glad. Och ännu ett glädjeämne! Visan jag blev tilldelad att sjunga på visaftonen! Jag skrek rätt ut av glädje när jag läste ”Kärleksvals” på notpappret som Kristina gav mig. KÄREKSVALS! Det är ju en av mina favoriter! Michael Neuman for God sake! Och Ulrich Neuman har skrivit melodin ursprungligen. Och så har ju även Carola gjort den. Kan det bli bättre? Nä, jag tror knappt det.

Så veckan har haft sina ljusglimtar med. Just det ja. Det har varit slagsmål i matsalen. Det var på tisdagen. Och igår var polisen där. De hade tydligen slagit ner vår husvärd. Herregud, nästa steg är väl en såndär skolmassaker. Jag vågar knappt gå till matsalen, och man stryker längs väggarna och funderar ut flyktvägar när man går genom korridorerna. Helt sjukt egentligen. Jaja, nu lämnar vi det. Jag är så glad att Lena är tillbaka, och för min visa, och för min svenska-kommentar, och för att det är fredag. Och för att det snart är jullov! Och julafton! Och att jag snart, äntligen skall få träffa släkten, men främst Lisa och Alex, igen. Jag är så lycklig.

Nu skall jag antingen se på någon mysig film, eller sova.

Ha det fint alla!

Kajsa-Lisa

10.01.07

En lång suck.

Publicerat i Fika, Oro, Skolan, Skratt, Svårt att andas, Trötthet, Vardagligt prat vid 6:53 e m av solola

Jag skulle ha gått till Bup idag. Men jag var så in i norden trött. Jag gick till kuratorn istället och bad henne låsa upp vilrummet. Jag låg coh sov i en och en halv timme. Det behövdes. Men nu ångrar jag mig. Jag hade verkligen behövt prata idag. Dock fick jag pratat en stund. Med Eva. Jag berättade, hon lyssnade. Hon berättade, jag lyssnade. Och kände igen mig. Hon sa så mycket smarta grejer. Och förstod precis.

”Varma bad, massage och mycket kärlek”

Det var medicinen hon ordinerade mig. Och hon anar inte hur rätt hon har.
”Du behöver någon som älskar dig och stöttar dig. Som gullar med dig.”
Jaa, det gör jag. Jag vill bli gullad med. Och älskad. Och kramad. Och stöttad.

Tur att jag har mina vänner. Idag satt jag och Christin och fikade en lång stund. Njöt av varsin chokladmuffin. Och en grymt varm kopp te.

Medea gick förresten jättebra! Och kul som tusan var det! Vi fick spela den två gånger, jag hade velat fortsätta hela dagen, det var så skönt att skrika! Från toppen av lungorna, bara häva ur sig ett långt skri fyllt av dödsångest (vet inte om dödångesten hördes, men jag kände den… spelade två barn som blev dödade för de som inte vet.)

Nä, jag måste gå och lägga mig nu. Sova. Jag är helt slut.
Imorgon är det balett, och det skall gå bra! Imorgon skall det inte bli några anfall, oh nej. Hela lektionen skall jag vara med. Så det så.
Och det skall gå bra på teatern med dialogen. Jag och Johanna skall komma på jättebra idéer och lära oss den utantill snabbt.
Och kören skall också gå jättebra. Inga anfall där heller. Icke sa Nicke!

Godnatt alla,

Kajsa-Lisa

Nästa sida