05.27.09
Kan bara vara just den jag är, men det räcker inte här….
Sitter och kan inte sova, tusen tankar, sånger, sorger, massa saknad och massa kärlek… det är nog för att hålla en vaken ett jävla tag. Och inte finns det nåt på tv heller… sitter och ”titta” (lyssnar) på en radiokanal och zappar mellan ”schlager-” och ”svenskt”-katergorin… just nu rullar Caroline af Ugglas ”Snälla snälla”. Jag tycker om den. Faktiskt.
Shit alltså, jag sprängs snart. Min hals är så sjuk, och jag får panik på alla sånger jag vill, men inte kan sjunga just nu. Den är en abstinens som inte går att beskriva! Och jag som upptäckt så mycket nytt det sista i sångväg som jag vill utforska och utveckla! Jag har inte tid att vara sjuk, det finns så mycket att sjunga! Städade förut med mamma och vi lyssnade på Cats… tjena, prova att lyssna på den utan att sjunga med… mamma fick dra skräckexempel på artister som förlorat sina sångröster för att jag skulle hålla tyst. Och knappt då gick det…
Usch, alla dessa tankar på tal om mamma… härom dagen när vi skulle äta så började hon gråta, och jag frågade vad det var… ”det är faktiskt du”. Jävlar vad det skar. Återigen, jag gör inte tillräckligt, visar inte min uppskattning, jag bör inte stänga in mig på mitt rum så mycket. Yes, tack, där rök min sista bundsförvant. Under alla dessa år när Hasse varit på mig har jag ändå alltid haft mamma, men nu har jag tydligen inte henne heller… Det känns inte så i alla fall. Hon fattar inte. Det låter sjukt klyschigt, men hon fattar verkligen inte. Hon förstår inte känslan jag ständigt bär på, att det inte finns någonting jag klarar av. Att jag inte vill ha det där jävla sommarjobbet för att jag inte kommer klara det. Att jag inte vill vara med dom, för att han är där. Att jag inte duger för att jag bara drömmer och fantiserar hela tiden, skapar mig egna världar att fly till så fort jag kan. Ja, men ser du ett mönster? Jag kanske lever i mina världar och tv-serier av en anledning? Jo, för jag skapar trygghet i musikalerna, i tv-serierna och i mina fantasier. Trygghet som inte finns någonstans. Här hemma kan man ju tydligen inte vara trygg, för man vet aldrig när man får ett hugg i ryggen. Man trodde allt var bra, att man dög. Men nej. Varför skulle man duga?
Fy vad jag hatar det här… Jo, förresten. Det finns trygghet. I människor. Och de här människorna saknar jag något otroligt just nu. Synd att man skall få breakdowns mitt i natten, annars kunde man ju kanske ringt dom, bara säga hej…
Åh vad jag vill ha en storasyster… Eller det behöver inte ens vara en storasyster. Bara någon, lite äldre, som alltid fanns där. Till och med mitt i natten. Någon som tröstade, kramade, som man kunde prata om allt med.
Usch, näe, nu får det vara nog.
Godnatt.
02.27.09
”Aldrig har jag känt såhär, nej aldrig har jag tvivlat på vem jag är…”
Shirley Clamp’s låt ”Aldrig” började just snurra i huvudet. Ännu en såndär underbar låt som man kan plocka fram känslorna till. Oftast gråt, även i detta fallet. Så det är lite deppigt. Och jag som garvat hela dagen och spelat cool och oberörd. Och det är just det… spelat. Spelat så bra att jag lurade mig själv, en stund. Tills jag berättade hur det var för någon. Då brast något. När jag kom tillbaka till skolan kollapsade jag i korridoren och grät och grät. Stod utanför lärarnas dörr en timme och hulkade, men vågade inte gå in. Ville bara säga några ord:
Jag orkar inte längre
Men jag ringde till Lenas mobil istället. Hon svarade inte, men jag tänkte att hon skulle ringa upp senare. Det gjorde hon, när jag satt på bussen och äntligen samlat mig. Efter samtalet började det rinna igen. Men hon lyssnade och tröstade. Jag tycker mycket om henne. Mycket.
Men vad faaaan???!!!! Såg just på tv att de spelat in ”Bröderna Lejonhjärta”, alltså musikallåtarna, men med Pernilla & Benjamin Wahlgren och Niklas Andersson??????? Meh! Den musikalen tillhör Alexander, Hanna och Annica!!!! Niklas i all ära, men… Åh… tröttsamt! Jaja, TACK för att den spelats in iaf, bättre än inget.
Ja, kom ju helt bort från ämnet, men det var väl lika bra. Känner mig hur som helst hopplöst ensam.
Godkväll.
Kajsa
02.24.09
Skitdag… yet, not….
Hmm… Fram till teatern så var dagen bra, liksom slätstruken. På teatern fick vi som har Anders som handledare tillbaka våra loggböcker. Min var för mycket som en dagbok, surprise, men det gör inget, jag fattade hur jag skulle skriva för att göra det mer som dom vill ha det. Det var det en av oss som inte fattade, och ställde därmed till en jättescen… Jag blir ju så himla rädd när folk blir upprörda och höjer rösterna, men jag rabblade namnen på folk som betyder extra mycket för mig, som ett mantra, så det gick ganska bra.
Klassrådet. Elevtiden. Whatever you want to call it. Lesson from… nåt fult. Jag hatar det verkligen. Och jag hatar att bli ignorerad. Jag hatar att bli behandlad som luft. Jag skiter i vad folk säger, om de vill att jag skall vara med. Jag vill inte vara med. För jag tänker inte vika mig. Tänker inte ändra åsikt eller böja mig bara för att bli accepterad, eller spela teater bara för att få vara med. Jag vill vara mig själv. Tyck om mig som jag är, eller strunta i det. Jag vill inte med till London. Så. Basta. Hoppas Ryanair går med på att avboka, det var ju så nyligen bokningen gjordes. Håll tummarna.
Tack gode Gud för musiken. Lyssnar nu på ”Som en himmel”, en låt som betyder så otroligt mycket för mig. Den tröstar, glädjer, lugnar… det som behövs i stunden liksom. Just nu tröstar. Det är som att någon håller mig i sin famn och sjunger de vackra orden alldeles nära mina öron. Tröstar. Kramar. Älskar mig.
Det har dock funnits roliga grejer med denna dagen med, det var inte bara bagg. Jag fick se dig äta semla. Det var kul ^^ Och jag fick många skratt med Bide och Josefin. Och jag hade ett väldigt skönt samtal med Miriam och en annan Josefin. Tack för allt det.
Nu skall jag duscha och stryka, osv. Eller nej, inte stryka. Jag tar nog klänningen imorgon istället.
Jösses, katten är hysteriskt busig. Kastar sig upp i soffan, tar sats, svänger på svansen ett par gånger, kastar sig ur soffan och drar ett race runt huset… Kul att nån har roligt ^^
Godkväll!
Kajsa
Grattis på födelsedagen, älskade mamma! Jag längtar tills på lördag <3
02.23.09
Idiot?
Hej…
Eller nåt… fy vad jag är konstig, på bussen hem garvade jag nästan sönder mig åt ingenting tillsammans med Louise, sen blev jag äcklad av mig själv och nu sitter jag här och är superdepp… Vad hände?
Jo, förresten. Jag vet vad som hände. Och det är verkligen patetiskt, om man ser på det utifrån, men för mig är det inte det. Jag frågade. Hon svarade. Svaret blev inte det jag ville, även om jag hade det på känn. Och jag blir heldeppig. Det har hänt förut. Fånigt.
”Har du tid?”
”Nä, är helt uppbokad”
”Okej”
Och det är inte okej för mig, nej, för jag är så oerhört självisk, men självklart fattar jag att hon inte kan ha tid för mina problem hela tiden, SJÄLVKLART! Det är bara nån fånig rektion inom mig som blir. Jaja, jag har gjort framsteg, jag började inte gråta den här gången! Heja mig! (Shit vad dum jag känner mig xD)
Blä, måste skriva av mig en grej.
I morse när jag bytte buss såg jag till min förskräckelse att Kenneth inte satt på vår vanliga plats, och jag letade febrilt efter ett ledigt säte (bussen var ovanligt full). Såg ett ledigt längst fram bredvid en gubbe och frågade om jag fick sätta mig. Han gjorde en inbjudande gest, så jag satte mig och började plocka upp min Ipod. Då kände jag till min förfäran att han luktade starkt av alkohol, och ni som känner mig vet hur jobbigt jag tycker sånt är. Han började prata med mig och säkerhetsbälten och Ipod:ar, jag svarade svalt men artigt, och sa sen ”nu tänker jag sova” och så blundade jag. Då lägger han sin stora iskalla näve på min hand och säger ”jag har så kalla händer, får jag hålla dig i handen och värma mig?”
Jag trodde på allvar att jag skulle trilla ner på golvet och dö! Jag blev helt chockad, men drog åt mig handen och sa ”nej” bestämt men liksom inte argt. Jag kände mig så äcklig efter det. Och så fruktansvärt rädd! Egentligen utan anledning, eftersom bussen var full med mina ”bussvänner”, så det var ju ingen risk för något… ja, mer liksom. Men herrejösses vad upprörd jag kände mig!
När vi väl var framme så sprang jag av bussen och rusade in på terminalen och in på toaletterna. Där gömde jag mig ett tag, sen köpte jag mig en stor Mocha latte och satte mig och läste. Fy vilken start på dagen!
Käre jösses, jag måste verkligen värma min mat nu, tror att jag kommer bli mycket gladare då.
Bye for now!
Kajsa
09.30.08
???
Men allvarligt talat, vad är det som händer?
Vaknar upp, glad, pigg, lust att ta itu med talet. Här sitter man nu ett antal timmar senare och är hur jävla low som helst. Försöker identifiera varför jag känner som jag gör. Tänker på drömmen jag hade i natt, kommer in på kattungarna. Börjar gråta. Tänker på folk jag saknar. Saknar mer, måste sätta ”Till en ängel” på repeat för att få lite tröst.
Har skrivit klart talet men är inte alls nöjd, men jag tror jag skall låta det ligga till imorgon och bearbeta mer då. Kajsa, du har varit jätteduktig som skrivit talet, bra jobbat!
Så, så det är inte det som är fel, att jag inte gjort något nyttigt alltså.
Kan det vara att jag vill att mina böcker skall komma som jag beställt? Näe, så himla mycket längtar jag inte efter dem. Kan det vara så att jag tyckte slutet på ”Kaskeloternas sång” var så himla dåligt!? Ja, det är nog en orsak. Ja, jag känner att det är det, hela boken var så ledsam i slutet, såklart att det sänkte mig något oerhört.
Förut tänkte jag att jag skulle sjunga lite ”Memory” så jag kan den bra till nästa sånglektion. Men jag har inte lust… det är helt sjukt, jag har inte lust att sjunga… det tar verkligen emot när jag tänker på det. Blä. Och inte vill jag se på film heller. Men vad i hellapella är detta?! Inte ens sova vill jag, och då är det illa! Det brukar alltid funka när jag är låg. Kanske skall lyssna lite på Mia…? Ja, det tror jag, hon får mig alltid att skratta.
Bye for now.
Kajsa
09.29.08
Vad har hänt…?
Fick nåt slags… breakdown idag efter lunch. Kallsvettades, fick ont i magen, blev trött som ett svin, yr, ont i huvudet. Lade mig på golvet men Lou följde mig till vilorummet. Jag somnade som en sten, vaknade till då och då och frös, trots fleece-filt. Sov tills Lou knackade på dörren och sa att sång C just skulle börja, så jag kravlade mig upp ur mitt (då) varma bo. Led mig igenom lektionen, alldeles för hög nivå för mina nysovna öron och mitt sprängande huvud. När det blev för långrandigt läste jag ”Kaskeloternas sång” och glömde bort var jag var. Jag simmade bredvid valarna och kände deras lycka över att simma, dyka och hoppa.
Hade ett fint samtal på bussen, kul att vi kunde dela tankar och känslor med varandra, C.
När jag kom hem började jag baka kakor och samtidigt som jag lyssnade på ”Så Dumt!” och Mias röst fick mig att bli lite gladare. Hon läser så bra, jag skrattar när hon svär och betonar olika saker. Underbara människa.
Denna melankoli som drabbat mig måste vara saknad. Jag är inte skapad för att leva själv, jag behöver min mamma bredvid mig. Jag går runt i något slags vakuum, bubbla, är inte alls med på vad som händer runt omkring. Vill hänga med, men något har stängt av. Underligt. Shirley Clamp’s låt ”Ensam” började just ljuda i mitt huvud.
Bye for now
Kajsa
09.23.08
Betydelsefull…
Jag fattar inte hur en människa kan betyda så mycket… Större delen av min trygghet, och så blir det nya idéer som innebär att denna trygghet flyttas… okej, hon finns ju kvar, men faan vad jag saknar henne jämt…
Jäkla skit. I miss you.
03.16.08
”Det är slut…”
Nu är sista My Fair Lady-föreställningen över. Slut. Finito. Jag kan inte förstå, och jag saknar den något fruktansvärt redan.
”Aj som faan i helvetes skit och pess!” har sagts för sista gången.
”É du mossa till denne flanen? Då är la du änna ytterst ansvarig för det psykliska lidande och den ekonomiska förlust han har tillfrågat maj!”
Ja herrejösses vad jag älskar den.
Farväl alla underbara människor som varit med om att skapa My Fair Lady. Och tack!
Kajsa-Lisa
02.28.08
I morgon är det intagningsprov hela dagen i skolan. Det innebär att jag bara har svenska på morgonen till ca klockan 09.15, sen har jag fem timmar håltimma tills matten börjar. Och efter matten slutar jag. Då undrar jag såhär: Är jag dum i huvudet som inte går imorgon? Vi får inte ens vara i estetkorridoren, för där skall alla nior vara och de få utvalda som får hjälpa till. Just det. Utvalda. Än en gång förbisedd. Jag hatar det! Varför kan inte jag få hjälpa till? Jag älskar att hjälpa till! Jag vill hjälpa till! Och så får man inte det. Inget speciellt med de som var med på hjälpatill-listan. Säkert. Alla som ropades upp är ju bra på någonting. Tror de man är helt blåst eller? ”Ni skall inte känna er förbisedda”… tss! Det är väl klart man gör! Det är ju som att bli vald sist när man skall spela brännboll! Det är väl klart man känner sig ledsen och bortglömd när man inte ens får hjälpa till! Jag begär inte att få vara för-dansare, för det skulle jag inte klara av, det vet jag själv… jag behöver inte ens få vara motläsare i teatern, eller vad-det-nu-är-man-hjälper-till-med när det kommer till sången. Men bara få hjälpa till, visa runt, prata med, svara på frågor. Jag hade tusen frågor när jag sökte in. Inte nån fanns där som kunde svara på dem. Vi satt bara en liten grupp och hade tankar och funderingar. De på listan kommer väl göra det också, svara på frågor, visa runt. Det räcker säkert med dem, men jag känner mig ändå bortglömd. Bortglömd och struntad i. Jag såg allt hur de som blev uppropade sträckte på sig lite extra. Och det är klart! Det hade jag också gjort! Det är bara det att jag är så fruktansvärt avundsjuk på de ”normala”. Äh, ingen är väl normal, men de som klarar av allt. De som lämnar in läxuppgifter, skriver proven, inte bryter ihop och gråter varje dag. De som kan dansa utan att få ångetsattacker. Det är de som får göra saker. Inte jag. För jag är bräcklig. Svag. De får inte belasta mig för mycket, för då bryter jag ihop. Men de fattar inte! Det är ju det roliga jag måste få vara med om! Det är ju det roliga som håller en uppe, och så får man inte vara med! Hur tror de man känner sig då? Jo, det skall jag tala om. Som en sopa. Man känner sig som en sopa. Nån som inte förtjänar att gå där, som alla sneglar på för att se om man gråter eller skrattar. Nån som de inte förstår varför hon vill gå kvar, hon klarar ju ingenting? Hon mår ju bara ännu sämre? Det är i sådana här stunder jag skall plocka fram alla snälla ord, fina ord och glada tillrop. Och det gör jag. Från min allra finaste ask, klädd med sammet innuti, bäddad med den mjukaste bomull lyfter jag försiktigt upp glädjebubblorna invirade i silkepapper. De är så sköra, så sköra. Både bomull och silkepapper. Jag tittar på bubblorna, ser de glada fina scenerna spelas upp, hör de fina snälla orden. Jag är så tacksam för dem, men de kan inte ta bort känslan av… jag kommer inte på ordet… jo. Obehövd-het. Att känna sig obehövd. För det finns så många glada starka människor i hopen. Bara de inte glömmer den osynliga med en outtömlig ocean av kraft, vilja, lust, glädje, energi som hon har inom sig, redo att ta fram så fort det är något som hon älskar som är på gång. Då kommer entusiasmen. De annars matta, trötta ögonen börjar skina och lysa, på kinderna sprider sig en glad, frisk rodnad och kroppen värms upp av bubblet och det varma som kommer innifrån magen, forsar iväg, ända ut till fingertopparna.
Glöm inte den lilla osynliga. Hon vill inget hellre än att visa vad hon har att ge. Det är mycket. Det är bara ingen som sett det än.
02.01.08
Tusen tankar
Ojoj, denna dag. Dessa miljoner tankar. Fjärilspirr och kvillrande känsla blandas med tårar och hopplöshet. Det är först såhär i kvällningen, när man börjat varva ner, som tankarna riktigt kommer igång. Rollerna sattes idag. Jag är inte besviken, inte alls! Men ändå känner man sig som en medelmåtta. En av alla horor. Jag förväntade mig inte att få en större roll, verkligen inte, och jag är inte besviken, men det fanns ju alltid ett litet hopp. En liten låga som alltid finns där och värmer mig i de svartaste av stunder. Jag började tänka att jag kanske är inne på fel spår, detta är inte min grej, jag är inte så duktig, vad kan jag utbilda mig till istället? Men så kom rösten. ”Men kära lilla du, bara för att det inte blev en så stor roll denna gången betyder det ju inte att det alltid kommer vara så. Och skulle det bli så, så är det ju nästan skitsamma eftersom du ändå kommer jobba med samma sak och ha lika kul, om inte ännu roligare!” Och då tänkte jag genast på Martyna. Hon hade inte huvudrollen i Chess, ändå var hon den jag lade mest märke till. För att hon har utstrålning. Och det är det det handlar om. En huvudroll utan utstrålning är ju tråkigt att titta på, men finns det någon annan på scen som gnistrar och lyser, så kan det rädda hela föreställningen. Vad patetiskt, nu låter det som att jag försöker övertala mig själv att inte vara besviken, men jag är inte det. Inte på det sättet. Inte alls. Jag blev så glad när han skrev upp mitt namn. Mimi – Kajsa J
Jag skall ”dela” roll med den andra Cajsa. Jag blev glad, för det känns som vi kommer ha kul. Och det skall bli spännande att spela hora! Det är så långt ifrån mig man kan komma, snacka om en utmaning! En riktigt rolig utmaning! Detta projekt tar jag mig an med glatt humör och jag vet att vi kommer ha hur kul som helst! Over and out.
Över till något annat. Jazzen. Jag avskyr diagonalen. Det bara är så. Uppvärmningen gick någorlunda bra, hängde jag inte med så tittade jag. No problems. Men sen. Di-a-go-nal. Bara ordet. Schasséer med jazzwalk. Och man känner sig som en valross. Det känns som jag bara ramlar fram utan någon styrsel, finess och grace. Hjärtklappningen kom, andningen spändes åt. Jag gick åt sidan. Jag avskyr att gå till sidan, för man står obönhörligt mitt emot spegelväggen och ser därmed sig själv där man står med sin skam och rodnar. Rodnar över att man är så vek och inte vågar. Över att man är dålig. Jag började hyperventilera ganska ordentligt, rummet suddades ut och det svartnade framför ögonen, snurrade och gungade. Det gick över. Velade lite fram och tillbaka. Och då blev jag arg. Antingen kommer det, och det på riktigt, eller så kan det lika gärna hålla sig borta. Inget mes med en och annan flämtning. Det tar sån himla tid då. Bättre att få det big time och så är det över på max en halvtimme. Om inte kan det ju hålla på hur länge som helst. Idag började jag gråta istället. För jag är så trött på det, på allt. Och alla lärare är sura, jag vågar knappt se dem i ögonen. Känns som de är så oerhört trötta på mig och mina sjuka ”problem”. Förlåt mig, snälla ni, jag försöker mitt bästa, jag gör vad jag kan, kämpar för att orka, snälla, var inte arga på mig. Bubblan dyker upp i mitt huvud, och den underbara tanken att stänga in sig i tysthet sköljer över mig som en varm våg. Men jag blir rädd. Lämna allt? Ja tack. I de stunderna. Men kan man ta sig ut ur bubblan när man vill? Eller måste man stänna där en viss tid. Tänk om man inte kan ta sig ut alls? Då börjar jag gråta igen, för jag är rädd och ensam. Orden klingar i mitt huvud.
”Giftet har börjat ta, det rusar runt i blodet nu
Starkare varje dag, jag kan inte få nog, men du
Känner du samma sak, känner du igen det här
Vet du hur ont det gör, har du också varit där?
*
Stoppa mig innan jag går för långt
Stoppa mig nu så slipper jag ångra
mitt enda liv
Stoppa mig innan jag går för långt
Demonerna är ju redan så många
Så lite tid, i mitt enda liv.”
Tårarna droppar ner på tröjan, den som håller om mig känner hur en tår landar i armvecket.
Och L. Måtte hon inte vara arg på mig. Jag försöker hela tiden med att locka fram ett leende. Lyckas ibland, men sen är det lika sammanbitet i alla fall. Och du struntar i att jag gråter. Det har blivit en vana, både gråten och attackerna. Men bara för att det händer ofta betyder det inte att jag inte är lika ledsen, får lika ont i själen, som någon annan. Jag är orolig för dig. Ser att du har ont. Du haltar ibland och rynkar ihop ögonbrynen, men man ser det inte om man inte tittar noga. Jag vill att du skall må bra och slippa ha ont. För du betyder så mycket för mig.
Men ingen betyder mer än mamma. Mamma. Jag saknar henne så jag håller på att gå sönder. Saknar att kunna dryfta dagen när man kommer hem från skolan, en varm famn att krypa ihop i och prata. Få ”feedback” som verkar vara lärares favoritord. Jag har börjat avsky det, men det är det bästa jag har för tillfället.
Jag älskar dig mamma.
Nä, nu får det vara slut på den patetiska klagan. Var glad att du lever! Det är jag. Bara så du vet. Väldigt glad.
Kajsa-Lisa
