maj 25, 2008
Holy macaroni!
Nu var det banne mig väääldigt längesen jag skrev! Men treornas musikal som vi hållit på med den senaste månaden har tagit all möjlig tid. Okej att det var så galet påfrestande och rent av vidrigt ibland, men herregud vad roligt det har varit! Främst att få lära känna treorna närmre. De är så fantastiskt duktiga och snälla, och jag kommer sakna dem så fruktansvärt mycket nu när de tar srudenten.
Sista föreställningen firades med party på Combi, först lite tacobuffé och läsk, sen JÄKLAR drog dansen igång! Jag som ju aldrig vågar dansa dansade precis hela kvällen. Satt still ett par gånger för att dricka vatten (svettades som en flodhäst), men det var väl allt. Den roligaste kvällen jag var med om på väldigt länge! Dock har ju allt en baksida, och nu pratar jag inte om bakfylla eftersom jag inte dricker, men min kropp! Jag kände att det gjorde lite ont i höger vad när vi åkte hem, jag och Christin, men tänkte att det vara var träningsvärk eftersom jag stått och hoppat upp och ner ganska mycket. När jag gick upp på lördagen gjorde det ont, men inte förfärligt, men det blev bara värre och värre, och på kvällen kunde jag banne mig inte gå! Och idag är det sju resor värre! Jag har blåmärken i knävecken, ett stort på armen efter att ha klämt mig under ett bord i pausen till Hair.nu. I knäväcken liksom! Det måste ju vara någon slags bristning eller liknande, jag har ju inte fått några slag där precis. Hur som helst, det gör jäkligt ont, och jag är jäkligt sur, för nu kommer jag ju inte kunna genomföra min gren på fältstafetten på onsdag (=springa över älven 3 gånger och hämta badankor). Skit också. Men, herregud, jag skall inte klaga, nu har jag ett synnerligen giltigt skäl till att bara ligga hemma och vila upp mig. Nu skall jag nog kolla på någon bra film.
Hej så länge!
Kajsa
april 14, 2008
Varför? Så meningslöst…
Lilla fina Engla.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur det kunde bli såhär. Motiv? Vad i hela friden hade denna lilla flicka gjort monstret som gjorde det här mot henne och hennes familj? Jag kan inte ens tänka klart, allt jag frågar mig är ”varför?” VARFÖR?! Finns det någon som vet det, vet monstret det själv? Engla, tio små år, hela livet farmför sig! Cyklandes hem från träningen själv för första gången. Förföljd av ett monster. För det är vad ”han” är. Ett monster. Ondskan personifierad. Hade jag kunnat så hade jag gjort mig olycklig på ”honom”, närmligen mördat ”honom”. Fast det är ”han” inte värd, ”han” skall leva i många år med vetskapen och ångern och alla plågor det innebär. Om ”han” nu kan känna ånger. Jag tror inte det. ”Han” är ingen människa.
Fina lilla Engla. Ikväll klockan 21.00 skall vi tända ljus i våra fönster för dig och din familj. Titta ner från himlen och se att vi är många som är med dig och dina nära. Detta borde inte ha fått hända. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra, maktlösheten är obeskrivlig. Men jag hoppas du har det bra. Jag vet att du har det, för du är en kämpe, och du vet hur älskad du är, och att ingen någonsin kommer att glömma dig.
februari 22, 2008
Ja käre barn!
Ojoj, idag höll man på att inte komma hem. Det är ju rå-stormen Allan, och det är superduper-översvämmningen Allan här och var, vilket betydde att min väg hem var avstängd då en buss flugit i diket och låg där vattenfylld och dan. Så det blev en timmes extra färd med många omvägar, lite färj-åkning och många svordommar, haha! Mest över att täckningen till mobilen nästan inte existerade. Genast börjat Shirley Clamp’s låt ”Dålig mottagning” mala i huvudet.
However, hem kom jag tillslut, tackar, och middag fick man i sig. Sen drog jag på mig pyjamasbrallorna, kröp ner under mitt duntäcke och kollade på Let’s Dance. I mitten av Carin da Silva’s dans ramlade ögonlocken ner, sen somnade jag som en sten och missade Tina och Linda! Det tyder ju bara på hur oitressant det blivit sen Cissi och Rickard åkte ut… det tog mig hårt. Men, jag fortsätter coacha Linda, Tina och Carin.
Idag vaknade jag ju för övrigt med nackspärr, så jazzen var bara att glömma kände jag med en gång, men jag bytte om och gick in i salen, men Lena sa att det nog var bäst att jag bara promenerade. Så då gick jag och Sanna en sväng och ventilerade, både lungor och tankar, haha! Sen på gympan fick vi som inte vara med (boxning med nackspärr, nej tack) promenera ”Hälsans stig”… kan ju säga att jag, Emilia och Mickan först gick till Maxi och sen till skolan och roade oss där istället. Dock skulle vi tillbaka, och då hade det passande nog börjat ösregna. Och då menar jag verkligen ösregna. Vi var TOtalt genomblöta när vi kom fram, vilket ju var väldigt bra, för då såg det verkligen ut som vi hade varit ute och kämpat. Det enda som var bra med den vätan var att jag fick små lockar runt hela ansiktet, så mycket har det ladrig blivit förr, och det var ju kul, då kände jag mig fin. Dock blev vi iskalla, och jag känner redan feberrosorna sprida sig på kinderna och gruset börjar svida i halsen. Tack för den. Jaja, det för mestadels en kul dag med många skratt! Och den trötthet jag känner nu, är inte den där hopplösa låt-mig-lägga-mig-ner-föralltid-tröttheten, utan en mer trött-efter-en-vecka-i-skolan-trötthet. Det känns väldigt bra, lite hopp om framtiden, månne? Det var nog den där Shakespeare-texten som gjorde det. Den satt där den skulle, nu är den gjord!
Nu skall jag först tvätta håret, sen nana, upp tidigt imorgon, för då händer det grejer minnsann!
Dejlig natt, i detta stormiga land!
Kajsa-Lisa
februari 1, 2008
Tusen tankar
Ojoj, denna dag. Dessa miljoner tankar. Fjärilspirr och kvillrande känsla blandas med tårar och hopplöshet. Det är först såhär i kvällningen, när man börjat varva ner, som tankarna riktigt kommer igång. Rollerna sattes idag. Jag är inte besviken, inte alls! Men ändå känner man sig som en medelmåtta. En av alla horor. Jag förväntade mig inte att få en större roll, verkligen inte, och jag är inte besviken, men det fanns ju alltid ett litet hopp. En liten låga som alltid finns där och värmer mig i de svartaste av stunder. Jag började tänka att jag kanske är inne på fel spår, detta är inte min grej, jag är inte så duktig, vad kan jag utbilda mig till istället? Men så kom rösten. ”Men kära lilla du, bara för att det inte blev en så stor roll denna gången betyder det ju inte att det alltid kommer vara så. Och skulle det bli så, så är det ju nästan skitsamma eftersom du ändå kommer jobba med samma sak och ha lika kul, om inte ännu roligare!” Och då tänkte jag genast på Martyna. Hon hade inte huvudrollen i Chess, ändå var hon den jag lade mest märke till. För att hon har utstrålning. Och det är det det handlar om. En huvudroll utan utstrålning är ju tråkigt att titta på, men finns det någon annan på scen som gnistrar och lyser, så kan det rädda hela föreställningen. Vad patetiskt, nu låter det som att jag försöker övertala mig själv att inte vara besviken, men jag är inte det. Inte på det sättet. Inte alls. Jag blev så glad när han skrev upp mitt namn. Mimi – Kajsa J
Jag skall ”dela” roll med den andra Cajsa. Jag blev glad, för det känns som vi kommer ha kul. Och det skall bli spännande att spela hora! Det är så långt ifrån mig man kan komma, snacka om en utmaning! En riktigt rolig utmaning! Detta projekt tar jag mig an med glatt humör och jag vet att vi kommer ha hur kul som helst! Over and out.
Över till något annat. Jazzen. Jag avskyr diagonalen. Det bara är så. Uppvärmningen gick någorlunda bra, hängde jag inte med så tittade jag. No problems. Men sen. Di-a-go-nal. Bara ordet. Schasséer med jazzwalk. Och man känner sig som en valross. Det känns som jag bara ramlar fram utan någon styrsel, finess och grace. Hjärtklappningen kom, andningen spändes åt. Jag gick åt sidan. Jag avskyr att gå till sidan, för man står obönhörligt mitt emot spegelväggen och ser därmed sig själv där man står med sin skam och rodnar. Rodnar över att man är så vek och inte vågar. Över att man är dålig. Jag började hyperventilera ganska ordentligt, rummet suddades ut och det svartnade framför ögonen, snurrade och gungade. Det gick över. Velade lite fram och tillbaka. Och då blev jag arg. Antingen kommer det, och det på riktigt, eller så kan det lika gärna hålla sig borta. Inget mes med en och annan flämtning. Det tar sån himla tid då. Bättre att få det big time och så är det över på max en halvtimme. Om inte kan det ju hålla på hur länge som helst. Idag började jag gråta istället. För jag är så trött på det, på allt. Och alla lärare är sura, jag vågar knappt se dem i ögonen. Känns som de är så oerhört trötta på mig och mina sjuka ”problem”. Förlåt mig, snälla ni, jag försöker mitt bästa, jag gör vad jag kan, kämpar för att orka, snälla, var inte arga på mig. Bubblan dyker upp i mitt huvud, och den underbara tanken att stänga in sig i tysthet sköljer över mig som en varm våg. Men jag blir rädd. Lämna allt? Ja tack. I de stunderna. Men kan man ta sig ut ur bubblan när man vill? Eller måste man stänna där en viss tid. Tänk om man inte kan ta sig ut alls? Då börjar jag gråta igen, för jag är rädd och ensam. Orden klingar i mitt huvud.
”Giftet har börjat ta, det rusar runt i blodet nu
Starkare varje dag, jag kan inte få nog, men du
Känner du samma sak, känner du igen det här
Vet du hur ont det gör, har du också varit där?
*
Stoppa mig innan jag går för långt
Stoppa mig nu så slipper jag ångra
mitt enda liv
Stoppa mig innan jag går för långt
Demonerna är ju redan så många
Så lite tid, i mitt enda liv.”
Tårarna droppar ner på tröjan, den som håller om mig känner hur en tår landar i armvecket.
Och L. Måtte hon inte vara arg på mig. Jag försöker hela tiden med att locka fram ett leende. Lyckas ibland, men sen är det lika sammanbitet i alla fall. Och du struntar i att jag gråter. Det har blivit en vana, både gråten och attackerna. Men bara för att det händer ofta betyder det inte att jag inte är lika ledsen, får lika ont i själen, som någon annan. Jag är orolig för dig. Ser att du har ont. Du haltar ibland och rynkar ihop ögonbrynen, men man ser det inte om man inte tittar noga. Jag vill att du skall må bra och slippa ha ont. För du betyder så mycket för mig.
Men ingen betyder mer än mamma. Mamma. Jag saknar henne så jag håller på att gå sönder. Saknar att kunna dryfta dagen när man kommer hem från skolan, en varm famn att krypa ihop i och prata. Få ”feedback” som verkar vara lärares favoritord. Jag har börjat avsky det, men det är det bästa jag har för tillfället.
Jag älskar dig mamma.
Nä, nu får det vara slut på den patetiska klagan. Var glad att du lever! Det är jag. Bara så du vet. Väldigt glad.
Kajsa-Lisa
januari 22, 2008
Aaj, aaj, aaaaaj! (Uttalas som Frösö-Frasse säger i Pelle Svanslös) ^^
Alltså, dessa ryggar. Okej att jag älskar att de bär upp hela överkroppen och ger stadga och så, men fasen vad de kan lägga sig till med att orsaka ytterst plågsam och irriterande smärta! Jag kan inte gå upprätt utan haltar fram som en stelbent Quasimodo med en vete-påse instoppad under tightsen i korsrygg/skink-höjd. Icheas! Fy för den lede. Har jag väl lagt mig kommer jag inte kunna komma ur sängen igen, så det blir ingen skola imorgon, vilket grämer mig en smula då jag skulle hållt i uppvärmningen på musikalteatern och gjort ett prov på eos-lektionen. Plus att jag skulle sålt fika under treornas Vintervarieté på kvällen. Men icke. Jag skall spara krafter till på torsdag då jag dels skall prata med någon speciell, dels se på Vintervarietén och dels hjälpa till att sälja fika i pausen till densamma. Plus att jag överhuvudtaget skall klara av själva skoldagen, höhö…
Men, det blir skönt att vila, kunna ägna en hel dag åt Harry Potter, och skriva klart balettfrågorna. Får ha datorn på magen i sängen och bulla upp rejält med ätbart på sängbordet, hehe.
Nu skall jag nog lägga mig horisontalt.
Kajsa-Lisa
