maj 27, 2009
Kan bara vara just den jag är, men det räcker inte här….
Sitter och kan inte sova, tusen tankar, sånger, sorger, massa saknad och massa kärlek… det är nog för att hålla en vaken ett jävla tag. Och inte finns det nåt på tv heller… sitter och ”titta” (lyssnar) på en radiokanal och zappar mellan ”schlager-” och ”svenskt”-katergorin… just nu rullar Caroline af Ugglas ”Snälla snälla”. Jag tycker om den. Faktiskt.
Shit alltså, jag sprängs snart. Min hals är så sjuk, och jag får panik på alla sånger jag vill, men inte kan sjunga just nu. Den är en abstinens som inte går att beskriva! Och jag som upptäckt så mycket nytt det sista i sångväg som jag vill utforska och utveckla! Jag har inte tid att vara sjuk, det finns så mycket att sjunga! Städade förut med mamma och vi lyssnade på Cats… tjena, prova att lyssna på den utan att sjunga med… mamma fick dra skräckexempel på artister som förlorat sina sångröster för att jag skulle hålla tyst. Och knappt då gick det…
Usch, alla dessa tankar på tal om mamma… härom dagen när vi skulle äta så började hon gråta, och jag frågade vad det var… ”det är faktiskt du”. Jävlar vad det skar. Återigen, jag gör inte tillräckligt, visar inte min uppskattning, jag bör inte stänga in mig på mitt rum så mycket. Yes, tack, där rök min sista bundsförvant. Under alla dessa år när Hasse varit på mig har jag ändå alltid haft mamma, men nu har jag tydligen inte henne heller… Det känns inte så i alla fall. Hon fattar inte. Det låter sjukt klyschigt, men hon fattar verkligen inte. Hon förstår inte känslan jag ständigt bär på, att det inte finns någonting jag klarar av. Att jag inte vill ha det där jävla sommarjobbet för att jag inte kommer klara det. Att jag inte vill vara med dom, för att han är där. Att jag inte duger för att jag bara drömmer och fantiserar hela tiden, skapar mig egna världar att fly till så fort jag kan. Ja, men ser du ett mönster? Jag kanske lever i mina världar och tv-serier av en anledning? Jo, för jag skapar trygghet i musikalerna, i tv-serierna och i mina fantasier. Trygghet som inte finns någonstans. Här hemma kan man ju tydligen inte vara trygg, för man vet aldrig när man får ett hugg i ryggen. Man trodde allt var bra, att man dög. Men nej. Varför skulle man duga?
Fy vad jag hatar det här… Jo, förresten. Det finns trygghet. I människor. Och de här människorna saknar jag något otroligt just nu. Synd att man skall få breakdowns mitt i natten, annars kunde man ju kanske ringt dom, bara säga hej…
Åh vad jag vill ha en storasyster… Eller det behöver inte ens vara en storasyster. Bara någon, lite äldre, som alltid fanns där. Till och med mitt i natten. Någon som tröstade, kramade, som man kunde prata om allt med.
Usch, näe, nu får det vara nog.
Godnatt.
februari 17, 2009
Jamen visst.
Jodå, än en gång tog det typ tjugo år innan jag skrev igen. However.
Ojoj, denna dag.
Den började helt fantastiskt med ett samtal med Lena. Människan är ju banne mig magisk, hon säger så bra saker och är så klok och… mänsklig. Jag gick därifrån så glad, uppfylld och trygg. Trygg med att jag har hennes stöd, she’s covering my back, liksom. Men. There’s always a but. Hon bad mig prata med Kristina, och det samtalet gick sådär. Hon tolkade fel, och började ”skälla” fast liksom inte på mig, men jag blev så frustrerad över att hon inte fattade vad jag sa och varför, så tillslut började jag gråta… great. Hon skämdes nog, för hon sa ”men jag menar ju inte detta för dig” och så gav hon mig en karamell. Herrejösses vad rar hon är, hihi ^^ Jaja, nu känns det ganska bra, men jag grät hela vägen till bussen för mig själv, lyckligtvis var Oliver där och muntrade upp mig. Well, well, det blir bra.
Dock, har jag ju sovit knappt åtta timmar på två dygn, och då min puls ibland rusar, huvudvärk förekommer och jag tydligen haft lite näsblod, så stannar jag hemma imorgon och vilar. Det blir skönt. Jag skall bära in vagnslaster med ved så jag inte behöver springa varje dag. Det är ganska mysigt med ett eget hemman. Jag och katten. Kristina har tre. Jag blev alldeles glad.
Ja, that’s all for now, I think.
Kajsa
augusti 19, 2008
Sleepless in the deep woods…
Jepps, idag började skolan! Lovely! Men det första som händer är att jag får chocken Allan: Lena skall inte ha oss längre, hon och Anna Z skall bli studiehandledare till tvåorna!!!
Först blev jag helt stum och fattade knappt vad jag hette, var rätt upprörd ett bra tag, men sen lugnade jag mig och hoppades att det skulle komma en lösning längre fram på dagen.
Det var underbart att träffa alla kompisar igen, vad jag saknat alla! Känns bra att ha börjat igen.
However, vi var i teatern en stund, sen gick vi till vårt klassrum där Aldo gav oss scheman, skåpsnycklar, busskort (till de som inte hade) och berättade om kommande dagar. När han var klar fick vi gå och hitta våra skåp, de på fjärde våningen, jag tror jag är rätt nöjd med att inte ha dem i estetkorridoren för en gångs skull, det är så lugnt och skönt där uppe ^^
När jag väl hittat mitt så gick jag tillbaka ner igen, och då satt Aldo kvar, och så sa han till mig att han förstod att det här med Lena kom som en chock för mig, ”eftersom ni har en särskilt nära kontakt”, men hon har gått med på att de som har ett speciellt ”förhållande” till henne skall få ha kvar henne som studiehandledare.
Jag kunde ha kysst honom i den stunden, och han var så himla gullig, försiktig, omtänksam… nu tycker jag väldigt mycket om honom, så det var en toppen-avslutning på första dagen!
Efter denna glädjande nyhet åkte jag, Anna och Christin in till stan där vi hämtade min mobil som nu är ladag och hel (lovely!), sen fikade vi, sen kollade vi på kläder, sen gick vi till stationen och fikade igen i väntan på våra bussar. Och när vi som bäst satt där och njöt av våra smaskiga ”drinkar” från Espresso House så kom Martin och joinade oss. Tack för en underbar eftermiddag!
Nä, nu måste jag försöka sova igen, jag skall ju för höge farao upp 06.15 imorgon. Och det är ändå sovmorgon, på torsdag börjar allvaret och det är 04.40 som gäller. Joy.
Godnatt!
maj 27, 2008
Jefla skit.
I gryningen kommer tankarna.
När Anna Pihl är slut och hjärnan börjar tänka själv.
Vad är det för mening med skiten? Allt. Vad i helvete skall jag göra?
Allvarligt talat, tanken har inte lämnat mig på de här två åren. Inte en enda gång har jag känt mig riktigt säker. ”Det är väl klart att du inte skall hoppa av, du är ju så duktig”. Tack, men nej. Jag får ju inte ut nåt av det! Jag mår ju bara sämre och sämre ju längre tiden går, då kan det ju inte vara bra. Nu i trean kommer ju varietén och musikalen. Frågan är, är det värt det? Är det värt allt psykiskt och fysiskt lidande? För såhär ont, både i själen och kroppen, har jag aldrig haft förr. Men om jag nu skulle sätta stopp för lidandet, vad skulle jag hitta på istället? Jobba? Nä, det jag ser framför mig är dagar av ändlöst självförakt, liggandes i sängen, klibbig av svett, helt orkeslös, matt av förmycket sömn, trots obotlig trötthet. Apati. Livet som rinner från en. Det har redan börjat. Jag försöker se framåt, men jag ser ingenting. Inte ett enda jävla dugg.
Jag hade det så bra, varför var det tvunget att bli såhär? Varför i helvete började jag känna efter? Varför i helvete ställde Christina den enda jävla frågan?! Den förstörde mitt liv! Åtminstone såhär långt! VARFÖR?! Och ingen finns att prata med, för det är mitt i natten, alla sover. Och BRIS känns inte så lockande, även om jag övervägt tanken. Men varför, prata med någon okänd för en stund, sen lägga på för att aldrig pratas vid igen. Fy fan vad jag känner mig vilsen. Helt jävla lost. Lost in space.
Vad i helvete skall jag göra?
februari 4, 2008
Ja herregud i London!
Bara för att jag älskar min släkt HUR mycket som helst!
- Lite… äääckligt?!
- Du är SÅ speciell…
- Men bajsa ner dig!
- Jo, reprisen gick igår…
- Åh, röva i en ask!
Alla dessa fina sägningar kom Kari med ikväll, mamma och systrarna och mormor kom hem från Fuerteventura och vi hade ”uppesittarkväll” med småplock och vin, och massa prat och skratt. Det är med ”lite äckligt” berättade hon i och för sig innan de åkte, men den kom upp många gånger. Och det där med att ”du är SÅ speciell” var att jag tyckte om åsnefiltarna som luktar malkulor och fotogen som fanns på vårt stamhotell i Grekland varje år vi åkte dit när vi barn var mindre. Och det med ”röva i en ask” var när vi pratade om ”Let’s dance” och jag berättade att Susan åkte ut, då sa Kari att hon skulle se reprisen och då sa jag att den var igår (kommer kanske fler dagar) och då blev hon upprörd och sa ”röva i en ask” och jag formligen bröt ihop och hamnade på golvet. Heelt underbart.
För övrigt så hade mamma köpt massa fina presenter! En urgullig klocka av märket ”Tous” (som tydligen var grymt poppis där nere) och en superfin väska av samma märke (I’m in love!), ett par väldans snygga flipflop, två übersöta linnen, ett kopiöst sött mobilsmycke med Hello Kitty som surfar och en go burk med salt-pingviner! Lyckan var gjord, kan jag ju säga! ^^
Det var så skönt att få hem dem igen, nu kan jag riktigt slappna av och njuta, Marie och mormor åker imorgon, tyvärr, men Kari stannar kvar för hon skall komma på visafton på torsdag! Hur kul som helst! Det blir nog många skratt under dessa dagar, ja herreminje.
Oh fy, klockan är snart halv ett och jag skall upp om fyra timmar… och så börjar dagen med balett. Kanske att det får bli en sväng till vilorummet istället? Vi ser hur det blir.
Godnatt alla kära människor därute!
Kajsa-Lisa
januari 10, 2008
Men visst, varför inte?
Det är väl klart, det är natt, klockan är 00.42 och naturligtvis kan man inte sova. Och imorgon är det fredag. Happy time… För det första blåser det för fasen storm, för det andra är det något högfrekvent ljud i mitt rum som jag inte kan lokalisera som stör mig något kopiöst, för det tredje så florerar ca tusen tankar i mitt huvud och större delen av dem är orosmoment, och för det fjärde så har jag alla Jekyll and Hyde-låtar på hjärnan samtidigt. I alla fall ”Once upon a dream”, ”In his eyes”, ”Dangerous game”, ”Facade”, ”A new life” och ”Take me as I am”… Man börjar på ”When this all began” och fortsätter med ”what I wouldn’t give to have a new life”. Ett härligt potpurri som försvårar sovandet avsevärt.
Så nu sitter jag här och svamlar. Och varför inte, det är väl trevligt?
JA! Nu lokaliserade jag det högfrekventa ljudet! Kom från skrivaren, så nu är den utdragen. Bra, ett problem mindre. Den mest pockande tanken är: Var i h*lvete är mina jazzskor??!! Jag får krupp! Jag har NOLL idea om var i helsike de kan vara! Och det är grymt jobbigt.
Happ, imorgon skall vi ha gympa första gången med vår nya gympalärare… Och ettorna skall minsann få ha Christian! Vi startar nog ett uppror om detta med… vi är liksom ganska bra på det i vår klass. Well well. Hoppas bara hon är förstående så hon inte tror att alla problem bara är undanflykter för att slippa vara med.
Och imorgon hoppas jag att det blir en tur till Bräcket ^^ Vi planerade det idag, att smita iväg på engelskan, men naturligtvis så var det en kreativ dag idag, då vi ej får lämna klassrummet, så planen gick i stöpet. Men imorgon är jazzen inställd (både bra och dåligt) så då hoppas jag på en sväng.
Nä, nu har jag inte direkt något med att skriva… så, Godnatt allihop!
Kajsa-Lisa
oktober 3, 2007
Enda nackdelen med O’boy…
… är eftersmaken man får i munnen. Lite suraktigt… annars är O’boy underbart ^^
Happ, lade mig halv åtta, nu skall vi sova liksom!
Efter en stund av lätt slummer vaknar man och kan inte somna om. Då går man upp och dricker först lite vanlig mjölk, sen ett glas O’boy och så sätter man på datorn och kollar om det hänt nåt nytt de senaste tre timmarna. Det hade det gjort.
En härlig blogg som gjorde mig glad, tack min kära Fisk.
Och så lite roliga bilder som goa vänner tagit. Jag ser inte klok ut, men det får vi väl bjuda på.
Näe, nu måste jag försöka sova igen, detta är ju inte klokt. Kommer inte bli en bra dag imorgon om jag är trött. Det kommer det inte bli ändå, är jag ganska övertygad om. Musikteori-prov. My ass. Jag avskyr det.
Blä vad jag svamlar. Skyller på att jag är övertrött.
Godnatt,
Kajsa-Lisa
september 11, 2007
Suck…
Jahopp…
Klockan är då fem minuter i ett, tisdag natt (alltså natten till onsdag) och en liten Kajsa-Lisa kan ej sova. Kul. Lyckat. Verkligen. Speciellt med tanke på att det är audition imorgon, plus att vi skall orientera. Även med tanke på att risken för attacker är mer överhängande om jag är trött. Fick en idag igen, på dramalektionen. Det blev ungefär lika illa som i fredags, höll dock inte i sig lika länge. Men samma kramper. Jag måste se rubbad ut, för när kramperna når ansiktet så drar munnen ihop sig till ett hål, och hur jga än försöker så kan jag inte få den ur det läget… plus att tungan också krampar, så jag låter som en imbicill när jag försöker prata. Nu låter det som jag tar det hur cool som helst, men jag kan säga att när jag väl ligger där så är jag skiträdd, det är fruktansvärt obehagligt. Men men. Hopp, vi får se hur det går imorgon…
Blä blä blä, jag vill sooova!
Och Kristina har ännu inte svarat på mitt mail… hmf!
Godnatt (för er som kan sova)
/ Kajsa-Lisa
