februari 27, 2009
”Aldrig har jag känt såhär, nej aldrig har jag tvivlat på vem jag är…”
Shirley Clamp’s låt ”Aldrig” började just snurra i huvudet. Ännu en såndär underbar låt som man kan plocka fram känslorna till. Oftast gråt, även i detta fallet. Så det är lite deppigt. Och jag som garvat hela dagen och spelat cool och oberörd. Och det är just det… spelat. Spelat så bra att jag lurade mig själv, en stund. Tills jag berättade hur det var för någon. Då brast något. När jag kom tillbaka till skolan kollapsade jag i korridoren och grät och grät. Stod utanför lärarnas dörr en timme och hulkade, men vågade inte gå in. Ville bara säga några ord:
Jag orkar inte längre
Men jag ringde till Lenas mobil istället. Hon svarade inte, men jag tänkte att hon skulle ringa upp senare. Det gjorde hon, när jag satt på bussen och äntligen samlat mig. Efter samtalet började det rinna igen. Men hon lyssnade och tröstade. Jag tycker mycket om henne. Mycket.
Men vad faaaan???!!!! Såg just på tv att de spelat in ”Bröderna Lejonhjärta”, alltså musikallåtarna, men med Pernilla & Benjamin Wahlgren och Niklas Andersson??????? Meh! Den musikalen tillhör Alexander, Hanna och Annica!!!! Niklas i all ära, men… Åh… tröttsamt! Jaja, TACK för att den spelats in iaf, bättre än inget.
Ja, kom ju helt bort från ämnet, men det var väl lika bra. Känner mig hur som helst hopplöst ensam.
Godkväll.
Kajsa
februari 23, 2009
Idiot?
Hej…
Eller nåt… fy vad jag är konstig, på bussen hem garvade jag nästan sönder mig åt ingenting tillsammans med Louise, sen blev jag äcklad av mig själv och nu sitter jag här och är superdepp… Vad hände?
Jo, förresten. Jag vet vad som hände. Och det är verkligen patetiskt, om man ser på det utifrån, men för mig är det inte det. Jag frågade. Hon svarade. Svaret blev inte det jag ville, även om jag hade det på känn. Och jag blir heldeppig. Det har hänt förut. Fånigt.
”Har du tid?”
”Nä, är helt uppbokad”
”Okej”
Och det är inte okej för mig, nej, för jag är så oerhört självisk, men självklart fattar jag att hon inte kan ha tid för mina problem hela tiden, SJÄLVKLART! Det är bara nån fånig rektion inom mig som blir. Jaja, jag har gjort framsteg, jag började inte gråta den här gången! Heja mig! (Shit vad dum jag känner mig xD)
Blä, måste skriva av mig en grej.
I morse när jag bytte buss såg jag till min förskräckelse att Kenneth inte satt på vår vanliga plats, och jag letade febrilt efter ett ledigt säte (bussen var ovanligt full). Såg ett ledigt längst fram bredvid en gubbe och frågade om jag fick sätta mig. Han gjorde en inbjudande gest, så jag satte mig och började plocka upp min Ipod. Då kände jag till min förfäran att han luktade starkt av alkohol, och ni som känner mig vet hur jobbigt jag tycker sånt är. Han började prata med mig och säkerhetsbälten och Ipod:ar, jag svarade svalt men artigt, och sa sen ”nu tänker jag sova” och så blundade jag. Då lägger han sin stora iskalla näve på min hand och säger ”jag har så kalla händer, får jag hålla dig i handen och värma mig?”
Jag trodde på allvar att jag skulle trilla ner på golvet och dö! Jag blev helt chockad, men drog åt mig handen och sa ”nej” bestämt men liksom inte argt. Jag kände mig så äcklig efter det. Och så fruktansvärt rädd! Egentligen utan anledning, eftersom bussen var full med mina ”bussvänner”, så det var ju ingen risk för något… ja, mer liksom. Men herrejösses vad upprörd jag kände mig!
När vi väl var framme så sprang jag av bussen och rusade in på terminalen och in på toaletterna. Där gömde jag mig ett tag, sen köpte jag mig en stor Mocha latte och satte mig och läste. Fy vilken start på dagen!
Käre jösses, jag måste verkligen värma min mat nu, tror att jag kommer bli mycket gladare då.
Bye for now!
Kajsa
september 6, 2008
Vad missade jag?
Sen skolan började och vi hade vår första lektion med Aldo, samhällskunskap, så har jag undrat: vilken del av utvecklingen missade jag? Alla andra kan saker om politik, partier, demokrati osv, men jag är så oerhört ointresserad, jag har aldrig brytt mig om det. Jag funderar på var det ”gick fel”, känns som jag är kvar på tio-åringsstadiet, då man bekymrade sig för att tiden gick alldeles för fort när man lekte. Kanske missade jag en utvecklingsbit när jag var ute och seglade? Hur som helst, det jag vill komma farram till är att jag känner mig helt lost. Jag har svarat på en fråga, och den var så jäkla rätt det kan bli! ”När var Ungern-revolutionen?” Aldo tittar runt i klassen och alla tänker febrilt. Jag räcker upp handen. ”Kajsa?” ”1956.” ”Alldeles rätt”.
Det satt riktigt gott ^^
Whatever. För övrigt suger det att jag inte har kvar dansen. Saknar Lena som faen, och eftersom Aldo hade fått helt fel information, så är hon inte min studiehandledare ändå. Jag avskyr det. Och jag ber om ursäkt för en fruktansvärt meningslös och oitressant blogg. But, still.
Bye for now.
Kajsa.
juni 25, 2008
Broken vow
Vet inte vad jag skall skriva. Behöver bara skriva.
Jag kommer inte orka med att ta körkort nu. Den där j*vla subban som jag körde med igår var helt dum i huvudet, hispig som en jag vet inte vad, vidrig och bara hemsk. Jag vill aldrig mer tillbaka dit. Och jag vill inte ha nåt dumt körkort. Jo, såklart jag vill, men jag orkar inte nu.
Och så båten. Älskade kära båt. Det känns som en familjemedlem har blivit allvarligt skadad.
Och jag har så spänd andning hela tiden. Och allt känns skit. Jag vill till Koster och träffa Lisa. Jag vill ha sommarlov. Inte plugga massa skit till körkort. Jag vill inte. Jag orkar inte! Jag har inte blivit frisk än. Inte stark nog. Jag vill bara leva. Snälla, låt mig leva, låt mig slippa göra massa saker, tvinga mig inte att umgås. Jag vill bara leva.
Gud, jag saknar Anna så jag håller på att dö. Jag måste höra hennes smarta tankar, peppande ord, hennes skratt, hennes underbara galen-het. Och alla sköna ord hon själv hittat på, suveränt. ”Jamen själle!” ”Själle?” ”Självklart, på mitt språk.”
Tur att det inte är långt kvar.
Godnatt.
februari 25, 2008
Men… jaha.
Men nu är det väl ändå lite onödigt. Eller? Få cp-spänd andning, bara för att det är balett imorgon? Eller är det för att jag inte har några fina kläder inför morgondagens kvällsföreställning? Eller kanske båda? Fasligt onödigt är det i alla fall, för nu har jag ju mina fina lockar, det funkade mycket bättre idag, oj så lockigt och fint det blev! Och imorgon kommer jag ändå känna mig fin i min nya blommiga blus som jag älskar, och så med lockar på det. Det är tanken som räknas, och jag kan inte hjälpa att jag för tillfället inte äger så fina kläder, alltså kläder för dylika tillställningar. Jag har redan haft alla klänningar, vill inte använda två gånger. Nä, blus och jeans, det kan vara nog så fint! Sådär chict, typ ”oj-jag-kommer-direkt-från-jobbet-lockarna-flyger-åt-alla-håll-jag-hann-inte-byta-om”. Charmigt rufsig, mer söt liksom. Det kör vi på!
Då är det bara balett-problemet kvar. Tänk att det skulle bli så, att baletten också skulle bli min fiende. Den som var min enda vän. Jag vill inte. Vill verkligen inte.
Jag måste gå, snart kommer anfallet. Men imorgon eftermiddag/kväll blir kul!
Godnatt!
Kajsa-Lisa
januari 21, 2008
Aj då.
Längesen andningen var såhär tung hemma. Varit nära attacker flera gånger idag. Jag undrar varför…? Jag har haft det stressigare än såhär. Tror jag. Fast kroppen kanske tar upp sånt som hjärnan just nu kopplat bort, vad vet jag? Det enda jag vet är att det är väldigt jobbigt och att jag nu, i skrivande stund, när som helst får ett anfall.
Jag hittade i alla fall en ny fin bakgrund idag, den är jag väldigt nöjd med.
Nej, jag får nog läsa lite Harry Potter, försvinna in i den underbara världen, så skall vi se om inte andningen ger med sig.
Kajsa-Lisa
oktober 1, 2007
En lång suck.
Jag skulle ha gått till Bup idag. Men jag var så in i norden trött. Jag gick till kuratorn istället och bad henne låsa upp vilrummet. Jag låg coh sov i en och en halv timme. Det behövdes. Men nu ångrar jag mig. Jag hade verkligen behövt prata idag. Dock fick jag pratat en stund. Med Eva. Jag berättade, hon lyssnade. Hon berättade, jag lyssnade. Och kände igen mig. Hon sa så mycket smarta grejer. Och förstod precis.
”Varma bad, massage och mycket kärlek”
Det var medicinen hon ordinerade mig. Och hon anar inte hur rätt hon har.
”Du behöver någon som älskar dig och stöttar dig. Som gullar med dig.”
Jaa, det gör jag. Jag vill bli gullad med. Och älskad. Och kramad. Och stöttad.
Tur att jag har mina vänner. Idag satt jag och Christin och fikade en lång stund. Njöt av varsin chokladmuffin. Och en grymt varm kopp te.
Medea gick förresten jättebra! Och kul som tusan var det! Vi fick spela den två gånger, jag hade velat fortsätta hela dagen, det var så skönt att skrika! Från toppen av lungorna, bara häva ur sig ett långt skri fyllt av dödsångest (vet inte om dödångesten hördes, men jag kände den… spelade två barn som blev dödade för de som inte vet.)
Nä, jag måste gå och lägga mig nu. Sova. Jag är helt slut.
Imorgon är det balett, och det skall gå bra! Imorgon skall det inte bli några anfall, oh nej. Hela lektionen skall jag vara med. Så det så.
Och det skall gå bra på teatern med dialogen. Jag och Johanna skall komma på jättebra idéer och lära oss den utantill snabbt.
Och kören skall också gå jättebra. Inga anfall där heller. Icke sa Nicke!
Godnatt alla,
Kajsa-Lisa
september 26, 2007
Babbel babbel…
Dagens låt var ”I’m a little yellow fish” från den tecknade filmen ”Hjälp, jag är en fisk”. Det sa plopp i morse, och där satt den. Spikad. Tills jag började nynna på ”Kärleken är”, och då fastnade den istället ^^
Jahopp, dagen då, hur var den?
Åt helvete, är väl ett bra svar på den frågan… Nä, riktigt så illa var det inte, men jag tänker ju alldeles för mycket, och då blir det lätt så. Innan eos:en var jag så nervös att jag inte kunde äta. Höll nästan på att spy. Jag drack ett glas yoghurt, that’s it. Och fick ett anfall innan lektionen började. Eller ja, det blev aldrig ett fullt utvecklat anfall, dock nästan. Höll i sig i ca en timme. Men det visade sig att jag ändå inte tillhörde den gruppen som skulle visa upp sin lilla ”lerklumps-rörelsesekvens” eftersom vi jobbar i halvklass. Min grupp hade ”klipp-och-klistra”-övningar. Men jag låg inne hos Lisa, Aldo och Jarl och lyssnade på musik. Sen kom Lars och vi skojade om att jag är en musikalnörd. Jag blev riktigt smickrad av det Lars sa, och han är inte den som är den, så det gäller att suga i sig ^^ För övrigt så sjöng jag upp på musikalteatern idag. Av en ren slump. Vi hade en kvart över, så jag körde. Det gick bra. Naturligtvis finns det massor att peta i, men jag är nöjd ändå. Eftersom det inte var planerat eller genomtänkt för fem öre. Och ja, jag vet… jag skall jobba på bröströsten. Kristina jagar mig med piskan för att jag skall hitta den. Samtidigt som hon tvingar mig upp, upp, upp. Jag ser inte fram emot sånglektionerna längre. Jag tycker inte det är kul att sjunga längre. Inte så ofta i alla fall. För min röst har blivit så dålig. Jag med. Fy, vad hemskt det kändes att erkänna det där, men det är så. Jag tycker inte det är roligt att sjunga längre. Fy fan. Det är ju på sång jag byggt mitt liv. Vad skall jag nu leva på och av? Äh, det märker vi.
Imorgon blir det möte. Med hela lärarstaben, plus rektorn. Man tackar för pådraget, men rektorn? Är det verkligen nödvändigt? Och den där f******ade skolläkaren som sa att hostan var ett verbalt tix. Verbalt tix my ass. Och skolsköterskan. Med sina dumma idéer. Och som säger elaka saker om Lena. Jag har kommit att avskt henne för det. Ingen är elak mot Lena så länge jag finns här. Så det så. Men jag tror att A-Li känner sig dum och underlägsen. För Lena har så bra förslag och tankar hela tiden. Det är ju A-Li som skall föreställa vara skolsköterska. Lena är mycket bättre, akta dig du! För hon är en vanlig människa. Nä, inte vanlig för mig. Men ingen överlägsen högt utbildad (?) fil.kand.-läkare… pyttsan alltså.
Idag var det Lisa som ”tog hand” om mig när andningen sket sig, och hon frågade:
- Är det något som hjälper, som lindrar det hela lite?
Och så log hon och svarade på sin egen fråga:
- Lena…
Då log jag och blev generad, för det stämmer ju. Jag kunde se den roade glimten i Lisas ögon. Hon är för rolig ^^
Ja, jag kom bara på det sådär plötsligt när jag skrev om A-Li och hennes korkade sägningar om Lena. Hon säger ju inte direkt något om Lena, men jag hör tonen hon säger det med, och ser den där överlägsna blicken. Blä, den får mig att må dåligt. Blickar kan verkligen beskriva mycket, och avslöja ännu mer. Jaja, det är A-Li’s problem. Jag och Lena kör vårt eget race. Och imorgon skall jag ha första kulturhistoria-lektionen med Lena! ^^ Jag är så glad så! Jag gissar att det bara kommer handla om dans, vilket jag är fullkomligt nöjd med ^^ Hon skulle kunna läsa utantill ur en telefonkatalog utan att det skulle bli tråkigt. Det har jag säkert sagt förut, men det stämmer så väl så det tål att sägas igen.
Innan det är det dock sånglektion… och fridans… men jag och Jenny tränade som tokar på fridansen, så nu är vi grymma! ^^ Dansen blir nog inga problem. Och sången får vi försöka ta med en klackspark.
Nu skall jag snart lägga mig, är sjuhelsikes trött idag!
Kajsa-Lisa
september 25, 2007
”Ingenting känns komplicerat, ingenting känns svårt…”
”… för hon har blommor i sitt hår, som bara jag kan se”
Den låten var det första jag fick på hjärnan i morse klockan 04.40. Den bara ploppade upp och jag gick och nynnade medan jag tog på mig min nya morgonrock, tände ljus och fixade frukost. Jag tror att det betyder något. När sånt händer, att det bara säger ”pang!” och så får man en låt på hjärnan eller liknande. Jag tog det i alla fall som ett omen att det skulle bli en bra dag, det där med ”ingenting känns komplicerat”-biten. Så jag ställde in mig på det och var glad. Sen huruvida det blev en bra dag eller inte, det är ju en helt annan femma, men där på morgonen kunde jag åtminstone glädjas lite ^^
Well, det blev bara ett fullgånget anfall idag. På baletten. Tack. Dagens enda roliga lektion (förutom klassråd och, okej, kör). Och den förstörs av sån skit. Mums. Sen blev det ingen kulturhistoria, för jag satt med S, hon hade ungefär samma problem som jag, med kramper och andningsskit… Hon berättade att hon fått ett rejält slag i solar plexus igår när hon hade karate, och det kan ju ha berott mycket på det, vad vet jag?
När de andra bytte om för att ha teater knallade jag iväg längs den mysiga gatan. Mot Bup. Det var ett bra samtal, jag blev så förbannad när jag pratade om en viss grej att jag höll på att få ett anfall till, haha! Jag blev så arg så det blev komiskt. Men men. När jag kom tillbaka var det kör, det var kul och lektionen gick fort.
Dagen var slut och skolsystern ringde. Mötet blir förmodligen på torsdag. Med alla berörda lärare. Lena ville som jag, men Anneli är stenhård. Jag tror att jag och Lena får starta en mottrupp, vi tänker precis likadant, men Anneli är benhård med sina korkade idéer. Men visst, hon får väl få en chans så får vi se hur det går. Jag tycker inte om henne längre.
Och eos:en imorgon. Jag får erkänna för dem att: ”jag är hemskt ledsen, men ni får ge mig ig på den här uppgiften. Jag har tänkt, mediterat, tänkt lite till och spenderade två timmar i danssalen, dansandes och inspirationssökandes utan att komma på ett dyft. Jag kan inte göra det här. Förlåt.” För de kan inte komma och säga att jag inte ansträngt mig, för det har jag. Verkligen. Jag har försökt en hel vecka, men jag erkänner mitt nederlag. Jag kommer hata mig själv när jag säger det, är redan upprörd, men det går bara inte.
Nu skall jag göra något. Frågan är vad.
Dejlig eftermiddag,
Kajsa-Lisa
