maj 27, 2009
Kan bara vara just den jag är, men det räcker inte här….
Sitter och kan inte sova, tusen tankar, sånger, sorger, massa saknad och massa kärlek… det är nog för att hålla en vaken ett jävla tag. Och inte finns det nåt på tv heller… sitter och ”titta” (lyssnar) på en radiokanal och zappar mellan ”schlager-” och ”svenskt”-katergorin… just nu rullar Caroline af Ugglas ”Snälla snälla”. Jag tycker om den. Faktiskt.
Shit alltså, jag sprängs snart. Min hals är så sjuk, och jag får panik på alla sånger jag vill, men inte kan sjunga just nu. Den är en abstinens som inte går att beskriva! Och jag som upptäckt så mycket nytt det sista i sångväg som jag vill utforska och utveckla! Jag har inte tid att vara sjuk, det finns så mycket att sjunga! Städade förut med mamma och vi lyssnade på Cats… tjena, prova att lyssna på den utan att sjunga med… mamma fick dra skräckexempel på artister som förlorat sina sångröster för att jag skulle hålla tyst. Och knappt då gick det…
Usch, alla dessa tankar på tal om mamma… härom dagen när vi skulle äta så började hon gråta, och jag frågade vad det var… ”det är faktiskt du”. Jävlar vad det skar. Återigen, jag gör inte tillräckligt, visar inte min uppskattning, jag bör inte stänga in mig på mitt rum så mycket. Yes, tack, där rök min sista bundsförvant. Under alla dessa år när Hasse varit på mig har jag ändå alltid haft mamma, men nu har jag tydligen inte henne heller… Det känns inte så i alla fall. Hon fattar inte. Det låter sjukt klyschigt, men hon fattar verkligen inte. Hon förstår inte känslan jag ständigt bär på, att det inte finns någonting jag klarar av. Att jag inte vill ha det där jävla sommarjobbet för att jag inte kommer klara det. Att jag inte vill vara med dom, för att han är där. Att jag inte duger för att jag bara drömmer och fantiserar hela tiden, skapar mig egna världar att fly till så fort jag kan. Ja, men ser du ett mönster? Jag kanske lever i mina världar och tv-serier av en anledning? Jo, för jag skapar trygghet i musikalerna, i tv-serierna och i mina fantasier. Trygghet som inte finns någonstans. Här hemma kan man ju tydligen inte vara trygg, för man vet aldrig när man får ett hugg i ryggen. Man trodde allt var bra, att man dög. Men nej. Varför skulle man duga?
Fy vad jag hatar det här… Jo, förresten. Det finns trygghet. I människor. Och de här människorna saknar jag något otroligt just nu. Synd att man skall få breakdowns mitt i natten, annars kunde man ju kanske ringt dom, bara säga hej…
Åh vad jag vill ha en storasyster… Eller det behöver inte ens vara en storasyster. Bara någon, lite äldre, som alltid fanns där. Till och med mitt i natten. Någon som tröstade, kramade, som man kunde prata om allt med.
Usch, näe, nu får det vara nog.
Godnatt.
februari 27, 2009
”Aldrig har jag känt såhär, nej aldrig har jag tvivlat på vem jag är…”
Shirley Clamp’s låt ”Aldrig” började just snurra i huvudet. Ännu en såndär underbar låt som man kan plocka fram känslorna till. Oftast gråt, även i detta fallet. Så det är lite deppigt. Och jag som garvat hela dagen och spelat cool och oberörd. Och det är just det… spelat. Spelat så bra att jag lurade mig själv, en stund. Tills jag berättade hur det var för någon. Då brast något. När jag kom tillbaka till skolan kollapsade jag i korridoren och grät och grät. Stod utanför lärarnas dörr en timme och hulkade, men vågade inte gå in. Ville bara säga några ord:
Jag orkar inte längre
Men jag ringde till Lenas mobil istället. Hon svarade inte, men jag tänkte att hon skulle ringa upp senare. Det gjorde hon, när jag satt på bussen och äntligen samlat mig. Efter samtalet började det rinna igen. Men hon lyssnade och tröstade. Jag tycker mycket om henne. Mycket.
Men vad faaaan???!!!! Såg just på tv att de spelat in ”Bröderna Lejonhjärta”, alltså musikallåtarna, men med Pernilla & Benjamin Wahlgren och Niklas Andersson??????? Meh! Den musikalen tillhör Alexander, Hanna och Annica!!!! Niklas i all ära, men… Åh… tröttsamt! Jaja, TACK för att den spelats in iaf, bättre än inget.
Ja, kom ju helt bort från ämnet, men det var väl lika bra. Känner mig hur som helst hopplöst ensam.
Godkväll.
Kajsa
februari 24, 2009
Skitdag… yet, not….
Hmm… Fram till teatern så var dagen bra, liksom slätstruken. På teatern fick vi som har Anders som handledare tillbaka våra loggböcker. Min var för mycket som en dagbok, surprise, men det gör inget, jag fattade hur jag skulle skriva för att göra det mer som dom vill ha det. Det var det en av oss som inte fattade, och ställde därmed till en jättescen… Jag blir ju så himla rädd när folk blir upprörda och höjer rösterna, men jag rabblade namnen på folk som betyder extra mycket för mig, som ett mantra, så det gick ganska bra.
Klassrådet. Elevtiden. Whatever you want to call it. Lesson from… nåt fult. Jag hatar det verkligen. Och jag hatar att bli ignorerad. Jag hatar att bli behandlad som luft. Jag skiter i vad folk säger, om de vill att jag skall vara med. Jag vill inte vara med. För jag tänker inte vika mig. Tänker inte ändra åsikt eller böja mig bara för att bli accepterad, eller spela teater bara för att få vara med. Jag vill vara mig själv. Tyck om mig som jag är, eller strunta i det. Jag vill inte med till London. Så. Basta. Hoppas Ryanair går med på att avboka, det var ju så nyligen bokningen gjordes. Håll tummarna.
Tack gode Gud för musiken. Lyssnar nu på ”Som en himmel”, en låt som betyder så otroligt mycket för mig. Den tröstar, glädjer, lugnar… det som behövs i stunden liksom. Just nu tröstar. Det är som att någon håller mig i sin famn och sjunger de vackra orden alldeles nära mina öron. Tröstar. Kramar. Älskar mig.
Det har dock funnits roliga grejer med denna dagen med, det var inte bara bagg. Jag fick se dig äta semla. Det var kul ^^ Och jag fick många skratt med Bide och Josefin. Och jag hade ett väldigt skönt samtal med Miriam och en annan Josefin. Tack för allt det.
Nu skall jag duscha och stryka, osv. Eller nej, inte stryka. Jag tar nog klänningen imorgon istället.
Jösses, katten är hysteriskt busig. Kastar sig upp i soffan, tar sats, svänger på svansen ett par gånger, kastar sig ur soffan och drar ett race runt huset… Kul att nån har roligt ^^
Godkväll!
Kajsa
Grattis på födelsedagen, älskade mamma! Jag längtar tills på lördag <3
februari 17, 2009
Jamen visst.
Jodå, än en gång tog det typ tjugo år innan jag skrev igen. However.
Ojoj, denna dag.
Den började helt fantastiskt med ett samtal med Lena. Människan är ju banne mig magisk, hon säger så bra saker och är så klok och… mänsklig. Jag gick därifrån så glad, uppfylld och trygg. Trygg med att jag har hennes stöd, she’s covering my back, liksom. Men. There’s always a but. Hon bad mig prata med Kristina, och det samtalet gick sådär. Hon tolkade fel, och började ”skälla” fast liksom inte på mig, men jag blev så frustrerad över att hon inte fattade vad jag sa och varför, så tillslut började jag gråta… great. Hon skämdes nog, för hon sa ”men jag menar ju inte detta för dig” och så gav hon mig en karamell. Herrejösses vad rar hon är, hihi ^^ Jaja, nu känns det ganska bra, men jag grät hela vägen till bussen för mig själv, lyckligtvis var Oliver där och muntrade upp mig. Well, well, det blir bra.
Dock, har jag ju sovit knappt åtta timmar på två dygn, och då min puls ibland rusar, huvudvärk förekommer och jag tydligen haft lite näsblod, så stannar jag hemma imorgon och vilar. Det blir skönt. Jag skall bära in vagnslaster med ved så jag inte behöver springa varje dag. Det är ganska mysigt med ett eget hemman. Jag och katten. Kristina har tre. Jag blev alldeles glad.
Ja, that’s all for now, I think.
Kajsa
juni 25, 2008
Broken vow
Vet inte vad jag skall skriva. Behöver bara skriva.
Jag kommer inte orka med att ta körkort nu. Den där j*vla subban som jag körde med igår var helt dum i huvudet, hispig som en jag vet inte vad, vidrig och bara hemsk. Jag vill aldrig mer tillbaka dit. Och jag vill inte ha nåt dumt körkort. Jo, såklart jag vill, men jag orkar inte nu.
Och så båten. Älskade kära båt. Det känns som en familjemedlem har blivit allvarligt skadad.
Och jag har så spänd andning hela tiden. Och allt känns skit. Jag vill till Koster och träffa Lisa. Jag vill ha sommarlov. Inte plugga massa skit till körkort. Jag vill inte. Jag orkar inte! Jag har inte blivit frisk än. Inte stark nog. Jag vill bara leva. Snälla, låt mig leva, låt mig slippa göra massa saker, tvinga mig inte att umgås. Jag vill bara leva.
Gud, jag saknar Anna så jag håller på att dö. Jag måste höra hennes smarta tankar, peppande ord, hennes skratt, hennes underbara galen-het. Och alla sköna ord hon själv hittat på, suveränt. ”Jamen själle!” ”Själle?” ”Självklart, på mitt språk.”
Tur att det inte är långt kvar.
Godnatt.
februari 28, 2008
I morgon är det intagningsprov hela dagen i skolan. Det innebär att jag bara har svenska på morgonen till ca klockan 09.15, sen har jag fem timmar håltimma tills matten börjar. Och efter matten slutar jag. Då undrar jag såhär: Är jag dum i huvudet som inte går imorgon? Vi får inte ens vara i estetkorridoren, för där skall alla nior vara och de få utvalda som får hjälpa till. Just det. Utvalda. Än en gång förbisedd. Jag hatar det! Varför kan inte jag få hjälpa till? Jag älskar att hjälpa till! Jag vill hjälpa till! Och så får man inte det. Inget speciellt med de som var med på hjälpatill-listan. Säkert. Alla som ropades upp är ju bra på någonting. Tror de man är helt blåst eller? ”Ni skall inte känna er förbisedda”… tss! Det är väl klart man gör! Det är ju som att bli vald sist när man skall spela brännboll! Det är väl klart man känner sig ledsen och bortglömd när man inte ens får hjälpa till! Jag begär inte att få vara för-dansare, för det skulle jag inte klara av, det vet jag själv… jag behöver inte ens få vara motläsare i teatern, eller vad-det-nu-är-man-hjälper-till-med när det kommer till sången. Men bara få hjälpa till, visa runt, prata med, svara på frågor. Jag hade tusen frågor när jag sökte in. Inte nån fanns där som kunde svara på dem. Vi satt bara en liten grupp och hade tankar och funderingar. De på listan kommer väl göra det också, svara på frågor, visa runt. Det räcker säkert med dem, men jag känner mig ändå bortglömd. Bortglömd och struntad i. Jag såg allt hur de som blev uppropade sträckte på sig lite extra. Och det är klart! Det hade jag också gjort! Det är bara det att jag är så fruktansvärt avundsjuk på de ”normala”. Äh, ingen är väl normal, men de som klarar av allt. De som lämnar in läxuppgifter, skriver proven, inte bryter ihop och gråter varje dag. De som kan dansa utan att få ångetsattacker. Det är de som får göra saker. Inte jag. För jag är bräcklig. Svag. De får inte belasta mig för mycket, för då bryter jag ihop. Men de fattar inte! Det är ju det roliga jag måste få vara med om! Det är ju det roliga som håller en uppe, och så får man inte vara med! Hur tror de man känner sig då? Jo, det skall jag tala om. Som en sopa. Man känner sig som en sopa. Nån som inte förtjänar att gå där, som alla sneglar på för att se om man gråter eller skrattar. Nån som de inte förstår varför hon vill gå kvar, hon klarar ju ingenting? Hon mår ju bara ännu sämre? Det är i sådana här stunder jag skall plocka fram alla snälla ord, fina ord och glada tillrop. Och det gör jag. Från min allra finaste ask, klädd med sammet innuti, bäddad med den mjukaste bomull lyfter jag försiktigt upp glädjebubblorna invirade i silkepapper. De är så sköra, så sköra. Både bomull och silkepapper. Jag tittar på bubblorna, ser de glada fina scenerna spelas upp, hör de fina snälla orden. Jag är så tacksam för dem, men de kan inte ta bort känslan av… jag kommer inte på ordet… jo. Obehövd-het. Att känna sig obehövd. För det finns så många glada starka människor i hopen. Bara de inte glömmer den osynliga med en outtömlig ocean av kraft, vilja, lust, glädje, energi som hon har inom sig, redo att ta fram så fort det är något som hon älskar som är på gång. Då kommer entusiasmen. De annars matta, trötta ögonen börjar skina och lysa, på kinderna sprider sig en glad, frisk rodnad och kroppen värms upp av bubblet och det varma som kommer innifrån magen, forsar iväg, ända ut till fingertopparna.
Glöm inte den lilla osynliga. Hon vill inget hellre än att visa vad hon har att ge. Det är mycket. Det är bara ingen som sett det än.
februari 4, 2008
Det funkar för folk
Varför kan det inte funka för mig?
Jag älskar att läsa om hur bra det går för mina närmsta vänner, deras framsteg och deras glädjeämnen. För jag vet hur det känns. Jag har också kännt så. På den tiden då allt funkade. Nu för tiden funkar det bara ibland, vissa dagar. Men jag tycker verkligen det är kul att läsa och höra om att det får bra för vännerna, även om det alltid hugger i mig, ett litet sting av avundsjuka. Helt fel, för jag unnar dem allt gott, på riktigt. Det är bara det att jag blir så sorgsen, för jag känner att jag aldrig kan bli så bra. Jag bara nynnar på mina musikalsånger och drömmer, fantiserar. De andra nynna också, men säkrare, och de drömmer inte, jo, det gör de också, men de gör något åt saken. De jobbar på och utvecklas. Jag vill också kunna jobba på och utvecklas. Men jag har nått en mur. En bäng-tjock mur som man bara inte kan ta sig igenom. Hur gärna man än vill. Den visar sig mest på dansen. Jag vill våga, vill prova, vill kunna. Men jag blir så rädd, min lilla själ darrar inom mig så till den grad att jag skakar på rösten om jag försöker prata. Min ständiga tanke och fråga är: varför?
”Jag vill bara dansa, jag har övat!
Jag vill bara dansa, jag har övat…”
Mitt inre vädjar varje gång till… vad det nu är, men det är sällan jag får vara ifred och bara dansa. Sällan eller aldrig. Och att Hon bara är sur gör ju inte hela saken bättre. Då vågar jag verkligen inte. Öööööööööh, jag orkar inte.
Idag träffade jag hur som helst V. Herregud, tack för vårt möte! Det var meningen att vi skulle äta sushi, första gången för mig, men det var stängt! Idag av alla dagar! Oj som vi skrattade! Vi begav oss till närmsta café istället och tog varsin sallad. Sen började vi prata. Eller ja, jag började prata och hon frågade. Jag fick berätta allt om båten och H och så. Och jag blev rädd, för när jag berättade, plockade fram minnena och kände efter så slog det till med starkare styrka än någonsin. Jag började skaka och stamma, höll på att börja gråta. Det gjorde V med. Tårarna blänkte i hennes ögon, och hon tittade på mig med uppriktigt medkännande. Hon blev alldeles stum. Hon sa att det var ett trauma. Jag visste det! Jag visste det hela tiden! Har bara inte vågat erkänna det. Men det var det, hon tvingade mig att se det.
Jag visste att panikattackerna inte bara berodde på prestationsångest. Ha! Jag visste det med hela tiden! Folk har bara manipulerat bort verkligheten. Det de sa blev verkligt för mig. Värdelösheten, otacksamheten, elakheten, latheten blev verklighet. Men nu har den verkliga verkligheten berättat för mig att det var lögn. Den verkliga verkligheten är precis tvärt om.
Jag vet inte hur jag skall kunna tacka V för vår eftermiddag.
Och nu kommer mamma snart hem, hon har landat på svensk mark och jag kan andas ut.
/ Kajsa-Lisa
februari 1, 2008
Tusen tankar
Ojoj, denna dag. Dessa miljoner tankar. Fjärilspirr och kvillrande känsla blandas med tårar och hopplöshet. Det är först såhär i kvällningen, när man börjat varva ner, som tankarna riktigt kommer igång. Rollerna sattes idag. Jag är inte besviken, inte alls! Men ändå känner man sig som en medelmåtta. En av alla horor. Jag förväntade mig inte att få en större roll, verkligen inte, och jag är inte besviken, men det fanns ju alltid ett litet hopp. En liten låga som alltid finns där och värmer mig i de svartaste av stunder. Jag började tänka att jag kanske är inne på fel spår, detta är inte min grej, jag är inte så duktig, vad kan jag utbilda mig till istället? Men så kom rösten. ”Men kära lilla du, bara för att det inte blev en så stor roll denna gången betyder det ju inte att det alltid kommer vara så. Och skulle det bli så, så är det ju nästan skitsamma eftersom du ändå kommer jobba med samma sak och ha lika kul, om inte ännu roligare!” Och då tänkte jag genast på Martyna. Hon hade inte huvudrollen i Chess, ändå var hon den jag lade mest märke till. För att hon har utstrålning. Och det är det det handlar om. En huvudroll utan utstrålning är ju tråkigt att titta på, men finns det någon annan på scen som gnistrar och lyser, så kan det rädda hela föreställningen. Vad patetiskt, nu låter det som att jag försöker övertala mig själv att inte vara besviken, men jag är inte det. Inte på det sättet. Inte alls. Jag blev så glad när han skrev upp mitt namn. Mimi – Kajsa J
Jag skall ”dela” roll med den andra Cajsa. Jag blev glad, för det känns som vi kommer ha kul. Och det skall bli spännande att spela hora! Det är så långt ifrån mig man kan komma, snacka om en utmaning! En riktigt rolig utmaning! Detta projekt tar jag mig an med glatt humör och jag vet att vi kommer ha hur kul som helst! Over and out.
Över till något annat. Jazzen. Jag avskyr diagonalen. Det bara är så. Uppvärmningen gick någorlunda bra, hängde jag inte med så tittade jag. No problems. Men sen. Di-a-go-nal. Bara ordet. Schasséer med jazzwalk. Och man känner sig som en valross. Det känns som jag bara ramlar fram utan någon styrsel, finess och grace. Hjärtklappningen kom, andningen spändes åt. Jag gick åt sidan. Jag avskyr att gå till sidan, för man står obönhörligt mitt emot spegelväggen och ser därmed sig själv där man står med sin skam och rodnar. Rodnar över att man är så vek och inte vågar. Över att man är dålig. Jag började hyperventilera ganska ordentligt, rummet suddades ut och det svartnade framför ögonen, snurrade och gungade. Det gick över. Velade lite fram och tillbaka. Och då blev jag arg. Antingen kommer det, och det på riktigt, eller så kan det lika gärna hålla sig borta. Inget mes med en och annan flämtning. Det tar sån himla tid då. Bättre att få det big time och så är det över på max en halvtimme. Om inte kan det ju hålla på hur länge som helst. Idag började jag gråta istället. För jag är så trött på det, på allt. Och alla lärare är sura, jag vågar knappt se dem i ögonen. Känns som de är så oerhört trötta på mig och mina sjuka ”problem”. Förlåt mig, snälla ni, jag försöker mitt bästa, jag gör vad jag kan, kämpar för att orka, snälla, var inte arga på mig. Bubblan dyker upp i mitt huvud, och den underbara tanken att stänga in sig i tysthet sköljer över mig som en varm våg. Men jag blir rädd. Lämna allt? Ja tack. I de stunderna. Men kan man ta sig ut ur bubblan när man vill? Eller måste man stänna där en viss tid. Tänk om man inte kan ta sig ut alls? Då börjar jag gråta igen, för jag är rädd och ensam. Orden klingar i mitt huvud.
”Giftet har börjat ta, det rusar runt i blodet nu
Starkare varje dag, jag kan inte få nog, men du
Känner du samma sak, känner du igen det här
Vet du hur ont det gör, har du också varit där?
*
Stoppa mig innan jag går för långt
Stoppa mig nu så slipper jag ångra
mitt enda liv
Stoppa mig innan jag går för långt
Demonerna är ju redan så många
Så lite tid, i mitt enda liv.”
Tårarna droppar ner på tröjan, den som håller om mig känner hur en tår landar i armvecket.
Och L. Måtte hon inte vara arg på mig. Jag försöker hela tiden med att locka fram ett leende. Lyckas ibland, men sen är det lika sammanbitet i alla fall. Och du struntar i att jag gråter. Det har blivit en vana, både gråten och attackerna. Men bara för att det händer ofta betyder det inte att jag inte är lika ledsen, får lika ont i själen, som någon annan. Jag är orolig för dig. Ser att du har ont. Du haltar ibland och rynkar ihop ögonbrynen, men man ser det inte om man inte tittar noga. Jag vill att du skall må bra och slippa ha ont. För du betyder så mycket för mig.
Men ingen betyder mer än mamma. Mamma. Jag saknar henne så jag håller på att gå sönder. Saknar att kunna dryfta dagen när man kommer hem från skolan, en varm famn att krypa ihop i och prata. Få ”feedback” som verkar vara lärares favoritord. Jag har börjat avsky det, men det är det bästa jag har för tillfället.
Jag älskar dig mamma.
Nä, nu får det vara slut på den patetiska klagan. Var glad att du lever! Det är jag. Bara så du vet. Väldigt glad.
Kajsa-Lisa
januari 10, 2008
Pang! Rätt in i verkligheten…
Skolan började med en stenhård kick i ändan. IN OCH DANSA BALETT! Och det var banne mig det roligaste jag gjort på länge, jösses vad kul, och vilken härlig träningsvärk det resulterade i. Nu är vi igång igen.
Tss… det var det enda denna korta vecka som varit bra. Hittills i alla fall. Okej, sånglektionen gick ovanligt bra. Och musikalteatern var kul. Resten har bara varit en stor fet omhuldning av Herr Ågren.
Fridansen idag. Vilket patetiskt försök. Ombytt och klar, spyfärdig av nervositet. Folk pratar, jag hör inte vad de säger.
Va? säger jag dumt och huttrar i kölden som sprids innifrån. Inte ens min musikaltröja kan värma mig.
Men jag fick göra mina hoppsasteg. De är mina bästa vänner. Mina enda vänner i fridansens grotta. Sen ställde jag mig vid stången och tittade på. Stod och skämdes och vågade inte se någon i ögonen. Flackar med blicken och ler hastigt om någon skojar. En kram, och tårarna kom. De höll sig i schack ett tag. Sen rann de över. När lektionen var slut var det strida strömmar. Jag satte mig på bänken utanför omklädningsrummet och pillade på en lapp. En vänlig själ kom och jag försökte berätta, förklara.
”Det känns så meningslöst att gå kvar när man inte vågar göra något” hulkade jag och fick en kram till. Sen bildade mina tårar en stor våt fläck på skjortan som en annan vänlig själ bar, när hon kramade mig. Det är tur att alla är så generösa med kramar, det är den bästa trösten.
Tur att vi hade baletthistoria. Giselle. Svansjön. Sylfiden. Ljuva ord för mina öron och ögon. Och tack för tokskrattet!
”En gång till!”
Tårarna sprutade igen, men denna gången av ett gapskratt. Magen krampade ihop sig och jag flämtade efter luft, haha! Det var ett rejält skratt, det behövdes.
Nu. Te. Stillhet. En bok. En ruta choklad. Och jag orkar inte duscha.
/Kajsa-Lisa
september 18, 2007
Dagens:
Denna dag har handlat om:
Andning. Felaktig andning. Jobbig andning. Panisk andning. Igen-pluggade luftrör. Panik. Fuktiga godispåsar. En surdegsdoftande plastpåse. Vänner som bryr sig om. Lärare som bryr sig om. Tårar. En ring. Ett par ögon. Vackra händer. En vit prick i höger ögonvrå. En röd lackväska med hästbett. En gullig dusch.
Det har även funnits skratt. Och lyckan över att få ha bytt några ord med en medresenär på bussen som jag ser varje dag. En stulen bil fanns också. Och Gibbrish. Och som alltid: massa, massa tankar. Roliga tankar, sorgliga tankar, oroande tankar, ilskna tankar, besvikna tankar osv… Jobbet är viktigare. Och det kanske det är, men det vore skönt med lite omtanke, att få känna att detta faktiskt betyder någonting, att det inte bara är ”jaja, men det där håller ju på hela tiden, det är väl inget att bli hämtad för”. Men det tyckte Lena. För det här är jobbigt för mig. Vore fint om du visade att detta inte bara är mitt problem, utan vårat problem. Jag orkar inte lösa allt själv längre, jag orkar inte kämpa för att hela tiden må bra och vara glad. Det är det andingen försöker förklara. På sitt kryptiska vis. Vill förklara att jag vill ha någon där. Som finns, för mig. Som älskar mig. Som stöttar mig.
Massa problem hopar sig i tankarna: sånglektioner, dialoger, dans, eos, människor. Och andingen protesterar, men jag kan inte skjuta bort de här tankarna. Tyvärr. Och nu vill jag ha hjälp med det. Snarast. Omgående. Kvickt som attan.
För jag orkar inte mer.
Och nu skall jag ta en dusch, jag känner mig så ”kletig” för att citera någon jag tycker väldigt mycket om.
Godnatt.
Kajsa-Lisa
