februari 23, 2009
Idiot?
Hej…
Eller nåt… fy vad jag är konstig, på bussen hem garvade jag nästan sönder mig åt ingenting tillsammans med Louise, sen blev jag äcklad av mig själv och nu sitter jag här och är superdepp… Vad hände?
Jo, förresten. Jag vet vad som hände. Och det är verkligen patetiskt, om man ser på det utifrån, men för mig är det inte det. Jag frågade. Hon svarade. Svaret blev inte det jag ville, även om jag hade det på känn. Och jag blir heldeppig. Det har hänt förut. Fånigt.
”Har du tid?”
”Nä, är helt uppbokad”
”Okej”
Och det är inte okej för mig, nej, för jag är så oerhört självisk, men självklart fattar jag att hon inte kan ha tid för mina problem hela tiden, SJÄLVKLART! Det är bara nån fånig rektion inom mig som blir. Jaja, jag har gjort framsteg, jag började inte gråta den här gången! Heja mig! (Shit vad dum jag känner mig xD)
Blä, måste skriva av mig en grej.
I morse när jag bytte buss såg jag till min förskräckelse att Kenneth inte satt på vår vanliga plats, och jag letade febrilt efter ett ledigt säte (bussen var ovanligt full). Såg ett ledigt längst fram bredvid en gubbe och frågade om jag fick sätta mig. Han gjorde en inbjudande gest, så jag satte mig och började plocka upp min Ipod. Då kände jag till min förfäran att han luktade starkt av alkohol, och ni som känner mig vet hur jobbigt jag tycker sånt är. Han började prata med mig och säkerhetsbälten och Ipod:ar, jag svarade svalt men artigt, och sa sen ”nu tänker jag sova” och så blundade jag. Då lägger han sin stora iskalla näve på min hand och säger ”jag har så kalla händer, får jag hålla dig i handen och värma mig?”
Jag trodde på allvar att jag skulle trilla ner på golvet och dö! Jag blev helt chockad, men drog åt mig handen och sa ”nej” bestämt men liksom inte argt. Jag kände mig så äcklig efter det. Och så fruktansvärt rädd! Egentligen utan anledning, eftersom bussen var full med mina ”bussvänner”, så det var ju ingen risk för något… ja, mer liksom. Men herrejösses vad upprörd jag kände mig!
När vi väl var framme så sprang jag av bussen och rusade in på terminalen och in på toaletterna. Där gömde jag mig ett tag, sen köpte jag mig en stor Mocha latte och satte mig och läste. Fy vilken start på dagen!
Käre jösses, jag måste verkligen värma min mat nu, tror att jag kommer bli mycket gladare då.
Bye for now!
Kajsa
september 30, 2008
???
Men allvarligt talat, vad är det som händer?
Vaknar upp, glad, pigg, lust att ta itu med talet. Här sitter man nu ett antal timmar senare och är hur jävla low som helst. Försöker identifiera varför jag känner som jag gör. Tänker på drömmen jag hade i natt, kommer in på kattungarna. Börjar gråta. Tänker på folk jag saknar. Saknar mer, måste sätta ”Till en ängel” på repeat för att få lite tröst.
Har skrivit klart talet men är inte alls nöjd, men jag tror jag skall låta det ligga till imorgon och bearbeta mer då. Kajsa, du har varit jätteduktig som skrivit talet, bra jobbat!
Så, så det är inte det som är fel, att jag inte gjort något nyttigt alltså.
Kan det vara att jag vill att mina böcker skall komma som jag beställt? Näe, så himla mycket längtar jag inte efter dem. Kan det vara så att jag tyckte slutet på ”Kaskeloternas sång” var så himla dåligt!? Ja, det är nog en orsak. Ja, jag känner att det är det, hela boken var så ledsam i slutet, såklart att det sänkte mig något oerhört.
Förut tänkte jag att jag skulle sjunga lite ”Memory” så jag kan den bra till nästa sånglektion. Men jag har inte lust… det är helt sjukt, jag har inte lust att sjunga… det tar verkligen emot när jag tänker på det. Blä. Och inte vill jag se på film heller. Men vad i hellapella är detta?! Inte ens sova vill jag, och då är det illa! Det brukar alltid funka när jag är låg. Kanske skall lyssna lite på Mia…? Ja, det tror jag, hon får mig alltid att skratta.
Bye for now.
Kajsa
februari 16, 2008
Varför finns inte danska ö:n och ae:n på min dator?
Jag käre Gud denna dag.
Klyva ved en väldans lång stund, en rolig lång stund, och jag kommer drömma om vedträn och olika trä-kvaliteer i natt. Björken skjuter iväg som en projektil, men inte om den är sur, så klyvs den perfekt, om det inte är ett kvisthål, för då blir den seg att dra isär. Tall kan man aldrig analysera, för den gör som den vill varje gång. Men är den torr så blir det perfekt, om man måttar bra. Perfekta vedträn och man ser framför sig den där vackra, värmande, romantiska brasan som en gång skall flamma i öppna spisen. Och man längtar efter iskalla dagar med snö. Det enda jag ser när jag blundar är vedträ. Dra isär, banka ihop, klyv igen och iväg till stapeln. Underbart dagsverke. Sen blev det fika! En stor, och jag menar det, tårtbit. Prinsesstårta, med rosa marsipan, formad som ett hjärta. Kvar sen Alla Hjärtans Dag. Lika god, om inte godare, för sällskapet var bäst idag, och så hade man gjort något bra. Och en kopp te till tårtbiten fylld med lycka. Sen blev det bums i säng för att kolla på disc 2 och 3, Anna Pihl, säsong 2. Jag har sparat sista avsnittet tills nu. Jag tittade så länge att det blev mörkt och middagen blev klar. Sen var det Melodifestival och det blev som jag önskade. Härligt. Och modershjärtat sväller när den gråa bäbisen kommer gående på hjulbenta tigerben och piper. Jag svarar pipande tillbaka och så konverserar vi en stund. Hon berättar att hon är hungrig och vill att jag skall fylla på maten i hennes skål. Jag förstår och då kurrar hon till, eller kuttrar, jag vet inte riktigt vad men det är det sötaste ljud jag känner. Hon tackar för maten med stryk kring benen. Vi fortsätter prata hela tiden. Om ditt och datt och vardagliga ting. Det är bara mig hon pratar med, och då blir jag varm. Känner mig stolt och utvald. Vi har vårt egna språk. Sen kommer hon och trycker nosen hårt mot min näsa. Och igår natt kelade hon så mycket att hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen. Hon låg och kullrade sig på rygg, spann så hon frustade och jag klappade och kliade och hon log. Men sen fick jag trösta, när det sved i örat som jag var tvungen att badda med såpvatten. Hon kliade bort skorpan fast jag sa att det inte var bra. Men det blev bättre med såpan, dock struntade jag i alcogelen, då skulle hon blivit jätteledsen. Efter lite klapp började hon trampa och tova med sin fäll, och då gick jag och lade mig. På morgonen sitter hon alltid utanför min dörr och skriker. Inte piper eller jamar. Hon skriker. Tills jag kliver upp och öppnar dörren, då purrar/kuttrar hon sådär och börjar spinna. Först då blir hon nöjd. Jag älskar henne. Så extremt mycket.
Happ, för övrigt har jag inlett ett djupt förhållande med min mobil. Jag, mobilen och Anna Pihl. Det är något starkt band mellan telefonen och Anna Pihl. Kanske därför jag blev så kär i den så fort jag såg den. Inte för att jag är kär i Anna Pihl, i så fall i Claes Bang (Vajlit’s son?) som spelar Martin. Ja, Martin är jag kär i, egentligen är jag snarare kär i själva serien. Och Rapace är ett galet snyggt namn. Martin Rapace. Jatack. Jag har förresten döpt mobilen till Anna Pihl. För det är så härligt att säga det. På danska. Anna Pihl-mobilen. För den är en sån. En Anna Pihl-mobil. Tackar för det.
Nu skall jag sluta detta nattliga svammel. Svävandes mellan glädje och förtvivlan. En ganska egendomlig känsla, en kick av något slag. Kan det vara all choklad?
Nu skall jag se sista avsnittet. Åh håll nu kaeft va dejligt!
Jag skall lära mig danska. Flytande. Punk slut.
Godnatt!
Kajsa-Lisa
