Nu är det ju ett par år sen dessa ord uttalades, men dom sitter tydligen kvar.

Att jag, speciellt under seglingsperioderna, smugit runt som en skugga, städat, gjort sysslor, allt för att inte bli attackerad. Sneglat oroligt och försökt hitta saker som inte varit perfekta, och göra dom perfekta… Gråtit långa nätter över rädslan för vad han kan ta sig till…

Bara nu till exempel, sitter jag under mitt skrivbord och skriver, för att han inte skall titta in genom mitt fönster och se att jag sitter framför datorn. Då bränner hans blick med ”du är lat”. Jag vill unvika hans blick så mycket som möjligt, för den har alltid gjort mig illa.

Och som sagt, det var ett bra tag sen orden uttalades, men dom sitter, stenhårt! Jag sitter ALLTID i mitt rum med mina filmer och min musik och drömmer mig bort. Drömmer om dom människorna utanför som räddat mitt liv. Saknar dom. Det är därför jag delvis avskyr lov, för då är dom så långt borta. Då är jag fast här med hotet, suckarna och blicken.
Jag är säkerligen lite paranoid, men så blir det efter åtta år med ständig oro och rädsla.

Och hur kan en förälder låta det pågå? Ja, den frågan fick jag, och jag ställer den ibland till mig själv, i perioderna när detta kommer tillbaka till mig. Det var ett tag sen nu, men frågan finns alltid någonstans.

Och det jobbigaste av allt är att jag så gärna vill prata om det här. Med en vuxen. Som kan hjälpa mig reda ut ett och annat. Eller bara lyssna. Det räcker… bara lyssna…

Kärlek,
Kajsa

Skall försöka sansa mig lite och skriva ner dagen som den var:

Blev väckt på morgonen av underbara mami som sjöng för mig, sen blev det frukost och paketöppning! Hade bara önskat mig 6 stycken ting i år, eller bara och bara, men jag fick dom allihop! Jag blev så in i norden glad! Bland annat ett notställ och en Booflehund (ett gosedjur) och en bok om Twilight-filmen, lovely!
Ja, sen var det dags att göra sig i ordning för skolan, det blev buss idag eftersom bilen skulle användas senare, hehe! Så först satt jag och lyssnade på Kyrie och Time warp, sen klev Lisa L på och vi satt och pratade hela vägen till skolan. Väl i skolan blev jag grattad av mången person, fick underbart vacker födelsedagssång med stämmor och allt och hade en helt underbar dag helt enkelt! Det hela avslutades med en liten privat danslektion med Lena, kunde det blivit ett bättre slut på skoldagen? Nä! Vi hade väldigt trevligt, skrattade, pratade, hade hjärnsläpp och så vidare, mysstund på hög kvalitet!!
Efteråt duschade jag och fräschade till mig och blev klar lagom till mami, Hasse och Oliver kom och hämtade mig och det bar av mot Cabaret Lorensberg!!! Jag satt i bilen och pep och skuttade för jag längtade så jag kunde dö efter denna underbara show som nu bara var någon timme bort, lycka! Dock tog jag och Oliver oss ett par cheeseburgare på vägen dit, måste ju bottna med nåt, haha!

Det som nu kommer är det svåra att formulera, för det är så kopiöst mycket känslor och lyckoflimmer, men jag gör ett försök. Cabaret Lorensberg. Vi hade fått ett helt fantastiskt bra bord vilket gladde mig oerhört! Jag och Oliver satt och väntade och tittade och pratade, och plötsligt kom Joel och hälsade och grattade, jag blev jättejätteglad för detta, och ännu lite senare kom även Kristin gåendes och nickade mot gästerna som satt vid borden innan oss, sen kom hon till vårt bort, tittade till lite extra och slängde ut med armarna med överraskad, glad min. Jag fick en bamsekram och grattis, sötnos som visste/kom ihåg! Hon var alldeles hes men pigg som en lärka och körde järnet, underbara människa!
Efter en stund kom tillslut mamma och Hasse och showen körde igång! Och vilken show, Gud i himlen vad jag älskar den! Jag satt och pirrade och pep och log och skrattade och var helt till mig, vi satt ju så otroligt bra, längs bardisken dom showar på mången gång, så vi fick grym kontakt med alla artister, görkul! Mest Kristin och Joel förstås ^^
Maten var för övrigt helt lovely, eller ja, förrätten var ingen hit, men jag gillar ju inte gravad lax, men varmrätten, fläskfilé och rostad potatis med grönpepparsås och diverse tillbehör var diviiiine!!! Dock hann jag typ aldrig äta för det hände hela tiden nåt nytt, men jag lyckades sakta men säkert få i mig det allra mesta, hehe!
Och plötsligt stod lådan där på scenen. Lådan som jag visste skulle leda till Kyrie, om bara en liten stund. Mitt nervsystem lade i ännu en växel och jag höll på att gå i småbitar, och när sen första tonerna till introt spelades och Joel sjöng sitt första ”Kyrie” rann tårarna över och jag var i himlen. Det finns inte ord som kan beskriva denna känsla, sju vitklädda personer, varav två jag tycker så hemskt mycket om, som i rök och lite vind står och sjunger Mr. Misters ”Kyrie Eleison” med stämmor… Jag kan känna min själ lämna kroppen ett par gånger och sväva ut i salongen och förenas med energin som finns där. DET mina vänner, är magi. Herrejösses. Och som jag skrek när dom sjungit sista tonen, göta petter… LYCKA!
Efter denna totala urladdning satt vi och andades och pratade och hann få i oss några tuggor mat, när det helt plötsligt tänds upp en isfackla och Joel, Kristin och Louise kommer framskridandes, sjungandes ”Ja må hon leva”, stämmor även här, och kommer fram till MIG! Jag höll på allvar på att trilla av stolen, jag blev så häpen och så HIMLA glad! Ett drinkglas med en isfackla fäst med gummiband, jag älskar’t! Dom fick med sig hela salongen i ”hurra, hurra” och sedan jubel, det var magiskt! Sen bamsekram från Kristin, Joel och Louise, som hade en microfon med sig och ställde mig några frågor som vi skrattade gott åt.
Alltså, den lyckan… den är… underbar… Dessa underbara älskade människor!! Och detta hade Oliver fixat när han smitit iväg en liten stund för att prata med sin broder back stage. PUSS på dig Oliver!

Sen fortsatte kvällen med underbara shownummer, söta blickar, gester, määngder av magi och kärlek. Jag ville att det skulle vara för evigt, vilket det gör, inom mig.

Ja, detta var alltså mitt försök till att sätta ord på min födelsedags-dag och kväll, och jag tror man kan konstatera en sak: JAG ÄR LYCKLIG!!!!

PUSS & TACK till alla älskade människor som var med och förgyllde min stora dag, och för alla übersöta gratulationer som strömmade in på facebook under dagen, myyys!

Kärlek till alla!

Kajsa

Här sitter jag nu, och har bara några timmar kvar av min tonåringsperiod. Ganska GALET! Att lilla jag, Kajsa, fyller 20 år imorgon! Holy smoke, jag kan inte riktigt förstå det.. Jag sitter här och funderar över min tonårsperiod, hur allt var frid och fröjd fram tills jag var sexton, då helvetet bröt ut. Djup depression, ständig ångest med tillhörande attacker, en period av självsvält och mängder av tårar. Hur jag, en strålande glad och sprudlande tjej bröts ner så totalt och inte vågade någonting! Det är helt otroligt nu när jag tittar i backspegeln. För det var idag det började, idag för ett år sen, den 17 mars 2009 glesnade molnen på min himmel och jag började se lite klarare. Sakta men säkert har jag kämpat, bit för bit, oändligt långsamt stundvis, och tagit mig tillbaka till livet. Idag, 17 mars 2010, har jag till exempel haft jazz i skolan. Samma dag för ett år sen hade jag ingen dans på mitt schema för jag fick panikattacker så fort jag kom in i danssalen. Det är nog en av de största segrarna för mig. Att jag kan dansa igen. Eller, inte ”kan igen”, för ”det har du kunnat hela tiden” var det en kär danslärare som sade till mig, men nu vågar jag igen. Och gör det med bravur. Och älskar det med varje fiber i min lekamen.

Under detta året har jag landat i mig själv, funnit enorm trygghet i att jag är jag, och duger så tokbra som jag är, utan krusiduller. Bara jag. Självklart har jag mina dalar, större delen av sommaren till exempel tillbringades i en fåtölj, i mitt rum, stirrandes ut i naturen genom fönstret, kunde igen röra mig, ville inte, orkade inte, men till och med den enorma apatin tog jag mig ur efter mycket om och men. Vilken seger. Jag har lärt mig att jag kan krascha TOTALT, men jag vet att jag är tillräckligt stark för att ta mig upp ur mörkret igen, med massa tid och tålamod. Ja, där var det! Ordet! Tålamod. Det har jag lärt mig att ha med mig själv, i mångt och mycket i alla fall. Och jag jobbar varje dag, varje stund med mig själv, för att jag skall må så bra som möjligt, må så fantastiskt bra som jag gör nu. Och jag älskar att jag uppriktigt kan skriva att jag mår bra nu. Säga att jag mår bra nu. Tack. Till allt och alla som hjälpt mig genom detta, till alla personer, djur, varelser, drömmar, böcker, filmer, upplevelser, SÅNGER som bit för bit byggt upp min brustna själ. Jag älskar er, allt.

Och tänk, imorgon fyller jag 20 år!

En riktigt god natt till alla därute,

Kajsa

Och det blev inte precis lättare att andas när du tog min hand och höll den hårt… det hjälpte i det långa loppet, din hand, din röst, din lukt och ditt lugn. Och dina fina ögon. Och ditt fina skratt. Och jag älskar att du vet och förstår.

Åh vad jag älskar dig. Och det kommer jag fortsätta göra. Alltid.

Puss!

Shit alltså, jag sprängs snart. Min hals är så sjuk, och jag får panik på alla sånger jag vill, men inte kan sjunga just nu. Den är en abstinens som inte går att beskriva! Och jag som upptäckt så mycket nytt det sista i sångväg som jag vill utforska och utveckla! Jag har inte tid att vara sjuk, det finns så mycket att sjunga! Städade förut med mamma och vi lyssnade på Cats… tjena, prova att lyssna på den utan att sjunga med… mamma fick dra skräckexempel på artister som förlorat sina sångröster för att jag skulle hålla tyst. Och knappt då gick det…

Usch, alla dessa tankar på tal om mamma… härom dagen när vi skulle äta så började hon gråta, och jag frågade vad det var… ”det är faktiskt du”. Jävlar vad det skar. Återigen, jag gör inte tillräckligt, visar inte min uppskattning, jag bör inte stänga in mig på mitt rum så mycket. Yes, tack, där rök min sista bundsförvant. Under alla dessa år när Hasse varit på mig har jag ändå alltid haft mamma, men nu har jag tydligen inte henne heller… Det känns inte så i alla fall. Hon fattar inte. Det låter sjukt klyschigt, men hon fattar verkligen inte. Hon förstår inte känslan jag ständigt bär på, att det inte finns någonting jag klarar av. Att jag inte vill ha det där jävla sommarjobbet för att jag inte kommer klara det. Att jag inte vill vara med dom, för att han är där. Att jag inte duger för att jag bara drömmer och fantiserar hela tiden, skapar mig egna världar att fly till så fort jag kan. Ja, men ser du ett mönster? Jag kanske lever i mina världar och tv-serier av en anledning? Jo, för jag skapar trygghet i musikalerna, i tv-serierna och i mina fantasier. Trygghet som inte finns någonstans. Här hemma kan man ju tydligen inte vara trygg, för man vet aldrig när man får ett hugg i ryggen. Man trodde allt var bra, att man dög. Men nej. Varför skulle man duga?

Fy vad jag hatar det här… Jo, förresten. Det finns trygghet. I människor. Och de här människorna saknar jag något otroligt just nu. Synd att man skall få breakdowns mitt i natten, annars kunde man ju kanske ringt dom, bara säga hej…
Åh vad jag vill ha en storasyster… Eller det behöver inte ens vara en storasyster. Bara någon, lite äldre, som alltid fanns där. Till och med mitt i natten. Någon som tröstade, kramade, som man kunde prata om allt med.

Usch, näe, nu får det vara nog.

Godnatt.

Har till tonerna av den suttit och knåpat ihop ett litet brev till en person som räddat mitt liv i princip. Tänk att sång kan ha en sån otrolig påverkan (inverkan) på livet. Hade inte sång funnits så vet jag inte vem jag hade varit. Hela jag går ut på att sjunga. Varenda fiber i min kropp blir helt kvillrig och uppfylld när jag sjunger, vad det än är. Jag kan ligga på golvet i en pöl med tårar och sjunga, och jag kan också kvittra och kvillra och bara spritta runt för att jag är så uppspelt, av just sången. Sång är mitt liv. Så är det bara. Inget kan få mig att må bättre. Och när man prövar nya saker, som idag, och det blir en sån markant skillnad och man fattar massa saker… ja, då går det ju knappt att hålla tillbaka tårarna av glädje, eller det bubblande skratt som väller fram när man stolt och glad lyckas med det man provar. Underbara känsla!

För övrigt tankade jag idag, så modigt och duktigt. Andra gången, helt själv, och idag blev det full tank. Känns underbart att köra bil då. Full tank, bra musik och ett kul mål. Då älskar jag att köra bil.

Nu skall jag ta mig en kvällsdusch och skölja av mig dagens värme så jag kan sova i svalkan ^^

Godnatt kära människor där ute.

Kajsa

Nu är det middag.
Adjö.

Kajsa

Idag har jag inte gjort många knop, men det behövdes en slö-dag. Har bara tagit kort på den kära moppen som nu skall säljas, och var ute i trädgården med mor och bara gick runt. Körde en sväng till affären när jag kom på att jag trots allt kunde tänka mig lite påskägg, eftersom jag varit så aktiv det senaste. Det är väl idiotiskt att man hela tiden tänker på figuren, och hur onyttigt det är med godis osv. Kollade på gamla bilder förut, när man var barn tänkte man minnsann inte två gånger på vad man stoppade i munnen, då bara åt man. Så vill jag ha det nu med.

Haha, kollade just på Disney Channel, ”Musses klubbhus” som jag verkligen inte gillar, men det är inte det viktiga. I eftertexten står det ju vilka som gör rösterna på svenska, norska, danska och finska, och helt plötsligt läste jag ”Dolly Duck”. När jag var liten hade jag en engelsk au pair, Joanna, och hon brukade säga ”Mickey Mouse, Donald Duck”, och jag, som var typ 1 och ½ sa ”Mickey Mouse, Dolly Duck” för Donald var lite för krångligt, och nu ser jag att Dolly Duck existerar! Fast det var Kajsa Anka, på norska = )  Men väldigt kul, hihi, så under alla dessa år har det funnits en Dolly Duck. Haha, snacka om parentes, men ändå.

Åh herrejösses, kollar nu på ”Gordon’s kitchen nightmare… shit alltså, som snubben behandlar sina gäster!!! Inte Gordon alltså, utan dåren som äger restaurangen. Går ut och skriker på dom för att de inte är nöjda med maten! Shit, han måste vara skadad på nåt sätt… åtminstone har han STORA beteendeproblem.

Haha, detta blev ju ett oerhört meningsfullt inlägg, men men. Det jag ville var att önska er alla en riktigt Glad Påsk!!!

Kajsa

Jaja, haha, historien slutade ju väl, jag blev glad bara en kort stund efteråt, inga hard feelings mellan mig och mamma what so ever, tvärt om, så allt är tip top!

Nu skall jag går och hänga tvätt, HAHA!

Kajsa

Och jag fattar inte ens varför jag är så jävla arg! Jo, förresten. För din jävla ton när du svarade ”godnatt”. Du skall väl inte vara sur, jag gjorde ju som du sa nu. Jag stängde ju av maskinen. Sen att jag blir sur måste du ju fatta, du vet hur jag blir när jag föreställt mig nåt och sen blir det inte så. Du vet hur fel det blir inom mig. Så du skall fan inte vara sur. Du skall säga ”bra att du stängde av den” och sen säga godnatt på vanligt vis. Inte tyket och för att visa att du är sur.

Och jag vill inte vara arg på dig, för då händer det säkert nåt och jag kommer aldrig förlåta mig själv, men nu är jag arg på dig. Och det är en jävligt främmande känsla. Och jag hatar den. Men jag hatar också att du är så jävla envis. Jag skall lida för att jag blir sur, jag får ju inte vara sur för då blir du sur. För du får ju känna och göra vad fan du vill, det får inte jag. För då blir du sur.